”Be oavbrutet och tacka Gud under alla livets förhållanden. Detta är Guds vilja med er i Kristus Jesus”, står det i 1 Tess. 5:17–18. Bönen är en Guds barns förmån och heliga plikt alla dagar, inte bara under vissa perioder. Men med tanke på att MBV:s bönevecka traditionsenligt infaller i början av januari (10–16 jan) passar vi på att införa nedanstående artikel om bönen i detta nummer. Artikeln har varit publicerad i sista numret 1999 av Fellow Workers och är skriven av Chuck Lindquist, som är missionsdirektor i den amerikanska organisationen World Mission Prayer League, med vilken MBV samarbetar i såväl Eritrea och Kenya som Peru.
”Be oavbrutet och tacka Gud under alla livets förhållanden. Detta är Guds vilja med er i Kristus Jesus”, står det i 1 Tess. 5:17–18. Bönen är en Guds barns förmån och heliga plikt alla dagar, inte bara under vissa perioder. Men med tanke på att MBV:s bönevecka traditionsenligt infaller i början av januari (10–16 jan) passar vi på att införa nedanstående artikel om bönen i detta nummer. Artikeln har varit publicerad i sista numret 1999 av Fellow Workers och är skriven av Chuck Lindquist, som är missionsdirektor i den amerikanska organisationen World Mission Prayer League, med vilken MBV samarbetar i såväl Eritrea och Kenya som Peru.
Jesus gick omkring i alla städer och byar, och han undervisade i deras synagogor och predikade evangeliet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor. När han såg folkskarorna, förbarmade han sig över dem, eftersom de var rivna och slagna, som får utan herde. Och han sade till sina lärjungar: ”Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.”
Jesus kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt att driva ut orena andar och att bota alla slags sjukdomar och krämpor. Matt. 9:35– 10:1.
Den sydafrikanske väckelsepredikanten och författaren Andrew Murray (1828–1917) har sagt: ”Världens evangelisering är framför allt beroende av bönens återupplivande. Djupare än behovet av arbetare – djupt nere på bottnen av vårt andefattiga liv – ligger behovet av den varaktiga, världsförändrande bönens glömda hemlighet.”
Murray har rätt. Världsomfattande skörd kräver världsomfattande bön. Men hur ska vi be?
Jesu och hans lärjungars exempel i den citerade texten är till stor hjälp. Jesus leder sina följeslagare på en bönefärd utåt, uppåt, inåt och framåt. Han förmår lärjungarna att be på ett världsförändrande sätt till skördens Herre.
UTÅT
Texten börjar med en predikoresa genom Galileens städer och byar. Jesus vandrar på de dammiga vägarna, undervisar i folkets synagogor, botar de sjuka och predikar evangeliet om riket.
Jesus ser. ”Han såg folkskarorna”, och när han gjorde det, greps han av medlidande (han ”varkunnade sig” – ett starkt uttryck i äldre övers.)
Föreställ dig skarorna! Där var säkert unga och äldre, män och kvinnor, rika och fattiga. Matteus berättar att de var kroppsligt medtagna. De hade farit illa i livet och plågades av smärta.
Jesus såg under ytan. Han betraktade dem så att säga med hjärtats öga och såg dem ”misshandlade” och ”övergivna, som får utan herde”.
Språket är dramatiskt. ”Förvirrade” och ”håglösa” står det – alltför svagt – i någon amerikansk översättning. Grundtextens ord används på andra ställen för att beskriva massakrerade kroppar, rivna av vilda djur. Jesus såg skaror av människor sönderslitna och förstörda av synden och av djävulen. När vi följer Jesus på vandring genom våra städer och byar kan vi också få syn på sådana individer och grupper.
Men Jesus såg mer än detta. Han såg framför sig ett fält moget för skörd. Världserövrande bön, ja, hela den världsförändrande missionen, börjar med en utblick. Vi får syn på skarorna. Vi lägger märke till deras andliga tillstånd och vi ser i dem en möjlig skörd.
Vad ser du? Har du upptäckt de miljoner som ännu inte känner Frälsaren? Har du fått syn på de folkslag som fortfarande befinner sig utom räckhåll för evangeliet?
UPPÅT
Jesus gör en överblick. Sen vänds hans blickar omedelbart uppåt. ”Skörden är stor”, säger han till sina lärjungar. Så få arbetarna är! Fall på knä och bed till skördens Herre!
Detta är på sätt och vis förvånande; det kan förefalla så passivt. Det hade verkat mera förnuftigt – tycker vi – att tillsätta en aktionsgrupp av något slag, eller kanske föranstalta om en namninsamling till den romerska senaten. Men Jesu första reaktion vid åsynen av de olyckligas liv var att uppmana lärjungarna att be. Det är faktiskt en befallning han ger dem, den enda i detta textavsnitt.
