Fråga: I Efesierbrevet 5:18 skriver Paulus att vi ska låta oss ”uppfyllas av Anden”. Vad menas med det?
Ofta känner jag en längtan efter att bli mer berörd av Gud, att få känna mer av den glädje som väl ändå hör tron till, att få se mer av Andens gåvor hos mig och i min kristna gemenskap.
Nu vet jag ju att vi inte ska bygga på känslor, men ändå undrar man ibland om det inte är något fel när man ser och hör hur andra kristna har det… Och – är det fel med känslor; är det farligt?
Är det normalfallet för en kristen att bara veta och inte erfara att Gud finns och verkar?
Från en som längtar
Svar: Tack för Din fråga! Den är viktig. Låt mig först säga: När en människa längtar efter Anden, då är det Guds Ande som verkar i henne. Det är bara Guds Ande som väcker en sådan längtan inom oss. Det är om detta aposteln talar i Romarbrevet: ”Alla som drivs av Guds Ande, de är Guds barn. Ni fick ju inte en träldomens ande så att ni åter skulle känna fruktan. Utan ni fick en barnaskapets ande, i vilken vi ropar: Abba Fader! Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn” Rom. 8:14 ff.
Aposteln talar här om hur Gud gör oss vissa. Vissa om vårt barnaskap. Vissa om att vi fått Anden. Denna visshet får vi i två steg. Första steget är att vi hör Ordet. Vi hör om det som Gud har gjort för oss. Vi hör om Jesus. I det brev som Du citerar – Efesierbrevet – börjar aposteln med att ställa fram detta: hur vi är Guds barn med Kristus, som ärver himmelen och som till en pant har fått Anden (Ef. 1:5,11,13 f). Anden bär dessa glada nyheter till oss, han vittnar om dem för oss, in i våra hjärtan.
Och då kommer det andra steget. Det som vi hör får vi ta till oss. Vi får tro på Ordet vi hör: Det gäller mig också. Då vittnar Anden med vår ande att vi är Guds barn.
Vi kan jämföra detta med hur det är när vi ska sjunga en ny sång. Då sätter sig någon först vid pianot och spelar melodin. När vi hör melodin, då får vi tonen. Då kan vi själva sjunga med. På samma sätt är det när Anden ger oss visshet – det börjar med att vi hör Ordet, det börjar med evangeliet … Anden tar det som Ordet säger och lägger det i våra hjärtan, så att vi kan tro. Och då – då börjar det sjunga inom oss: Det är sant, jag får vara Guds barn! Det gäller mig! Mig också! Gud vare tack!
Det är här Du får börja. Med det som Ordet säger. Ett bra sätt kan vara att läsa t.ex. första kapitlet i Efesierbrevet, och där det står ”vi” läsa ”jag” och där det står ”oss” läsa ”mig”. Du får ta det som står till Dig. Det gäller Dig. Du får tacka för det. Du får vila i det. Allt är Ditt, så sant Du är döpt och tror på Jesus. I detta börjar glädjen. Den börjar i att vi tror på det vi redan har fått!
En sådan visshet och glädje vill Gud ge alla sina barn. Tyvärr vågar somliga inte tro det. De menar att en sådan visshet är mer än man kan begära. Men däri har de fel. Det har Martin Luther poängterat i Stora Galaterbrevskommentaren: ”Det är av största gagn för de fromma att veta sig ha den helige Ande… Vi bör alltså icke tvivla på att den helige Ande bor i oss, utan vi skall veta och vara vissa om att vi, såsom Paulus säger, är den helige Andes tempel (1 Kor. 6:19). Ty om någon känner kärlek till Ordet och gärna hör, talar, tänker och skriver om Kristus, så må han veta att detta icke är den mänskliga viljans eller förnuftets verk utan en gåva av den helige Ande.” (Stora Galaterbrevskommentaren, sid. 314.)
