Fortunatus rös vid tanken. Han hade ju försökt förtränga detta under flera månader, men aldrig riktigt lyckats. Det hade varit en trevlig kväll hemma hos vännen i Korint. Först gick de till templet, dit värden ville gå med anledning av en minnesdag. Deras värd brännoffrade en del av det kött han hade med sig. Resten tog han med hem. Det var inget konstigt med det, sådan var ju seden hos hedningarna och vännen hade inte kommit med på ”Vägen”1) ännu.
Köksslavarna hade lagat en utsökt måltid. Fortunatus visste om att Akaikus, den andre kristne i sällskapet, inte tyckte om att köttet var offrat åt avgudar. I ett ögonblick då de var ensamma hade Akaikus viskat: ”Ska vi säga att vi inte vill äta av köttet?” Fortunatus hade svarat: ”Nej, varför det? Nu kan vi visa att vi kristna är så upplysta att vi inte bryr oss om så’na gamla riter som inte betyder nå’t! Ät du, det är ju fint kött!”
I dag hade han fått höra det, och nu högg det till i hjärtat igen. Akaikus hade gått tillbaka till den hedniska tron. Tydligt mindes Fortunatus vad Paulus hade skrivit i sitt förra brev: ”Genom din kunskap går den svage förlorad, din broder, som Kristus har dött för.”2) Det som skett var Fortunatus skuld. Han hade blivit till en stötesten, en orsak till fall för en broder. Det brände i hans samvete.
Innan han själv blivit kristen hade detta med samvetet varit annorlunda. Visst fanns det där och anklagade ibland: ”Så borde du inte ha gjort.” Men det var inte gudarna som hade synpunkter, nej, de var verkligen inga moraliska förebilder. Men som kristen förstod han att den morallag Gud gett judarna gällde alla människor. Något som alla hade en aning om i sitt inre, men som endast Kristus kunde ge kraft och vilja att leva efter.
Nu hade Akaikus samvete förstörts, så att han hade ”insett” att det inte var någon fara att både gå i templet och till husförsamlingen. Efter hand hade templet lockat mer och mer och syskonkärleken bland de kristna hade blivit besvärande. Samvetet hade dömt Fortunatus och när han tänkte på saken visste han att han måste be både Gud och sin vän om förlåtelse och försöka få vännen på bättre tankar. Det skulle han göra.
SAMVETET I GAMLA TESTAMENTET
När Fortunatus fick veta att hans vän hade lämnat den kristna tron, högg det till i hans hjärta. I Gamla Testamentet är det hjärtat som rymmer människans samvete. Det står om kung David att hans samvete slog honom, men i den hebreiska texten handlar det om hjärtat (1 Sam. 24:6, 2 Sam. 24:10).
Medvetandet om en synd väcks inte genom en inre eller yttre röst. Det är Guds ord som visar människan vad rätt och fel är, Ps. 16:7; 40:9. Davids synd med Bat-Seba blev dömd av Guds ord genom profeten Natan: ”Så säger Herren…” (2 Sam. 12:7).
Både viljan till synd och de felaktiga handlingarna döms av Ordet, och den troende leds av Ordet, Ps. 119:105. Genom att få förlåtelse förnyas och renas hjärtat så att det på nytt blir berett att leva enligt Guds vilja, Ps. 51:8–12.
DE ALLRA FÖRSTA KRISTNA
På pingstdagen predikade den ”nyfrimodige” Petrus i Jerusalem så att de israeliter som lyssnade förstod att de var medskyldiga till Jesu död. Hos dem, som hos David, var det hjärtat som blev slaget, när Guds ord talade till dem (Apg. 2:37). Detsamma finns hos Johannes: vad hjärtat än anklagar oss för, så är Gud ”större än vårt hjärta och vet allt” (1 Joh. 3:20). Samvetet är alltså inte ofelbart – åt något håll.
HEDNINGARNA
Fortunatus mindes hur det hade varit före hans omvändelse. Något talade om när han hade gjort fel. I Rom. 2:14–15 skriver Paulus att hedningarna saknar Guds lag, men ändå gör vad lagen befaller; det är skrivet i deras hjärtan.