Också här är uttrycken starka. Vi ska be om arbetare, inte skrivbordsfolk och teoretiker, inte strateger utanför spelplanen, bänkvärmare eller observatörer. Vi ska be Gud sända drängar till skördearbetet, skörde-aktivister, agitatorer, radikala element, som kavlar upp ärmarna, ger sig ut på fältet och smutsar ner sina händer.
Men också ordet ”sända” är egentligen för svagt. Det verb som står här betyder driva eller dra ut, fösa – med våld, om så behövs. Kör ut dem på skördefältet! Den som ber till skördens Herre måste på allvar ta detta med i beräkningen.
Kyrkor och samfund är i dag större, rikare och bättre utrustade än förr. De har tillgång till fler professionella ”arbetare” och större kapacitet bland lekmän än någonsin tidigare i världshistorien. Likväl väntar en tredjedel av mänskligheten alltjämt på att få höra det glada budskapet om frälsningen i Kristus Jesus!
Jesus uppmanar oss att falla på knä. Blicka uppåt och be! O, du som är skördens Herre, kör ut skördestyrkan, driv på förebedjarna och sätt fart på förmännen!
INÅT
De som ber på detta sätt får snart mer att göra än de tänkt sig. Lärjungarna lydde säkert Jesu befallning; de måste ha bett. Men deras bön medförde en farlig vändning. De trodde väl att de berättat för Gud om folkskarornas förfärliga tillstånd, och så fick de omedelbart svar från Gud. Tolv lärjungar fick Guds kallelse och Jesus sände ut dem på de mognande fälten.
Så är det med bönen till skördens Herre. När vi blickar utåt och uppåt, riktas våra ögon rannsakande inåt. Luther har påpekat att bönen är ett hjärtats samtal med Gud. Vi talar med Gud och han talar till oss.
Bön till skördens Herre visar sig vara en rätt närgående, personlig sak. Vi ber, Gud svarar. Och när han gör det kallas vi inför honom och får uppdrag i hans tjänst. Detta betyder nu inte att alla får kallelse till arbete i utlandsmission. Däremot betyder det att alla får en uppgift. Skördearbetet är en ”familjeangelägenhet”.
Sådan är rytmen i den bön som förändrar världen att den blickar utåt, uppåt och djupt inåt. Den blir personlig. Bönen till skördens Herre är ”farlig”. Det händer att vi själva blir en del av bönesvaret.
FRAMÅT
Slutligen fick lärjungarna blicka framåt. I Matt. 10 läser vi att de fick ett bestämt uppdrag, särskild utrustning, klar riktningsangivelse och ett tydligt budskap. De skulle inte ge sig iväg till långt avlägsna trakter, inte ”gå in på hedningarnas område eller in i någon samaritisk stad”. De skulle gå till de förvillade och förlorade fåren i grannskapet, ”de förlorade fåren av Israels hus”. Bland dem skulle de predika: ”Himmelriket är nu här.”
Till deras marschorder hör, att de inte behöver börja med att skaffa medel och utrustning. ”Skaffa er inte guld, silver eller koppar i era bälten, inte lädersäck för resan, inte två livklädnader, inte sandaler eller stav. Ty arbetaren är värd sin mat.”
De får reda på vart de ska gå, hur de ska gå, vad de ska säga och hur länge de ska stanna – de får en strategi.
Det räcker inte att blicka utåt, uppåt och inåt. Bönen till skördens Herre bör också blicka framåt. Det behövs en strategi, en bild av vart man ska gå och hur, vad man ska kungöra och för vem det ska förkunnas.
Mycket av vår bön gäller ”allmänna angelägenheter”. Bönen saknar fokus – och därför också stundom kraft. Men Jesus vill att vi ska förena oss med honom och be om allt det som rör evangeliet och dess spridning. Han talar om för oss var vi ska börja, vad vi ska dela och vart vi ska gå. Han värvar oss för evangeliets sak – hans egen angelägenhet – inte för att vi ska engagera oss halvhjärtat eller på måfå utan fullt ut och på ett strategiskt sätt.
Hur ser då programmet ut? Vi ska i vårt grannskap förkunna att himmelriket är nära. Vi ska ropa ut det i vårt eget land. Och vi ska inte ge oss någon ro förrän kallelsen till Guds rike har nått världens ände (Apg. 1:8).
Luther sade att evangelium ständigt vill bli spritt genom undervisning och förkunnelse, så att det alltid ligger i synfältet. Det ska ut på längden och tvären över hela världen och alltid vara i rörelse framåt. Sådan är evangeliets inbyggda strategi. Samma strategi gäller även bönen till skördens Herre.
Andrew Murray hade sålunda rätt. Om vi menar allvar med världsvid mission, måste vi lära oss att be världserövrande. Herren Jesus kan och vill hjälpa oss.