Denna visshet har vi dock inte som i en ask! Snarare är det så att vi får ta den till oss om och om igen. Vi blir trötta. Vi råkar i motigheter. Vi möter sådant som oroar oss. Vi felar, och samvetet anklagar oss. Då får vi ”hämta” vissheten på nytt. Vi får be. Vi får gå till Ordet på nytt, läsa löftena, låta Guds Ande ”spela” det glada evangeliet om Kristus för oss igen, så att vi kan tro. Luther vet att det är så: ”Var och en må vänja sig vid att vara fullt viss om sitt nådastånd … Men om han märker att han tvivlar, bör han öva tron och kämpa mot tvivlet och sträva efter visshet, så att han kan säga: Jag vet att jag är antagen av Gud, att jag har den helige Ande, icke på grund av min värdighet eller mina dygder utan för Kristi skull.” (sid. 317.)
Om och om igen – så är det med Guds Ande. Vi ser det hos de första kristna. De hade tagit emot den helige Ande. Men läser vi vidare finner vi att de vid flera tillfällen på nytt blev uppfyllda av Anden (Apg. 4:8, 13:9, 13:52). Så är det med Anden. Att ”äga Anden” är att undan för undan ta emot honom. Att bedja: ”Kom helige Ande!” Att öppna för honom. Att låta honom verka. Både i oss och genom oss.
Vi ska låta Anden verka i oss. Det är det vi brukar kalla helgelse. Han förnyar oss och förvandlar oss till att förstå och göra Guds vilja. Det är om detta aposteln talar på det ställe Du tar fram. Vi kan läsa från Ef. 5:15: ”Tag det alltså noga med er livsföring … Tag vara på varje lägligt tillfälle, ty tiden är ond. Just därför skall ni inte vara dåraktiga. Försök i stället att finna ut vad som är Guds vilja. Berusa er inte med vin. Det har bara tygellöshet med sig. Låt er i stället fyllas med Ande …” Det handlar om den kamp vi står i som kristna. Men det är inte meningen att vi ska klara den själva. Vi ska släppa in Guds Ande. Vi ska låta honom ”ta över”. Vi ska öppna för honom, till alla delar av vår varelse, till hela vårt liv. Låta honom uppfylla oss.
Vi ska låta Anden verka genom oss. I församlingen, i gemenskapen, ut bland människor. Här gör han oss till sina redskap. För detta rustar han oss med olika gåvor. Återigen får vi – som Du också skriver – ställa oss öppna för det han vill göra. Vi får be att Anden rustar oss. Oss! Så är det ju med nådegåvorna – vi får dem för det gemensamma bästa. Det är stort när jag märker att Herren använder mig. Men – som väl är – glädjen i Anden är inte beroende av vad jag uträttar eller upplever. Det sade Jesus till de sjuttio, som fulla av glädje berättade att också de onda andarna hade lytt dem. Jesus hade verkligen gett dem denna makt. ”Men”, sade han, ”gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn står skrivna i himmelen” (Luk. 10:20).
Så visst är kristendom glädje. En glädje vi erfar. Det bästa med den är att den håller i den verklighet vi står i. Alldeles som Jesus inkarnerades och gick här nere i vår verklighet, så är det med den glädje som Anden ger oss, den är en glädje i Kristus – mitt i verkligheten. Där vi måste kämpa mot det onda, men när vi nu är i Kristus kan vi glädjas mitt i kampen. Där vi möter motigheter och faror, men när vi nu är i Kristus kan inget förgöra oss, vi kan glädjas mitt i det svåra. Inget vi möter kan ta vår glädje ifrån oss (Joh. 16:22). Det handlar om något som är större än det vi för tillfället känner. Aposteln vågar säga: ”Gläd er i Herren alltid”, för han vet att ”Guds frid, som övergår allt förstånd” (!), bevarar våra hjärtan och tankar i Kristus Jesus (Fil. 4:4,7).
Gustav Börjesson