Bibeltrohet i praktiken

Efter ett föredrag av Lars Brixen vid Evangelisk Luthersk Missionsforenings riksmöte i Hillerød i Danmark 1999

Efter ett föredrag av Lars Brixen vid Evangelisk Luthersk Missionsforenings riksmöte i Hillerød i Danmark 1999.

Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss. Av en förvaltare krävs att han visar sig pålitlig. 1 Kor. 4:1–2.

Vi har fått oss mycket anförtrott, först och främst ”Guds hemligheter”, vilket betyder evangelium. Evangelium är en hemlighet, säger aposteln på ett annat ställe. Inte för att det ska hållas hemligt – tvärtom – utan för att det till sin frigörande kraft och mening är fördolt för otron. Vi har fått Guds ord oss anförtrott. Och så som man skulle se på apostlarna ska man i detta avseende betrakta varje kristen: han är förvaltare. Av en förvaltare krävs trohet.

En förvaltare är en person som har hand om något som inte är hans eget. Den som äger mycket kan sätta någon annan till att förvalta hans förmögenhet. För detta får förvaltaren lön. Men han får inte styra och ställa efter behag med ägarens egendom; han ska förvalta den. Jesus har en liknelse om förvaltning av Guds rikes hemligheter i Matt. 25:14–30. Där prisar han dem som förvaltat de anförtrodda punden väl och han ger dem rik lön för det.

Av den som anförtrotts Guds ord förväntas och krävs trohet. Det innebär med ett annat ord bibeltrohet.

Vi bekänner oss tro på Bibeln som Guds ord. Det är klart uttryckt i missionssällskapets stadgar. Många av oss använder detta ord om våra organisationer och om oss själva: vi är bibeltrogna. Det vill vi vara och vi ser det som en ära att få kallas så. Vi håller det för att vara sant som Paulus säger (1 Tess. 2:13) om det ord han predikade och skrev ned i sina brev: det var inte människoord utan Guds ord. Bibelns ord är Guds ord.

Tänk, om vi också kunde räkna med det i praktiken! Carl Olof Rosenius skriver: ”O, vilket buller och rumor det skulle göra i världen, om man började hålla Guds ord för vad det är – Guds ord – den store, allsmäktige Skaparens ord och domar. O, vilken förskräckelse, vilket löpande och ropande, vilket forskande och frågande efter vägen till frälsning, om man började hålla Guds ord för vad är – Guds ord. Vilken fröjd och trosvisshet, vilket jubel och lovsjungande, vilken frid och starkhet i Herren, om alla väckta och troende själar kunde riktigt hålla Guds ord för vad det är – Guds ord.”

Det kan väl vara lätt att vara bibeltrogen i teorin, alltså att sätta denna etikett på sig själv och att rent intellektuellt ansluta sig till den teologi som har bibeltrohet som sitt kännemärke. Men hur ser det ut i praktiken? Hur yttrar sig bibeltrohet rent praktiskt?

 

REGELBUNDET BRUK AV GUDS ORD

I Fil. 1:27 förmanas vi både som enskilda och som församling att leva ”på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium”.

Ingen kan förvalta en förmögenhet utan att någonsin befatta sig med den. Därför måste bibeltrohet yttra sig i att man regelbundet, för att icke säga dagligen, hör och läser Guds ord, för Ordet är en kristens andliga föda. Jesus, som är Ordets innehåll, är livets bröd för oss. Husandakt och personlig andakt, i vilken Bibelns ord är det centrala och bärande, hör till en kristens dagordning.

Bibelstudium är en viktig beståndsdel i ett sunt kristenliv. Det gäller att lära känna Bibeln. Hur ska man annars kunna vara trogen mot den? För flera år sen gjordes en ”undersökning”, då människor på gatan tillfrågades om de kunde de tio buden. Man fann inte någon som kunde alla. En man från en känd kristlig organisation påstod att det viktigaste inte var att kunna buden utan att leva efter dem. Det låter förstås fromt, men hur går det till att efterleva bud vilkas innehåll man inte känner till?

Att använda Guds ord och regelbundet läsa Bibeln är väsentligt för tron. Detta gäller vårt personliga liv som kristna.

Kunskap om Bibelns innehåll är grundläggande för troslivet. När Paulus skriver till församlingen i Rom, i vilken det otvivelaktigt fanns åtskilliga hednakristna, förutsätter han att de är väl förtrogna med Gamla testamentets innehåll, känner till Abraham, vet vad lagen och profeterna är o.s.v.

