Någon gång under 1982 kom en fråga till MBV:s styrelse ifall man såg det möjligt att administrera ett av SIDA finansierat trädplanteringsprojekt i Kenya. Styrelsen svarade ja, trots att det återstod en del frågor kring hur det skulle genomföras.
AKUT BEHOV AV HJÄLP
Bakgrunden till projektet var att Kenyas regering hade bett Sverige om hjälp med kartläggning av sin energisituation. Den studien genomfördes av det svenska Beijerinstitutet, som i sin tur hör till Svenska Akademien. Det man fick fram var bl.a. att Kenyas energibehov i form av brännved inte alls stod i proportion till de minskande tillgångarna. Bristen på brännved skulle inom några år komma att vara stor, och det krävdes omedelbart radikala motåtgärder för att situationen skulle kunna ändras i tid. För landsbygdsbefolkningen svarade brännved för c:a 90 % av energibehovet. Den pågående, snabba befolkningsökningen gjorde att behovet hela tiden växte.
Så småningom blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att resa till Kenya och starta projektet. Ett projektförslag hade upprättats av en jägmästare från SIDAs kontor i Stockholm och innebar att de svenska missionsorganisationer som verkade i Kenya skulle delta med var sina delprojekt. SIDA-stöden passerar genom Svenska Missionsrådets biståndsnämnd, och här menade man att MBV skulle svara för hela projektet gentemot SIDA och genom den Evangelisk- Lutherska Kyrkan i Kenya (ELCK) genomföra ett eget delprojekt.
PLANTSKOLOR STARTAS
Den 15 juli 1983 lämnade familjen Helgesson Sverige för att tillbringa ett år i Kenya. För trädplanteringsprojektet fanns en budget om två miljoner kronor för de två första verksamhetsåren.
Vi kom tillbaka till ett Kenya som på många sätt var förberett för trädplantering. Landets ledning hade lyckats inpränta hos befolkningen nödvändigheten av trädplantering, så att det föreföll som om tillgången på trädplantor var enda begränsningen. Därför kom arbetet i början att omfatta etablerande av plantskolor, och under det första året kom sådana till stånd på nio platser. Varje plantskola fick som målsättning att dra upp minst 50 000 plantor och någon av dem kom något år upp till närmare 100 000. I anslutning till plantskolorna planterades ett antal träd av olika slag för demonstration.
KENYANSK LEDNING
Från SIDA-kontoret i Nairobi hade man yttrat sig över projektet och det framhölls som viktigt att projektet så snart det var möjligt och allra helst inom ett år skulle ledas av en kenyan. När vi på hösten 1983 flyttade till Atemo missionsstation berättade jag om behovet av ersättare för mig och fick samtidigt reda på att en granne till missionsstationen var på utbildning i Finland och väntades tillbaka till Atemo inom kort.
Mannen i fråga hette Boniface Nyambuga och var medlem i den lokala församlingen. Det visade sig också att han var intresserad av att gå in i projektet som ställföreträdande projektledare för att så småningom ta över ledningen. Inför sin återresa till Kenya hade Boniface intervjuats i Svenska Evangeliföreningens tidning Sändebudet och därvid framhållit behovet av trädplantering i Kenya.
Guds underliga ledning var uppenbar. Här behövdes en man, skickad för en viss uppgift, och nu hade Gud lett det hela så, att denne man fanns till reds, färdigutbildad, när han behövdes. I nära två år hade Boniface vistats i Finland för sin utbildning. En mer lämplig och engagerad person hade inte kunnat finnas.
STÖD TILL EGENINSATSER
Projektet hade framgång och efter två år beviljade SIDA medel för ytterligare två år. Inriktningen av projektet ändrades efter hand till att dels satsa mer på information och dels låta grupper och enskilda få råd och tekniskt stöd till att starta egna plantskolor.
Det visade sig också att behovet var stort när det gällde att få män och kvinnor att förstå varandras olika motiv för trädplantering. Kvinnornas behov är brännved för hushållet och till matlagning. Männen intresserar sig för trädplantering endast i den mån träden kan säljas och ge inkomster. Om veden avger lite eller ingen rök är detta av betydelse för kvinnornas val av trädslag, medan männen väljer träd som blir raka och långa och därför är lätta att sälja. Eftersom det är mannen i familjen som äger marken, är det han som bestämmer. Hur hustrun eller hustrurna får tag på ved ägnar han inte en tanke åt. Inte förrän maten visar sig vara dåligt kokt kommer det fram att det varit omöjligt att få tag i ved. För oss svenskar kan det verka lite egendomligt att hustrun inte utgjuter sitt bekymmer för sin man. Men i Kenya vill ingen kvinna framstå som oduglig inför sin man. Därför berättar kvinnorna aldrig hur svårt det kan vara att samla ihop ved för dagen.
