Axplock

Månadens axplock är gjort av John-Erik Ekström, som har valt ut ett avsnitt ur boken De heliga bergen av Per Hulthén (1882– 1955).

Det borttappade silvermyntet

”Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte ett ljus och sopar huset och letar noga, tills hon hittar det? Och när hon har hittat det, samlar hon sina väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig! Jag har hittat silvermyntet som jag tappade. Jag säger er: På samma sätt blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.” Luk. 15:8–11.

Den publik som samlats kring Jesus, när han framställde denna liknelse, bestod av alla slags publikaner och syndare. För sådana hade vår Herre och Frälsare ett ömt hjärta, och han tog emot dem alla utan undantag. Några tyckte till och med att han gick för långt i godhet och barmhärtighet: ”Men fariséerna och de skriftlärda ondgjorde sig över det och sade: Han tar emot syndare och äter med dem.” Och likväl hade dessa, som kritiserade att Jesu godhet sträckte sig så långt, inte fattat dess storhet. Det finner vi av de tre liknelserna i Lukas 15. De utgör nämligen Jesu svar på denna kritik. Jesus visar att han går så långt i godhet, att han inte bara tar emot den som kommer till honom utan också själv går ut och söker det förlorade för att föra det till rätta. Detta vill han lära oss även genom liknelsen om det borttappade silvermyntet.

Kvinnan i liknelsen satte tydligen stort värde på myntet. Nu är ju inte pengar lika värdefulla för alla. Den som arbetat hårt för sina pengar värderar dem i regel högre än den som haft lättare för att skaffa sig dem.

Går vi till den sak som liknelsen framställer, märker vi att Jesus, vår Frälsare, har arbetat mycket hårt för att vinna oss. Vi läser i Jes. 43:24: ”Du har vållat mig arbete genom dina synder och möda genom dina missgärningar.” Och på ett annat ställe står det att ”hans själ har arbetat”. Om detta arbete lämnar också evangelierna talrika vittnesbörd. Att det var ett tungt arbete, finner vi tydligast genom att betrakta Jesus i Getsemane och på Golgata. Ja, denne Frälsare har i sanning arbetat för att vinna oss.

Detta arbete skulle enligt Faderns löfte få riklig lön. Det försäkras med orden i Jes. 53: 11–12: ”Ja, av den vedermöda hans själ har utstått skall han se frukt och så bli mättad. Genom sin kunskap skall han göra många rättfärdiga, han, den rättfärdige, min tjänare, genom att han bär deras missgärningar. Därför skall jag tilldela honom hans lott bland de många, och med talrika skaror skall han få utskifta byte.”

Nu vet vi ju att den som vunnit seger gärna vill ta hand om bytet, och att den som arbetat hårt gärna vill behålla lönen. På samma sätt förhåller det sig här. Vi syndare är Frälsarens byte från striden med djävulen, och visst vill han föra hem bytet. Vi är hans arbetes lön, och han tar mycket gärna emot och förvarar den dyrt förvärvade lönen.

Jesu godhet sträcker sig, som nämnts, ända dithän att han inte bara tar emot syndare utan också själv går ut och söker upp dem. Detta är också nödvändigt, om det ska bli något möte mellan Frälsaren och syndaren. Om mänskligheten, sådan den är av naturen, står det nämligen: ”Det finns ingen som söker Gud.” Både viljan och förmågan saknas. Människan är död i överträdelser och synder. Liknelsen om det borttappade silvermyntet säger i klartext, att det är Herren som söker upp oss, inte vi som söker upp honom. Om kvinnan åter skulle få myntet i sin hand, måste hon vidta lämpliga åtgärder: tända ljus, sopa huset och leta noga, tills hon hittade det. Annars var och förblev myntet borta. Härmed förnekas inte att människan, sedan Gud kallat henne, själv ställs i valet mellan liv och död, salighet och förtappelse. Men det är Gud som först väcker henne. Hans sökande måste alltid ha börjat, innan själens frälsning blir människans hjärteangelägenhet.