Detta gäller också vårt föreningsliv. Det är avgörande för det andliga livet i föreningen att Guds ord förkunnas, och då menar jag Guds ord, inte bara föredrag över kristliga ämnen. En predikan ska hämta innehåll och kraft ur Skriften. Bibelstudier och bibelundervisning bör ha en naturlig plats i vår förening, om denna ska kunna kallas bibeltrogen. Jag menar att vi inte kan nöja oss bara med känslomässigt uppbyggliga tal. Vi behöver också faktiska kunskaper om Skriftens innehåll.

Personlig tillägnelse av Bibelns budskap är en förutsättning för bibeltrohet. Om en människa inte lyssnar till Ordet finner jag det svårt att kalla henne bibeltrogen.

 

MISSION

Till förvaltningen av evangelium, Guds hemligheter, hör också att man är med om att föra det vidare. Det är en del av bibeltroheten. Bibelns budskap är av den karaktären att det måste bli utspritt.

En gång var Samaria belägrat av araméerna, och svår hungersnöd rådde i staden. Men Herren hade spritt sådan fruktan i fiendernas läger att de hade flytt. Utanför stadsporten uppehöll sig fyra spetälska män, som hade att välja mellan ”pest och kolera”. De såg döden framför sig, vad de än tog sig till. De valde att gå till araméernas läger och fann detta övergivet men fullt av rikedomar och framför allt mat. De tog för sig av rätterna, men så sade de: ”Vi gör vad som icke är rätt. I dag kan vi frambära ett glädjebudskap. Om vi då tiger och väntar till i morgon, när det blivit dager, så skall denna vår missgärning drabba oss. Kom därför nu, låt oss gå och berätta detta i konungens hus” (2 Kung. 7:9). Det är så vi ska tänka. Vi drar över oss skuld om vi tiger stilla med evangelium – glädjebudskapet för syndare.

Än en gång sagt, det rör vårt personliga liv och det angår föreningen. Till bibeltroheten hör också vittnestjänst, och denna inrymmer yttre mission. Kristenheten har erfarit mycken välsignelse genom att låta inre och yttre mission gå hand i hand. Det ena befordrar det andra. Det vore frestande att säga att det råder en sund spänning (ja, nästan konkurrens) mellan dessa båda sidor av missionen. Ibland har det sagts att man kan gå så helt in för mission i utlandet att man glömmer ”hedningen utanför den egna dörren”. Jag tror inte det stämmer. Om församlingens hjärta klappar för yttre mission smittar det av sig på verksamheten i Guds rike i hemlandet också. Och tvärtom.

Låt mig i detta sammanhang stryka under hur viktigt det är att det är Bibelns budskap som förs vidare. Det räcker inte med ett vackert religiöst budskap som låter bra.

 

LÄROMÄSSIG TROHET

Det är inte vilket budskap som helst som har hemortsrätt i den kristna församlingen och kan utgöra grundval för tron. Därför blir det emellanåt nödvändigt att säga nej, ta avstånd från det falska, d.v.s. falsk lära och ogudaktigt leverne.

I våra dagar erbjuder sig dessvärre åtskilliga exempel på båda delarna inom folkkyrkan. Men om vi vill hålla fast vid tron på Bibeln som Guds ord med den auktoritet som Ordet från Gud måste ha – om vi verkligen tror på den Gud som Bibeln framställer för oss – så måste vi kämpa mot att läroansvaret i kristna sammanhang överlåts till personer som lär annorlunda än Jesus och apostlarna lärde. Det innebär ett nej till ordningen med kvinnliga präster (och biskopar), det innebär ett nej till manliga förkunnare som förnekar bibliska sanningar, som t.ex. Jesu kroppsliga uppståndelse. Mycket annat skulle kunna nämnas. Något av det senaste är ju frågan om homosexuellas ”rätt” att få sitt samliv välsignat av kyrkan.

Just denna fråga har skärpt den kamp som måste föras för den rätta läran (den som står i överensstämmelse med Bibeln). I Danmark har flera lutherska organisationer ställt sig bakom ett uttalande som avråder från anlitande av biskopar och andra förkunnare, som i lära och liv står för eller befrämjar det som Guds ord här varnar för.

När Guds ord säger nej till något måste en kristen också säga nej till det. Även i praktiken. Det kan mycket väl komma att kosta något, kanske aktning och anseende; man kan bli skälld för att vara reaktionär eller fundamentalist. Ordet fundamentalist missbrukas flitigt i betydelsen extremist, en person som går till ytterligheter, är trångsynt och saknar förmåga att förstå andras meningar. Egentligen betyder det bara en som står på fundamentet, det grundläggande, det som man inte får vika ifrån. I kristna sammanhang är det en som håller fast vid att Bibeln är Guds ord och vid en trosbekännelse som bygger härpå.

