Hör apokryferna till Bibeln?

Varför har inte Svenska Folkbibeln med de s.k. apokryferna i sin översättning? Åtminstone GTs apokryfer är ju väldigt berömda. Hade det inte varit en stor tillgång att ha med dem?

Svenska folkbibelns översättning av ”Bibeln den Heliga Skrift” har underrubriken ”Gamla och Nya testamentets kanoniska böcker”. Därmed är utsagt att denna utgåva endast innehåller de böcker som är kanoniska. GTs apokryfer kan inte räknas till Gamla testamentets kanoniska skrifter (se närmare nedan).

Den hebreiska kanon, judarnas heliga skrifter, som Nya testamentet ansluter sig till som den sanna uppenbarelsen från Gud, som ”inte kan göras om intet” (Joh. 10:35), bestod redan flera hundra år före NT av tre huvudavdelningar:

• Torá (= de fem Moseböckerna)
• Neviím, dvs. Profeterna (= dels de förra profeterna, nämligen Josua, Domarboken, Samuelsböckerna och Kungaböckerna, och dels de senare profeterna, nämligen Jesaja, Jeremia, Hesekiel och Tolvprofetrullen, dvs. Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja, Malaki), och slutligen
• Ketuvím, dvs. Skrifterna (= Psaltaren, Ordspråksboken och Job, de fem festrullarna, dvs. Höga Visan, Ruth, Klagovisorna, Predikaren och Ester, samt Daniel, Esra-Nehemja och Krönikeböckerna1.

När Jesus enlig Luk. 24:44 säger: ”Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag (= Torá), hos profeterna (= Neviím) och i psalmerna (= Ketuvím2), hänvisar han till den hebreiska kanon. Vårt Gamla testamente innehåller exakt samma skrifter men i delvis annan ordning. De är ordnade efter principen historiska böcker, poetiska böcker och sist skriftprofeternas böcker.

Hur kommer det sig då att våra gamla bibelöversättningar före 1917 års översättning också innehöll GTs apokryfer och att dessa apokryfer enligt den katolska kyrkan är lika kanoniska som Bibelns övriga böcker? Det har sin grund i att när lärda judar i Alexandria ett par hundra år före Kristi födelse översatte den hebreiska kanon till grekiska (= Septuaginta), visade de också stort intresse för andra judiska skrifter som de ansåg uppbyggliga men som tillkommit efter de kanoniska böckerna under den s.k. intertestamentala tiden. När denna litteratur (uppbyggelse- och vishetsböcker och böcker om judarnas historia efter GTs tid) fogades till avskrifterna av de översatta kanoniska böckerna, kom många längre fram i tiden att missförstå detta och räkna en del av denna senare judiska litteratur som kanonisk. Men de lärda judarna i Alexandria hade knappast avsett att utvidga den gammaltestamentliga kanon, eftersom man ansåg att Guds direkta uppenbarelse hade upphört i och med de sista profeterna på 400- talet f. Kr.

Ibland påstås det att den hebreiska kanon fastställdes först efter Jerusalems förstöring (70 e. Kr.), då judarnas skriftlärda ledare c:a 90 e. Kr. samlades till ett möte i Jamnia. Men det är ett missförstånd. I Jamnia diskuterade judiska ledare hur de kanoniska böckerna skulle användas. Man utgår ifrån den kanon som sedan länge existerade och diskuterar de böcker som i vissa avseenden ansågs svåra att tolka och använda rätt. Det gällde Hesekiel med den märkliga synen i kap. 1 samt kap. 16 och 23 som inte ansågs lämpliga att läsa före 30 års ålder. Vidare diskuterades bland annat Ester, som inte nämner Guds namn och ger upphov till en fest (Purimfesten) som inte har sin grund i Torá, vidare Höga Visans kärleksskildringar och tolkningen av Predikarens budskap.

De tidiga kyrkofäderna hade stor nytta av Septuagintas grekiska översättning. Flera av dem ville bara använda sig av de skrifter som var kända på hebreiska, dvs. den hebreiska kanon, t.ex. Origenes. Andra, t.ex. Augustinus, ville att också övrig judisk litteratur som förmedlats via Alexandria skulle brukas i kyrkan och översättas till latin. Därför tvingades Hieronymus mot sin vilja att översätta till latin också de apokryfiska skrifterna. När sedan Hieronymus översättning (= Vulgata) blev den katolska kyrkans officiella översättning kom apokryferna att ingå i denna kyrkas kanon. Bl.a. som reaktion mot Luther hyllades de som kanoniska (ordagrant ”deuterokanoniska”, dvs. kanoniska i ett senare skede), sedan denne under reformationen förklarat att apokryferna inte var likvärdiga med de kanoniska skrifterna. Luther liksom Hieronymus visste ju att apokryferna inte ingick i den hebreiska kanon, de heliga skrifter som Jesus hänvisade till.

VILKA BÖCKER RÄKNAS TILL GTS APOKRYFER?

Termen apokryfer är lite krånglig. Det grekiska ordet apókryfos betyder ”undangömd, dold, tvivelaktig”. Men vilka skrifter som skall räknas till GTs apokryfer är inte helt klart. Det var Luther som avgjorde apokryfernas omfång inom protestantismen. Han tillfogade Mansses bön som före honom inte räknats dit och han uteslöt Tredje och Fjärde Esraboken3. Men i flera grekiska handskrifter till Septuaginta finns också andra böcker som inte räknas till GTs apokryfer. Det gäller t.ex. Tredje och Fjärde Mackabeerboken.