Vi tänker lätt att hedningar är sådana som lever i missionsländerna, men för Paulus var hedningarna de han trängdes med på gatorna i Korint och Efesus, de som inte var judar. De fanns på nära håll och han såg att de bland annat med hjälp av sin rättsuppfattning byggde upp ett väl fungerande samhälle. Paulus såg dagligen att det hos dem fanns ett samvete.
Ordet ”samvete” (syneidesis) var gammalt redan på Paulus tid, i betydelsen det onda samvetet. Och den en människa ”visste tillsammans med” var hon själv. Paulus är den som tar in ordet i det kristna språkbruket och fyller det med bibliskt innehåll.
SAMVETET HOS PAULUS
När vännen har avfallit, slås Fortunatus av sitt tidigare så ”upplysta” samvete. 1 Kor. 8 behandlar frågan om man kunde delta i hedniska gudstjänster och äta kött som offrats där. Man kunde bli bjuden av en vän och av hänsyn kunde det finnas orsak att delta. Det innebar ingen bekännelse, mer än det gör att delta i en svensk begravning. 3) Somliga kristna såg inga problem i detta, avgudarna fanns ju inte! Andra avhöll sig från allt som hade med avgudarna att göra – kanske för att inte lockas tillbaka till dem. ”De frigjorda” har visserligen rätt, avgudarna har ingen betydelse, menar Paulus, men ingen får förhäva sig över någon annan. Då finns risken att den ”svage” får sitt samvete förstört för att han lockas att göra sådant som han inte ”har täckning” för i sitt samvete.
Här är själva kärnan i det goda samvetet: att handling och insikt följs åt. Blir det upprepade brott dem emellan, försvagas samvetets röst och man riskerar att ”lida skeppsbrott i tron” (1 Tim. 1:19).
DET GODA SAMVETET
En människa, som inte har blivit dömd av Guds lag, fått upp ögonen för evangeliet och kommit till tro, kan ha gott samvete. Hennes handlingar står i samklang med hennes rättsuppfattning. Fortunatus däremot, hade dåligt samvete, för Guds ord hade slagit honom. Men han visste att bara Kristi blod kan rena samvetet och frigöra människan till ny tjänst hos Gud (Hebr. 9:14). Också förhållandet till Akaikus behövde upprättas, så att denne kanske kunde lämna den hedniska tron.
SAMMANFATTNING Paulus uppmanar kristna att följa sina egna samveten, inte någon annans. Därför kommer kristna människor fram till olika ståndpunkter. Vi är ju olika som delarna i en kropp, också i fråga om samvetet. Detta innebär ingen relativism i läran, sanningen skall förkunnas klart i den takt samvetena kan ta emot den utan att ta skada, t.ex. i fråga om friheten i Kristus.
Därför är det svårt att ge konkreta exempel på hur man skall handla. Som regel måste ändå sägas att sådant som är uppenbart fel inte är någon samvetsfråga.
För att åtminstone försöka ta ett exempel: I en församling finns en präst, som alltid predikar att alla kommer till himlen oavsett tro. En anhörig skall begravas och man vet, att han i griftetalet kommer att gå på som vanligt. Det kan vara svårt att för sitt samvete gå dit, men av hänsyn till andra och för att hedra den döde går man ändå. Däremot kan man inte lyssna på den prästen varje söndag. Genom olydnad mot insikten om det rätta skulle risken för skeppsbrott i tron i det fallet vara uppenbar.
Att få dåligt samvete inför felaktiga tankar och handlingar är trots allt ett sundhetstecken. Om samvetet inte reagerar är risken stor att tron förloras. Men för den som lever i den Helige Andes förnyelse är det goda samvetet en möjlighet och förhoppningsvis en verklighet!
”Låt oss därför med uppriktigt hjärta gå fram i full trosvisshet, med ett hjärta som är renat från ett ont samvete och med en kropp som är badad i rent vatten” (Hebr. 10:22).
Stefan Nyholm, församlingspedagog, Göteborg
1) ”Vägen” – urkristen benämning på kristendomen.
2) 1 Kor. 8:11. 3) Bo Giertz: Förklaringar till Nya testamentet 2.