Dessvärre är det inte många av folkkyrkans präster och ledare som vill stå för det bibliska budskapet och avvisa allt som strider däremot.

 

BIBELTROHET I FÖRENINGSVERKSAMHET

Ett ja till Bibelns budskap och ett nej till allt obibliskt innebär också något för verksamheten i missionsföreningar. Är vi bibeltrogna i våra verksamhetsgrenar? Vilken förkunnelse låter vi ljuda från våra predikstolar? Vilka sätter vi till förkunnare och ledare?

Från min tid inom KFS (Kristeligt Forbund for Studerende i Danmark) kommer jag ihåg ett par grundläggande principer, som vi försökte förmedla till i synnerhet gruppledare och arbetsutskott. Dessa principer är fortfarande hållbara och värda att ha i åtanke varje gång det ska kallas talare och andra medarbetare. Den första principen är absolut målsättning: Vårt mål är detta enda att människor ska bli evigt saliga. Många ämnen kan vara intressanta att fördjupa sig i, men när det gäller arbete i en kristen förening är det bara en målsättning som duger. Om vi inte lyckas leda människor fram till korset för att måla Kristus såsom korsfäst för deras ögon, har arbetet inget evighetsvärde.

Denna princip bygger bl.a. på ett ord som 1 Kor. 2:2: ”Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst.” Man skulle kunna kalla detta för helig ensidighet, men det får inte missförstås. Det hindrade inte Paulus att förkunna ett fulltonigt bibliskt budskap för korintierna.

Bibeltrohet är också att låta Bibelns kärna och stjärna, Kristus, vara vår förkunnelses och vår verksamhets kärna och stjärna.

Den andra principen är oändlig varsamhet. Det är inte likgiltigt vem man sätter till att förkunna Guds ord, eller vilka man kallar till ledare eller medarbetare i föreningen. Tänk t.ex. på de ”krav” Paulus ställer på församlingstjänare.

Denna princip är i samklang med ett ord från 1 Tim. 5:22: ”Ha inte för bråttom med att lägga händerna på någon.” Dvs. överila er inte i valet av dem som ska tjäna i församlingen. Iakttag varsamhet, oändlig varsamhet.

Det gäller också vårt barnarbete. Det är lätt att glömma att barn också är syndare som behöver Jesus. Till dem ska det talas på enklare sätt, men därigenom kan det bli så mycket klarare – också för vuxna! Det kräver ett omfattande arbete att till barn förmedla evangelium och inte bara rörande berättelser. Bara för att man säger något om Jesus, är man inte bibeltrogen. Det gäller f.ö. all vår verksamhet.

En tillämpning av dessa båda principer går i Norge under namnet ”Calmeyergate- linjen”, som kan sammanfattas i två punkter:

  1. a) att inte frivillgt samarbeta med dem som förnekar Bibelns auktoritet.
  2. b) att i frivilligt kristligt arbete vaka över att endast folk som oförbehållsamt ställer sig på Skriftens grund efter kyrkans bekännelse väljs till ledare och medarbetare.

Det viktiga är att en sådan linje inte följs för sin egen skull utan för själarnas skull. Den absoluta målsättningen får vi inte överge.

 

DEN PERSONLIGA LIVSFÖRINGEN

Bibeltrohet i praktiken måste också, som nämnts, visa sig på det personliga planet. Vårt liv ska stämma överens med Kristi evangelium, dvs. inrättas efter de förmaningar som har sin grund i evangeliet. I breven finner vi en mängd exempel på konkreta förmaningar, som gäller vårt liv som kristna och som är konsekvenser av tron på evangelium. En förmaningstext finner vi i Rom. 12:9ff. Av evangelium följer att vi ska vara innerligt tillgivna varandra i broderlig kärlek och hålla fred med alla människor, så långt det är möjligt och beror på oss. Den som fått mycket förlåtet älskar mycket, säger Jesus. Har du fått dina synder utstrukna och blivit renad i Jesu blod, blir du benägen att förlåta din medmänniska och behandla henne väl. Sådant är också bibeltrohet i praktiken!

Det kan nog tänkas, att en del av förmaningarna inte smakar oss så väl. Det kan t.ex. röra sig om lydnad mot överheten, som vill ha skatt och avgifter. Det kan gälla skilsmässa och omgifte. Det finns också förmaningar om återhållsamhet och självbehärskning och att inte söka egen njutning. Paulus talar på ett ställe om att han är sträng mot sin kropp, så att den inte får styra hans handlingar. Framför allt ska man leva sitt liv så, att man inte blir någon människa till fall, så att hon förs bort från Kristus, utan i stället medverkar till att hon förs närmare honom. Här går det inte att vilja vara sin egen herre, inte ens om man i teorin håller fast vid bibeltroheten.

