Den har blivit ett kärt ämne för allehanda betraktelser, predikans kris. Även i bekännelsetrogna led jämrar man sig nu för tiden över predikan, och klagomålen bör nog tas på allvar. När predikare traskar sist i tåget bland tidsandans talesmän och säger efter vad opinionsbildare på modet har sagt före om demokrati, jämlikhet och människans härlighet – då är det klart att predikan råkar i kris. Och eftersägare av sådant snitt vimlar det av.
Skulle man rådfråga den expertis som sällan eller aldrig infinner sig som åhörare vid gudstjänster och möten, finge man säkert veta att predikan bör vara om inte uttalat underhållande så i varje fall ”positiv”. ”Evangeliet” ska ju stå i centrum! Det är bara det att ”evangeliet” i sådana kretsar visar sig kunna vara ungefär vad som helst av uppmuntrande karaktär…
I stället för Guds ovillkorliga ”Du skall!” tar mången sig för att predika ”Vi skulle ju” med ett underförstått ”men”, som underlättar övergången till ”evangeliet”. Så undgår man visserligen det paradoxala, men man gör lagens dom villkorlig och berövar evangelium dess chockerande radikalitet. Tacka för att predikan råkar i kris!
I själva verket förstärker ofta predikan den rådande vanföreställningen att kristendom är lika med moral. Predikanter moraliserar eller försöker föreläsa i etik. Varken lag eller evangelium predikas. Man förmanar. Men förmaningens ord i Skriften riktar sig uteslutande till Guds barn och utgör inte alls någon sådan till kreti och pleti adresserad syntes av lag och evangelium. Inte konstigt att predikan kommer i kris och leder till lagträldom!
Lekmannapredikanter vill inte vara sämre än präster. (Av många partisinnade ”vänner” tilldelas de ju högre status.) De läser på, så gott de kan och så blir det, som Carl-Erik Sahlberg påpekat, mycken ”palestinsk hembygdskunskap” i predikan. Undra på att det blir kris!
Ibland kommer kyrkopolitik och aktuella lärostridsfrågor upp på predikstolen – inte för att lögnen ska avslöjas utan som predikantens särskilda bravurnummer. Sådant hjälper inte predikan ur krisen!
”Varför predikas det så mycket om synden?” En vanlig fråga. ”Jo, synden måste framställas konkret”, genmäler somliga förståsigpåare. Och det är riktigt. Men jag behöver få mer än rätt etikett på mina överträdelser och mina försummelser, för annars fortsätter jag – för att använda Bo Giertz bild – att gå och plocka bland stenarna utan att upptäcka stengrunden. Jag behöver framför allt upplysas om vem jag är – inför den Helige: Jag är den som inte fruktar Gud och inte älskar honom. Sådan är min natur, och jag förmår icke förbättra den. Och så är jag på väg mot mötet med all världens Domare! Hur ska det avlöpa? Vem har ingett mig, att jag skulle kunna undgå den oundgängliga vredesdomen? – Här börjar predikan bli intressant! Kan det finnas hopp för en sådan som jag?
Blir aldrig den frågan väckt, saknas mottaglighet för det äkta evangeliet. Och då råder det kris på åhörarsidan. Är inte predikans kris f.ö. alltid dubbelsidig?
En bild: Det krävs inte något övermått av fantasi för att föreställa sig hur det skulle vara… Men tänk dig att du sitter i en cell i ”Death Row”. Du har avgett din sista nådeansökan. Medan klockan tickar, väntar du på guvernörens svar. Nog vore kungörelsen ”Du är benådad” ett ganska glatt besked?
Tänk i stället att du sitter i fängelsedirektörens fåtölj. In kommer en tjänsteman och meddelar att du är frikänd. Och inte bara det, du står dessutom högt i gunst hos guvernören. I den rollen skulle du nog finna kungörelsen feladresserad och undra om inte budbäraren befann sig i kris.
”Predika evangelium!” befaller Paulus Timoteus. Predika evangelium och se till att marken är beredd genom en rätt lagförkunnelse, så upphör nog predikans kris!
Sam-Arne Nilsson