För alla levande kristna är hela Bibeln viktig. Vi kristna får därför inte hålla oss med några ”filter” som vi lägger över Bibeln, vare sig det handlar om de lutherska bekännelseskrifterna eller en viss kristen tradition, så att vi tar en del bibelställen på stort allvar samtidigt som vi i tysthet eller med hjälp av diverse bortförklaringar förtiger eller förnekar annat som Bibeln också uttryckligen undervisar om.
Med tanke på hur ofta och hur tydligt Nya Testamentet undervisar om ”nådegåvor” finns det alltså all anledning att ställa frågan: Vad lär Bibeln om ”nådegåvorna” eller ”de andliga gåvorna”?
KRISTNA BEHÖVER KUNSKAP OM NÅDEGÅVORNA
Ett naturligt ställe att utgå från när man skall studera nådegåvorna är 1 Kor. 12, där Paulus inleder sin framställning på följande sätt: ”Bröder, jag vill inte att ni skall vara okunniga i fråga om de andliga tingen. Ni vet att när ni var hedningar, drogs ni oemotståndligt till de stumma avgudarna. Därför skall ni också veta att ingen som talar genom Guds Ande säger: ’Förbannad är Jesus’, och att ingen kan säga ’Jesus är Herren’ annat än i kraft av den helige Ande. Det finns olika slags nådegåvor…” (1 Kor. 12: 1–4, SFB).
Vi ser alltså att Paulus uttryckligen påpekar, att han inte vill att vi kristna (även om han ursprungligen vände sig till de kristna i Korint!) skall vara okunniga om de andliga tingen – och till dessa hör, inte minst, ”nådegåvorna”! Hans syfte framgår tydligt av Svenska Folkbibelns (SFB) översättning och i den s.k. Normalupplagan 1903, som använder uttrycket ”de andliga gåvorna”. Däremot har 1917, Giertz och NT 81 inte lyckats lika bra med att förmedla det som är Paulus’ poäng: han vill inte att vi kristna skall vara okunniga i fråga om Andens gåvor.
(Av de svenska bibelöversättningar, som jag haft tillgång till, är det tyvärr Normalupplagan från 1903 och inte någon modern översättning som bäst lyckats återge nyanserna i den grekiska grundtexten i de passager som behandlas här. Bibelställena i artikeln citeras efter SFB, men jag rekommenderar alla med tillgång till Normalupplagan att även utnyttja den. [Den säljs bl.a. av BV-Förlag.])
ÄR NÅDEGÅVORNA VERKLIGEN SÅ VIKTIGA?
Att nådegåvorna är viktiga framgår på olika sätt. Vi ju har redan konstaterat hur, och med vilken tyngd, Paulus inledde sin framställning.
Vi kan också notera, att Första Korintierbrevet är ett teologiskt innehållsmättat brev, som innehåller ett antal principiella utläggningar rörande den kristna församlingen. Paulus behandlar frågor som otukt (kap. 5 och 6), äktenskapet (kap. 7), samvetet (kap. 8), man och kvinna i gudstjänsten resp. nattvardsfirande (kap. 11) och Kristi uppståndelse (kap. 15). Insprängt i detta omväxlande och innehållsrika brev finns två långa kapitel (12 resp. 14) som behandlar nådegåvorna. Då kan vi förutsätta att även dessa frågor är viktiga!
Det är också talande att nådegåvor av skilda slag behandlas i ett halvdussin nytestamentliga brev. 1)
VAD HANDLAR NÅDEGÅVOR OM?
I vid mening finns det ett 30-tal olika företeelser som nämns när Bibeln talar om ”nådegåvor” (chárisma, pl. charísmata på grekiska, därav låneordet ”karismatisk”). Enligt Moulton-Gedens grekiska konkordans förekommer ordet 17 gånger i NT, varav 16 gånger i Pauli brev och en gång i 1 Petri. 2)
Vid analyser av ”nådegåvor” brukar man särskilt hänvisa till 1 Kor. 12 och 14, Rom. 12, Ef. 4 och 1 Pet. 4. Låt oss nu belysa några viktiga aspekter, särskilt utifrån dessa texter.