Bibel 2000⁴, som har med apokryferna, har infört några nymodigheter. Ordningen på böckerna har blivit en annan. Esters bok har i sin helhet översatts från grekiska och ingår nu som sammanhållen skrift. I tidigare utgåvor på svenska publicerades bara de stora grekiska tilläggen till den hebreiska texten. I Tillägg till Daniel har en annan uppdelning gjorts. Slutligen har Jeremias brev återgetts som en sjävständig skrift och inte som en del av Baruks bok.

Med Luther kan vi säga att apokryferna är nyttiga att läsa.5 De innehåller viktiga uppgifter om judiskt liv och judisk tro efter Gamla testamentets tid. De ger goda inblickar i den förändring som judisk tro genomgick under århundradena före Kristi födelse och är en betydelsefull historisk länk mellan Gamla och Nya testamentet. I synnerhet böckerna Salomos vishet och Jesus Syraks vishet är av stort uppbyggligt värde. Kunskap om apokryfernas innehåll hör också till god allmänbildning. Men apokryferna kan inte jämställas med ”Den Heliga Skrift” och därför skapas lätt missförstånd och förvirring, om de publiceras inom dess pärmar.

APOKRYFERNA PÅ SVENSK MARK

De tidigaste vittnesbörden om apokryferna på svensk mark kan ses i bevarade kalkmålningar i medeltida kyrkor, även om händelser och personer i de kanoniska böckerna dominerar. Den kristendom som en gång kom till Sverige var ju den romersk-katolska, som betraktade apokryferna som en del av kanon.

Med Gustav Vasas Bibel av år 1541 utkom på svenska för första gången en fullständig bibel. Denna översättning bygger på den tyska Lutherbibeln och följer därmed Luthers korrigering av den katolska synen på apokryferna. Men i och med att apokryferna fick ett utrymme inom Bibelns pärmar, ledde det till att också många lutheraner kom att räkna dem som bibliska skrifter.

Allvarlig kritik mot apokryferna inom svensk lutherdom kom att framföras först på 1700-talet. Prästen Anders Elfving t.ex. betonade i sin huspostilla att apokryferna inte har samma värde som de kanoniska böckerna. Man skall bara rätta sig efter dem i den mån ”de komma öwerens med de öfriga Skriftens böcker, som av Guds helige Ande omedelbarligen äro de heliga menniskor ingifna”. Vid mitten av 1800-talet intar bibelutläggaren och prästen Peter Fjellstedt en hållning som påminner om Elvings. Han anför fyra argument för att apokryferna inte har samma värde som övriga bibliska skrifter: 1) De har aldrig blivit ”ansedda och upptagna såsom av Gud uppenbarade och genom Guds anda ingifna böcker i den judiska kyrkan”,. 2) De nämns eller citeras inte i Nya testamentet. 3) De är inte skrivna på hebreiska eller arameiska och användes inte i den första kristna församlingen. 4) De innehåller avsnitt som ”icke öfverensstämma med de böcker, som obestridligt äro ingifna av den Helige Ande, och somliga ställen strida emot sakens natur och omständigheter eller emot andra trowärdiga wittnesbörd”.

Bland Svenska kyrkans företrädare har sålunda inställningen till apokryferna varit något oklar. Inom svensk frikyrklighet är situationen en annan. Apokryferna har i stort sett inte spelat någon roll alls. Kritik riktas mot apokryferna för att de innehåller historiska felaktigheter, dogmatiska tveksamheter och berättelser som är både ofromma och omoraliska. För den katolska kyrkan är apokryferna, som redan nämnts, lika mycket kanoniska och bibliska som övriga skrifter i Bibeln. När det gäller grekisk-ortodoxa och olika orientaliska invandrarkyrkor är situationen svår att överblicka. Men de flesta har påverkats av att Septuaginta har med dessa skrifter och inkluderar därför apokryferna i sin kanon. Flera ortodoxa kyrkor accepterar också Tredje och Fjärde Mackabeerboken som kanoniska, eftersom dessa finns med i flera handskrifter till Septuaginta. Men det föreligger inte någon enighet om kanons exakta omfång inom den stora familjen av ortodoxa kyrkor.

DE BÖCKER SOM BRUKAR RÄKNAS TILL GTs APOKRYFER

Tobit
Judit
Ester enligt den grekiska texten
Första Mackabeerboken
Andra Mackabeerboken
Salomos vishet
Jesus Syraks vishet
Baruk
Jeremias brev
Tillägg till Daniel
Manasses bön

Seth Erlandsson teol. dr, lektor, Västerås

(Med författarens tillstånd förkortad artikel ur Biblicum 1/00.)

Fotnoter: 1 När Jesus enligt Matt. 23:35 nämner mordet på Abel (1 Mos. 4:8) och mordet på Sakarias (2 Krön. 24:21), nämner han sålunda det första och det sista mordet som omnämns i den hebreiska kanon. 2 Judarna hänvisar ofta till ett kapitel, ett avsnitt eller en hel avdelning genom att nämna dess början. Genom att nämna ”psalmerna” = Psaltaren, början av Ketuvím (Skrifterna) kan alltså hela Ketuvím avses. Eftersom kanons alla tre delar ofta benämns ”Skrifterna” (t.ex. Luk. 24:45), undviks missförstånd om benämningen ”psalmerna” brukas för kanons tredje del. 3 De ingår i Vulgata, men Fjärde Esraboken finns inte med i Septuaginta. Tredje Esraboken kallas i den grekiska texten för Första Esdras. 4 Bibel 2000 använder inte namnet ”Den Heliga Skrift”, inte heller underrubriken ”Gamla och Nya testamentets kanoniska böcker”. 5 Så här står det i Luthers företal till apokryferna: ”Apocrypha. Thet äro: Böcker som icke finnas i then Ebreiska Bibelen, ock äro fördenskul icke lika räknade wid the andra Böcker i then helga Skrift: dock nyttiga till att läsa.” (Gustav Vasas Bibel av år 1541.)