Vid ett av mina besök i landet fick jag frågan vad jag just då sysslade med hemma i Sverige. Jag berättade att jag varit i skogen en vecka och både huggit och kört hem ved. Sällan har jag hört en hop män skratta så hjärtligt. Jag blev utskrattad för att jag hållit på med vad som i deras ögon var kvinnogöra och något som de inte alls kunde tänka sig att befatta sig med.
STORT INFORMATIONSBEHOV
Efter hand blev information för större medvetenhet om trädens stora betydelse – både lokalt och i större sammanhang – för såväl mark som miljö också en viktig del av projektverksamheten. Några planteringar på skoltomter nere i låglandet vid Viktoriasjön fick tjäna som exempel. Området är torrt och hett året om. Genom plantering av träd får man skugga, mindre blåst och ett helt annat mikroklimat. När det någon gång regnar dämpas det kraftiga regnet av träden och når marken på ett helt annat sätt än om träd saknas. Utan träd rinner nederbörden bort i samma stund som den faller, för med sig ytjorden med dess näring och orsakar kanske dessutom översvämning och förödelse längre bort. Med träd kan nederbörden tränga ned i marken och göra den nyttig, samtidigt som ett grundvattensystem kan vidmakthållas och ge tillgång till källor med rent vatten. Rent vatten kan man alltså få på köpet om man planterat träd för att i första hand få ved.
TRÄD – INTE SKOGAR
Under åren har drygt 14 miljoner trädplantor producerats till en kostnad av mer än fem miljoner kronor. Vilken vedvolym som producerats är omöjligt att uppskatta. Eucalyptus är det populäraste valet av trädsort, ett träd som uppe i kisiihöglandet ger oerhört stora volymer på kort tid. Sex–åtta veckor efter det att fröet kommit i jorden är plantan c:a 50 cm hög och lämplig att plantera ut. Efter ett år når den minst två meter och tio år gamla träd har en stam med vedvolymen en kubikmeter. Det har berättats för mig att man i dag kan få 3 000–6 000 shilling för ett enda sådant rejält träd, beroende på tillfällig tillgång och efterfrågan.
Men den genomsnittlige kisiibonden har just ingen mark att avsätta för trädplantering, än mindre för någon skog. Därför har hela projektet i huvudsak varit en fråga om träd- och inte skogsplantering. Några hundra träd hos en familj och kanske tusen hos någon annan. Plantorna sätts med kanske 30 cm avstånd. Bara några få av dem når riktig storlek. Efter första året tar man bort vartannat träd och efter ytterligare ett år vartannat av de kvarvarande. Vid varje gallring finns avsättning för just den storleken på träd.
Agroforestry – samplantering av träd och jordbruksgrödor – är en teknik som ofta tillämpats. Många trädsorter lämpar sig för denna metod och nyttan blir störst där man använder trädslag som binder kväve i mar ken. Fruktträd har också producerats men för vissa slag krävs tillstånd från myndigheter och detta har verkat hämmande.
Ett 70-tal olika trädslag har varit föremål för plantering. Många fler exotiska och inhemska sorter finns att tillgå för de 33 klimatzoner som Kenya är indelat i.
Eucalyptus är, som nämnts, det mest populära trädet, men även cypress och fura är vanligt förekommande, liksom pinjeträd.
I MISSIONENS TJÄNST
Projektet har nu officiellt avslutats. I januari 2000 reste jag för sista gången till Kenya för att tala om att det nu inte kommer mer pengar till detta projekt. Det var inte någon överraskning för dem som efter många år nu mister sin inkomst. 1997 gjorde en av SIDA anlitad konsult en utvärdering av projektet. Han visades runt i olika områden där verksamhet bedrivits, och han fann mycket träd i landskapet. Dessutom fick han se att både enskilda och grupper hade startat och börjat driva plantskolor i egen regi. Projektet hade således haft avsedd verkan…
När jag i år satt i sammanträde med dem som varit mina medarbetare beklagade de att de för sent insett sitt misstag. De borde givetvis ha tagit konsulten till områden utan träd!
De medarbetare jag mötte var ändå glada, trots att projektet i dess ursprungliga form nu kommit till vägs ände. Liksom många gånger tidigare berättade de nu, att de som enkla vittnen fått sprida Guds ord i sitt dagliga arbete. De hade mött många människor vid distributionen av plantorna och så kunnat berätta att de genom missionsarbete fått hjälp också till att leva vidare här på jorden. Människor som anställts vid plantskolorna har efter hand kommit mera in i kyrkans arbete, och det har blivit både präster och evangelister av en del av dem.
De plantskolor som startades 1983–84 har överförts till befolkningen på plats och drivs inte längre i ELCK:s namn. Sammanlagt 113 enskilda och grupper har startat och driver nu plantskolor på egen hand. Under 1999 producerades nära 600 000 plantor vid dessa. Det projekt som i all enkelhet startade 1983 som ett bidragsprojekt har därmed växlat över till att fungera utan stöd från utländska donatorer. En duktig ledare och engagerade medarbetare har gjort sig förtjänta av beröm. Men Gud ska ha äran för allt.
Ingemar Helgesson, missionär