Nådegåvorna har sitt ursprung i Gud själv
Beskrivningen av nådegåvorna i 1 Kor. är mycket innehållsrik. Om man noggrant läser inledningen till kap. 12 ser man dessutom, att de verkar ha en koppling till Treenigheten: ”Det finns olika slags nådegåvor, men Anden är densamme. Det finns olika slags tjänster, men Herren är densamme. Det finns olika slags kraftgärningar, men Gud är densamme, han som verkar allt i alla” (1 Kor. 12:4–6). Nådegåvorna flödar ut från den Helige Andes verksamhet. Samtidigt verkar det som om nådegåvorna på något sätt är förbundna med en speciell person i gudomen:
”Nådegåvorna” i mer strikt mening tillskrivs på ett särskilt sätt Anden, medan tjänsterna i synnerhet förbinds med Sonen (”Herren”) och kraftgärningarna med Fadern (”Gud”).
Om man tänker efter, finner man att detta, faktiskt, inte är så märkligt. Naturligtvis fortsätter Gud, Skaparen, att ta hand om sin skapelse; Sonen har kommit för att tjäna (Matt. 20:28); Anden vittnar om Sonen och vill föra människor till tro på honom (1 Kor. 12:3, Joh. 15:26, 16:14 f)!
De olika nådegåvorna är helt enkelt olika redskap, eller olika slags utrustning, som Gud använder i sitt arbete när han bygger sin kyrka! Detta framgår, om man frågar:
Vilket är syftet med nådegåvorna?
Vi fortsätter att läsa från 1 Kor. 12! ”…Gud är densamme, han som verkar allt i alla. Men hos var och en uppenbarar sig Anden så att det blir till nytta. Den ene får av Anden ord av vishet, den andre ord av kunskap genom samme Ande. En får tro genom samme Ande, en får gåvor att bota sjuka genom samme Ande, en annan att utföra kraftgärningar. En får gåvan att profetera, en annan att skilja mellan andar. En får gåvan att tala olika slags tungomål, en annan att uttyda tungomål. Men allt detta verkar en och samme Ande, som efter sin vilja fördelar sina gåvor åt var och en (1 Kor. 12:6b–11).
Här syns det mycket tydligt att Andens gåvor bl.a. har en praktisk funktion: Anden utrustar varje kristen ”så att det blir till nytta”.
När Gud bygger sin kyrka, liknar han alltså en hantverkare som bygger ett hus. (Ef. 2:20–22). En snickare behöver både många redskap och redskap av skilda slag – det är ju ingen poäng med att ha femtio stycken likadana hammare till exempel! På ett liknande sätt, fastän det naturligtvis handlar om oändligt mer komplicerade förhållanden, behöver Gud många människor i sin tjänst – människor med olika kunskaper och olika gåvor! (1 Kor. 12:12 ff.)
När Andens gåvor är i funktion i kyrkan, leder detta även till att Gud blir förhärligad. Petrus poängterar detta i 1 Pet. 4:7–11, och det är en mycket viktig aspekt som inte får glömmas bort!
Men låt oss återvända till den praktiska aspekten av
Guds ”kyrko-byggande” i praktiken
I Efesierbrevet skriver Paulus: ”Men åt var och en av oss gavs nåden, alltefter den gåva som Kristus mätte ut… Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus… Från honom får hela kroppen sin tillväxt. Så byggs kroppen upp i kärlek, och den fogas samman och hålls ihop genom det stöd som varje led ger, alltefter den kraft som är utmätt åt varje särskild del” (Ef. 4:7–16).
Alla kristna behövs i den kristna församlingen – men Gud behöver ha människor med olika utrustning och i olika uppgifter. Själva poängen är alltså, att han inte stöpt oss i samma mall (även om det, tyvärr, ofta är så, att vi dör som ”kopior”, trots att vi föddes som ”original”!). Som kristna får vi vara olika, och utifrån våra olika gåvor skall vi tjäna Gud!
Det är också tydligt, att nådegåvorna har olika karaktär. Vissa nådegåvor sammanfaller med det som vi ofta kallar för ”ämbeten” (”herdar och lärare” i Ef. 4 motsvarar våra dagars präster!) Andra skulle vi snarare kalla för ”tjänster” (t.ex. Rom. 12) och åter andra för ”personlig utrustning” ( t.ex. 1 Kor. 12: 7–11). Alla dessa kategorier återfinns samtidigt i 1 Kor. 12: ”Men nu är ni Kristi kropp och var för sig lemmar. Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare andra till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra och att tala olika slags tungomål. Inte är väl alla apostlar? Inte är väl alla profeter? Inte är väl alla lärare? Inte utför väl alla kraftgärningar? Inte har väl alla gåvor att bota sjuka? Inte talar väl alla tungomål? Inte kan väl alla uttyda? Men sträva efter de nådegåvor som är störst” (1 Kor. 12:27–31).