Det är en sak att vara bröder och systrar i mötessammanhang men kanske något annat när man befinner sig utanför missionshuset och ska göra affärer med varandra. Hur betraktar och behandlar jag mina medkristna utanför missionshuset? Och hur ser mitt liv i övrigt ut, när jag inte är tillsammans med de andra missionsvännerna? Man kan ha riktiga åsikter och riktlinjer när man är bland dem men handla helt annorlunda i vardagslivet. Men att hålla på de korrekta uppfattningarna och i ord lägga vikt vid en rätt livsföring utan att själv gå in under det man framhåller, det är ju en form av skrymteri.

 

OSUND BIBELTROHET

Här lurar åtskilliga faror! Bibeltrohet kan nämligen bli en vrångbild av vad Bibeln själv lägger vikt vid. En sak är det simpla hyckleri som består i att säga ett och göra något annat. En annan sak är att i det yttre hålla överensstämmelse mellan lära och liv – jag citerar ur Missionsvennen: ”Man intar de synliga bibeltrogna hållningarna och tar även praktiska konsekvenser av dem i sitt eget liv. Men samtidigt som man säger nej till kvinnliga präster och annat som är fel, låter man missunnsamhet gentemot de andra i missionshuset frodas tillsammans med baktaleri, maktbegär, högmod och en hel del andra osynliga orenheter hos den inre människan. I det yttre är bibeltroheten oklanderlig, men det inre livet luktar unket.”

Vi kan bli så upptagna av den yttre, iakttagbara bibeltroheten att vi glömmer det som har större vikt i Guds ord: rätt, barmhärtighet och trohet – eller med ett ord: kärlek, sann kärlek. De ena får inte utesluta det andra.

 

TILLÄGNELSE AV EVANGELIUM

Bibeltrohet betyder kanske för många en rad uppfattningar man bör ha och ett handlingsmönster man ska följa. Men det allra viktigaste med bibeltrohet i praktiken tror jag är den personliga tillägnelsen av evangelium.

Bibeltrohet är inte bara att vara läromässigt och moraliskt ”sträng” utan också att för egen del ta emot och tillägna sig förlåtelse och tröst av evangelium. Här vill jag citera Frank Jacobsen, som i boken Kristus-pagten skriver: ”Ordet bibeltrohet är med rätta ett betydelsefullt ord för många, eftersom det är något för tron på Jesus djupt fundamentalt, att den bygger på Guds eget vittnesbörd om honom och hans frälsning i Skriften. Men i bekännelsen till bibeltrohet lurar en högst allvarlig fara. För sann bibeltrohet är inte bara att räkna varje ord i Skriften som inandat av Guds Ande och därmed Guds ord. Den synen på Skriften hade judarna också. Därför var de alltid uppfyllda av den största vördnad, när de umgicks med och skrev av de heliga skrifterna, för orden var Guds och fick icke förvanskas. Ja, de menade sig, som Jesus sade, ha evigt liv i dem. Därför läste de dem, rannsakade dem. Därför följde de dem så noga i sina liv. De nitälskade för den Gud som givit dem dessa skrifter, säger Paulus i Rom. 10:2. Men mitt i denna bibeltrohet for de vilse, läste, talade och levde sig till Guds vrede och förbannelse och fann aldrig livet.

Sann bibeltrohet är nämligen att använda Skrifterna till tro på Jesus, så att de öppnas och uppenbarar den härlighet som lyser emot den förtappade från den gärning som Kristus fullbordade genom sin död och uppståndelse.”

Även om vi är aldrig så renläriga, är vi inte i sanning bibeltrogna, ifall vi är för stolta eller för falskt ödmjuka för att ta emot Guds nåd som nåd, nåd för förtappade syndare, d.v.s. om vi inte vill använda Bibeln till att leda oss till syndares Frälsare och tron på honom.

Evangelium om Jesus angår dig och mig. Kan du klara dig det förutan, är du inte bibeltrogen. Kan du däremot inte leva utan det, ska du upptäcka att evangelium gör dig fri, verkligt fri. Det har Jesus sagt. Därför är sann bibeltrohet sann frihet. Då är det en nåd och lycka att få lov att vara lyhörd för Skriften.

Lars Brixen, predikant, Danmark

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan