Vad lärde våra fäder?
”Utanför kyrkan ingen salighet”. Denna tes, formulerad av den romerska kyrkan, utgör en sammanblandning av den synliga och den osynliga kyrkan. Kanske utgör den bakgrunden till att frågan om kyrkotillhörighet blivit så kontroversiell.
Bibeln lär mycket om församlingen men ger ingen direkt anvisning om viss kyrkotillhörighet. Ord som ”De skall utesluta er från synagogorna” torde i första hand vara en förutsägelse om förföljelse. Och knappast kan kan ett ord som ”… vad del har en troende med en otrogen? … Gå ut ifrån dem.” (2 Kor. 6:15, 17) vara omedelbart tillämpligt på den formella kyrkotillhörigheten. Guds ord ger i frågan inte så direkta anvisningar om hur man ska ställa sig. Det var kanske därför Luther, som det påstås, sade sig vara ”oense med sig själv” i frågan. Dock predikade han mycket klart mot den kyrka som menade sig ”äga patent” på saligheten.
Carl Olof Rosenius avrådde från förhastat utträde ur Svenska kyrkan på grund av de missförhållanden som fanns på hans tid. Men i artikeln ”Några ord till de enfaldiga i kyrkliga frågor” i Pietisten tar han upp ”de tre fall då det blir nödvändigt för kristna att utgå ur kyrkan”.
- När kyrkan själv lär och försvarar såsom sin egen lära, helst i salighetslärans huvudfrågor, det som är i uppenbar strid mot ordet och således upphäver salighetsgrunden eller väsentliga och oundgängliga salighetsmedel. Således icke, när någon skriftens lära är blott skevt framställd, utan när den är rakt emotsagd, och det icke blott av enskilda lärare, utan i kyrkans egen bekännelse och lära.
- När kyrkan själv från sitt sköte utdriver, utesluter och förjagar dem, som älska och försvara sanningen, eller när hon med tyranni och våld förbjuder dem att skaffa sig nödig uppbyggelse.
- När ditt samvete redan är bundet vid saken. Den som håller någonting för synd och likväl gör det, han syndar mot sitt samvete, även om själva gärningen vore god. Således beror samvetet av övertygelsen. Men omöjligt är att alla ska få samma övertygelse om en sak. Därför fastän vi förstå saken på detta sätt och bygga blott på Guds ord, kan dock en annan, som ock vill bygga på Guds ord, förstå den på annat sätt.*)
Rosenius nämner även Rom. 14, där Paulus tar hänsyn till samvetsövertygelsen beträffande ställningen till seder i den judiska kyrkan. Medan Luther, eftersom de första båda punkterna var för handen i romerska kyrkan på hans tid, yrkade på brytning med denna. Med tanke på dess påve- och mariadyrkan etc. blev ju även ord som 2 Kor. 6:16–17 direkt tillämpliga: ”… huru kan Guds tempel stå tillsammans med avgudar?”
Viss uteslutning har förekommit i Svenska kyrkan av s.k. ”läsare”. ”Ofta blev de vid nattvardsborden förbigångna, under det prästen ansåg sig oförhindrad att utdela de heliga håvorna åt uppenbara svärjare, våldsverkare och dryckeshjältar.”**) Med anledning därav bildades frikyrkliga evangelisk-lutherska församlingar, där bl.a. Johannes Wittander, Edvard Johnsson, Ivar Bergman och Josef Månsson m.fl. hemgångna predikanter hade sin kyrkliga hemvist, även om det formella bandet till Svenska kyrkan ej torde ha avklippts.
Likaledes finns i dag flera som inte finner den församlingsgemenskap de söker i Svenska kyrkan utan på annat sätt. I synnerhet som denna kyrka hunnit så långt på avfallets brant, som inte Rosenius torde kunnat föreställa sig skulle ske. Han tryckte mycket på sin tredje punkt om samvetet och detta bör väl fortfarande kunna användas till vägledning av den gamle lärarens goda råd, och med Guds ord för ögonen.
Assar Björkvald
*) Pietisten årg. 10, sid. 159-160, Stockholm 1851. (Även Samlade skrifter, band III, sid. 341- 342, Stockholm 1926.)
**) Trosbekännelse och stadgar för de av Evang. luthersk trosbekännelse frikyrkliga församlingarna i södra Sverige. Ingress, sid. 4, Hässleholm 1960.
Ett omistligt arv?
Tack för all den fina responsen på vårt inlägg i debatten om MBV och Svenska kyrkan (Sv K). Det är alltid roligt att få reaktioner på det man skriver, och extra roligt är det att få så pass konstruktiv kritik som vi fått i nr 3 och 4 av Till Liv! Era inlägg har på ett fint sätt nyanserat en del av vår argumentation.
Ett par uttryck i vårt inlägg har uppenbarligen förbryllat och vi vill gärna ge er rätt i era invändningar mot dem. Låt oss trots detta få förklara vad vi avsåg med att använda dem. Olof Göransson reagerade mot vårt påstående att MBV saknar historisk legitimitet. Tanken bakom detta var följande: Bo Giertz talade om kyrkans tre arv: det katolska (=allmänkyrkliga), det reformatoriska och väckelsearvet. Vad vi ville lyfta fram är skillnaden mellan att stå kvar i en kyrka med detta tredubbla arv och att ”enbart” utgöra en luthersk-roseniansk väckelsefåra. Vi vänder oss mot tanken på att starta fria församlingar inom MBV, där ämbetsbärarna utses lokalt. För oss är det katolska arvet viktigt, d.v.s. att ämbetsbäraren vigs av en biskop. Så har Kristi Kyrka tillsatt sina tjänare ända sedan apostlarnas tid.
Övriga tre respondenter har reagerat på uttrycket ”döende moder”. Är metaforen illa vald så släpper vi den gärna. Men poängen vill vi trots allt hålla fast vid. Sv K har fostrat kristna ända sedan Ansgars dagar och på det sättet bevarat kristendomen, så att vi i dag kan få del av dess befriande budskap. Detta gör att man bör tänka sig för innan man uppmanar till frikyrkobildande. Det är ett faktum att lutherska frikyrkor i vårt land hittills inte visat upp någon större väckelseanda eller andlig dynamik. Det är också ett faktum att folks enda kontakt med kristen tro i de allra flesta fall äger rum inom Sv K. Därför har också denna en oerhörd möjlighet att nå ut med evangelium, när den håller fast vid honom som är ”vägen, sanningen och livet”.
Vi menar inte att alla måste fira gudstjänst i Sv K. På många orter i vårt land är det så illa ställt att man helt enkelt inte kan gå till hemförsamlingens gudstjänster för sitt samvetes skull. Och då måste man naturligtvis hitta praktiska lösningar på detta problem. Men i ett par av inläggen antyddes att gudstjänstfirande i Sv K skulle vara en nymodighet inom MBV. Och det kan väl hända att Sv K ”upptäckts” av vissa missionsvänner inom MBV på senare tid, men många av dem är regelbundna gudstjänstbesökare i Sv K och har så varit sedan barnsben. Att gå ur Sv K och bilda eget låter sig lätt göras om man aldrig sätter sin fot i kyrkan, men för oss som regelbundet besöker Sv Ks gudstjänster, och får del av den rika välsignelse det ger, är uppbrottet inte lika självklart. För oss är det inget alternativ att ge upp och bilda eget – vi vill fortsätta att be om och hoppas på en väckelsetid för Sv K. Och det finns många goda krafter inom Sv K som villigt stämmer in i en sådan bön.
Fredrik Hector
Marcus Hector
Alltför kulturellt?
Några reflektioner med anledning av Henryssons artikel i nr 4 (Människans kulturuppdrag II). Artikeln börjar mycket bra och förtroendeingivande med att tala om det nya livet ”under Ordets auktoritet, ett liv i trohet mot och lydnad för Kristus”. Samma goda undervisning kommer även upp till ytan lite längre fram där det poängteras att ”den kristnes produktion och konsumtion av kultur måste in under Kristi herravälde”.
Vidare framhålls att vaksamhet är viktig. I dessa stycken är jag helt överens. Men då det gäller den praktiska tillämpningen av detta blir jag djupt skakad.
Bl.a. ges det sken av att Luther skulle mena att ”vi behöver ta del av TV, radio, tidningar… läsa klassisk och modern litteratur, lyssna till klassisk och modern musik” etc. Har väl aldrig hört på maken! Jag skall erkänna att jag inte läst allt vad Luther skrivit, så finns det litteratur där han ger sådana signaler så vill jag gärna läsa dem och – pröva dem mot Skriften. Men om vi håller oss till de mera kända skrifterna av Luther så ger han en helt annan undervisning med tanke på vår kallelse i världen.
Han framhåller kallelsen som förälder, barn, arbetsgivare, arbetstagare o.s.v. och poängterar med kraft att vi i de kallelserna gör en gudstjänst när det sker i tro, för Jesu skull.
Här har vi verkligen ett stort kulturuppdrag som blir mer och mer förbisett i vår tid när utbildning och karriär ofta sätts före kallelsen att vara förälder och ta emot och fostra de barn Herren ger. Måtte vi då inte fostra dem till att sitta framför TV:n, gå på bio och teater o.s.v. Den som vill lära känna vår tids människor har en djuplodande och träffande beskrivning i bl.a. Predikarens bok i Bibeln. Den anbefalles!
Sedan har jag funnit en – i mitt tycke – mycket bättre metod i att öva den kristnes omdöme. Den består ingalunda i att utsätta sig för ”kultur” (i dess snävare mening) utan i att genom Ordet lära känna både sig själv och Frälsaren. Då ser man också ganska snart att det allra mesta av dagens ”kultur” inte bara är genomsyrat av köttets gärningar utan även förhärligar och förskönar dessa. Och då kan åtminstone inte jag utsätta mig för sådant utan att ta skada till mitt andliga liv.
Sedan är det ju ett obestridligt faktum att även de första kristna gick på teater. Men då satt de inte på åskådarplats. De stod för själva föreställningen! Och den bestod i att de kompromisslöst bekände Jesus som sin Frälsare och Herre. Allt medan vilddjuren slet sönder deras ”tälthyddor”. Snart kan vi ha liknande förhållanden här.
Måtte vi få nåd att använda vår nådatid på ett välsignelsebringande sätt för oss och våra medmänniskor, i tid och evighet.
Jan Johansson