Stora helger med viktiga firningsämnen kommer tätt så här års. Påsk, Kristi Himmelsfärds dag och Pingst – de har alla angelägna ärenden att komma med.
Jag vill här hålla fram en aspekt. Vår tro har lätt att fastna vid det som varit en gång i historien och vid det som en gång skall komma – korset och himlen. Men den kristna tron har fler dimensioner. För Nya testamentets människor var tron inte ”bara” fästad vid det som hade skett och vid det som skulle komma. De händelser vi firar under Påskdagen, Kristi Himmelsfärds dag och Pingstdagen lade också grunden för ett viktigt kompletterande nu i deras tro:
Påskdagen: De första kristna blev med alla sina sinnen övertygade om att Jesus verkligen var uppstånden – dvs. att han lever! Deras tro gällde mer än Jesus som korsfäst. Jesus som uppstånden och levande blev ett huvudstycke i urkyrkans tro och förkunnelse. Fokus var både på den korsfäste och den uppståndne Jesus. Också påskdagens levande Jesus var en verklighet för dem.
Kristi himmelsfärds dag: Är det egentligen något att fira att Jesus lämnade oss för att föras upp till himlen? Jesu lärjungar tyckte det. Lukas skriver att de vände tillbaka till Jerusalem i stor glädje och att de prisade Gud! Och det var inte avskedets glädje de uttryckte. Himmelsfärden innebar inte att Jesus blev rumsligt begränsad till himlen. Jesus hade bara lämnat dem som synlig. Han var alltjämt med dem. Liksom Fadern är han allestädes närvarande. Var de än befann sig var den Uppståndne hos dem. Jesus hade ju också sagt dem: ”Där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem!” och ”Se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.” Jesus hade alltså inte lämnat dem. Lärjungarna återvände till Jerusalem med Jesus. De var välsignade med hans ständiga närvaro. Nog hade de orsak att vara glada… pingstdagen: Alltsedan den första pingstdagen är den Helige Ande en verklighet som hjälpare för varje kristen, men inte som ersättare för Jesus. Så tänker vi ibland – nu är Jesus där uppe i himlen, och i stället för honom har vi fått den Helige Ande till vår hjälp här på jorden. Det är riktigare att tänka att nu finns Anden här vid Jesu sida och verkar för att vi ska få syn på den uppståndne Frälsaren, som faktiskt är här mitt ibland oss, för att vi ska släppa in honom i våra hjärtan.
Summan av de här tre helgdagarnas händelser är alltså inte att Jesus nu har lämnat de sina här på jorden. I stället gäller: Jesus lever och är här mitt ibland oss, nu – i dag! Detta är ett oerhört faktum som tyvärr kommit i skymundan bland åtskilliga kristna. Då är det inte så märkligt att många tänker att kyrkan sysslar med något gammalt – ungefär som ett museum. Omvärlden kan inte föreställa sig att vi tror på och tillber en levande, närvarande Jesus. Vi behöver be om att få se verkligheten och glädjas över att Frälsaren är här, nära oss. Kristi kyrka ska förstås hålla det högt som varit (att Jesus blev människa och dog för vår frälsnings skull) och ivrigt vänta på det som ska komma (en ny skapelse). Detta får inte förringas. Men det är inte allt: Kyrkan består av människor samlade kring den uppståndne Frälsaren, som är mitt ibland dem. Det anar knappast de som står utanför. Vi behöver förtydliga vår bekännelse och förtröstan till Jesus som den Uppståndne! Vi som håller det för sant att Jesus lever får inte tiga, eller bara låta det vara teori, en punkt i trosläran.
Någon har sagt att det som bör var Kyrkans ledfråga för 2000-talet är inte ”Hur ska vi svara på vår tids utmaningar?” utan ”Hur ska vi svara på det faktum att Jesus har uppstått och är här, i dag?”
Fredrik Carlsson ordf. i KUS