HUR FÅR VI UTLOPP FÖR NÅDEGÅVORNA
– i våra vanliga sammanhang – i hem, samhälle, församling/missions-förening?
Frågan är inte särskilt lätt att besvara, eftersom det finns så många olika aspekter att lyfta fram. Men rent allmänt kan man säga att de övergripande principerna läggs fast i 1 Kor. 14. Där uppmanar Paulus, inledningsvis, oss kristna att sträva efter Andens gåvor: ”Sträva ivrigt efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva” (v 1; jfr även 12:31).
Längre fram anger han principerna för hur nådegåvorna skall fungera i gudstjänstlivet: ”Hur skall det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. Om någon talar tungomål, får två eller högst tre tala, och då en i sänder, och någon skall uttyda det. Men finns det ingen som uttyder, skall den som talar tungomål tiga i församlingen och endast tala för sig själv och till Gud. Två eller tre profeter skall tala, och de andra skall pröva det som sägs. Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, skall den förste tiga. Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och alla blir tröstade. Och profeternas andar underordnar sig profeterna. Ty Gud är inte oordningens Gud utan fridens” (1 Kor. 14:26–33a).
Nådegåvorna är alltså mycket viktiga i våra olika andliga sammanhang. Om vi försöker hindra eller hämma nådegåvorna får det skadliga effekter på det andliga livet (1 Tess. 5:19–22). Och alldeles särskilt i en tid som denna har vi inte råd att tysta munnen på profeterna!
En formulering i Romarbrevet är också mycket tänkvärd i detta sammanhang: ”Ty sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra” (Rom. 11:29; Giertz).
När Gud kallar oss till olika uppgifter, ger han oss också den utrustning som behövs. Det är därför viktigt att vi uppmuntrar andra till att utnyttja de nådegåvor som vi märker, eller kanske bara anar, att de har (Hebr. 10:24). Och låt oss själva, i all frimodighet, använda den utrustning som Gud ger var och en av oss: ”Ty liksom vi i en kropp har många lemmar och alla lemmarna inte har samma uppgift, så är vi, som är många, en kropp i Kristus, men var för sig är vi varandras lemmar. Vi har olika gåvor alltefter den nåd som vi har fått. Den som har profetians gåva skall profetera i överensstämmelse med tron. Den som har gåvan att tjäna skall tjäna i sin uppgift. Den som undervisar skall undervisa i läran. Den som förmanar skall göra det i den uppgiften. Den som delar ut gåvor skall göra det utan baktankar. Den som leder församlingen skall vara nitisk, och den som utövar barmhärtighet skall göra det med glatt hjärta” (Rom. 12:4–8). Här får vi lämna Paulus för denna gång – men slå gärna upp de bibelställen som hänvisats till i denna artikel och jämför olika översättningar!
Andens gåvor till oss dela
och låt under bland oss ske.
Med din kraft de sjuka hela
och din frälsning låt dem se.
Gjut din Ande, gjut din Ande över varje törstig själ
och i allas våra hjärtan nu ditt verk fullborda väl.
(Sv. Ps. 52:3.)
Rune Imberg studierektor, FFG Göteborg
Den som vill fundera vidare kring dessa frågor kan läsa Rune Imbergs bok Tillsammans – Gud till ära och människor till tjänst (BV-Förlag 1999), särskilt kap. 7. Insidan, nr 6/ 1998, innehåller ett par tänkvärda artiklar om nådegåvorna.
1) Enligt Moulton-Geden, A Concordance to the New Testament, 1897/1975, förekommer ordet nådegåva, grek. charisma på följande ställen: Rom. 1:11; 5:15,16; 6:23; 11:29; 12:6; 1 Kor. 1:7; 7:7; 12:4, 9, 28, 30, 31; 2 Kor. 1:11; 1 Tim. 4:14; 2 Tim.1:6; 1 Petr. 4:10. Ordet pneumatiká som bl.a. antyder ”andliga ting”, verkar ha en liknande betydelse och återfinns bl.a. i 1 Kor. 12:1 och 14:1.
2) I några fall har det grekiska ordet ”charisma” en mera allmän betydelser (”gåva” eller ”nåd”. t.ex. i Rom. 6:23 och 2 Kor. 1:11), men i de allra flesta fall motsvarar ordet svenskans