Vår Frälsare liknar sig vid en kvinna, som söker mycket noggrant. Han är alltså mycket ivrig i sitt sökande. Människan stannar i regel inte första gången hon hör hans röst, om hon över huvud taget låter sig finna. Men Frälsaren gör det ena försöket efter det andra. Han säger till judarna att han ofta velat församla dem. Det ena tillfället hade följt på det andra för detta folk.

Så är det också i dag. Både som folk och som enskilda har vi fått den ena inbjudan efter den andra. Vad har vi då svarat på dessa kallelser? Det är inte ovanligt att människor i svåra situationer, i synnerhet inför dödens allvar, ger Herren fasta försäkringar om bättring och omvändelse och en vandring i ett nytt liv. Men ofta stannar det vid löften. Man förblir där man är och går förlorad. Ty märk väl, att en människa inte alls behöver göra sig skyldig till grova brott och förseelser för att gå förlorad! Hon behöver bara stanna där hon är. Lever hon borta från Jesus, går hon förlorad, vare sig hon är mycket ärbar i människors ögon eller grovt lastbar. Ty ”allt som inte görs i tro, det är synd”.

Det är också ganska vanligt att människan, då Herren kallar, försöker skjuta frågan om omvändelsen på framtiden. Visst ska man omvända sig, det försäkrar man, men först när det kommer ett passande tillfälle. Så handlade landshövding Felix, omtalad i Apg. 24. Då aposteln Paulus ”började tala om ett rättskaffens liv och om självbehärskning och om den kommande domen” – och under sådana allvarliga påminnelser ljöd här Herrens kallelse – ”blev Felix rädd och sade: Gå din väg för den här gången. När det blir lägligt för mig skall jag skicka efter dig.” Men det lägliga tillfället omtalas sedan inte. Många människor tar frågan om sin själs frälsning på samma sätt som Felix.

Frälsaren, som med stor iver söker den enskilda människan, sträcker också ut sitt sökande över hela jorden. Här liknar han i sanning den kvinna som tänder ljus för att leta upp det förlorade myntet. Hur har han inte tänt ljuset i vårt land! Hur många förlorade silvermynt har han inte fått söka upp också bland vårt folk! Och hur tänds inte ljus i alla världsdelar, för att borttappade silvermynt ska komma till rätta!

Det är emellertid inte vilket ljus som helst, som är till nytta. Bara där Guds heliga ord får lysa, blir de förlorade återfunna. Därför är det hans bud, att evangelium ska predikas för hela skapelsen. Genom denna predikan utför han nämligen det sökande som omtalas i texten.

Vi syndare är Frälsarens lön för det stora arbete han har utfört. Detta bör få förvissa oss om att det är hans stora lust att bära oss hem, eftersom var och en som arbetat gärna bär hem lönen. Är lönen dessutom hårt förvärvad, så är man mycket mån om att ta vara på den; man aktar sig noga för att tappa bort den. Hos Jesus, vår Frälsare, märker vi just en sådan omsorg om oss: han vill inte tappa bort någon av de sina. Vi läser om detta i Joh. 17:12: ”Så länge jag var bland dem, bevarade jag dem i ditt namn, det som du givit mig, och vakade över dem, så att ingen av dem gick förlorad – utom fördärvets man, till uppfyllelse av Skriftens ord.”

Att Jesus Kristus hyser en stor kärlek till oss, framgår även av ett annat ord i texten. Han liknar sig nämligen vid en kvinna, som gläds över att ha återfunnit det förlorade silvermyntet. En syndares omvändelse är inte något han är likgiltig inför. I himlen är budskapet om en sådan tilldragelse anledning till stor glädje.

Syndares återvändande till Jesus är hans stora glädje. Vill du, som läser detta, göra honom den glädjen att stanna för hans röst, eller ska du till din egen eviga olycka göra honom den sorgen att bli borta?

(Texten, författad 1914, är bearbetad)