Det hände att sjön var i uppror med skum på vågtopparna men den kunde också ligga blank som en spegel för björkar och blå himmel. Då var sjön en påminnelse om den stilla frid i hjärtat som emellanåt förnims av den som har Jesus Kristus till sitt hjärtas skatt.
Karl hade röjt småträd och buskar och Dagny var så glad för det. Nu var utsikten över sjön vid och vacker! Karl och Dagny bodde i det stora boningshuset till den gård som lagts samman med grannen Nilssons gård.
I bostaden fanns ett stort rum, mycket stort, men nedgånget och slitet.
– Vi skulle kunna hålla möte där, sa Dagny till Karl, men skulle herr Nilsson gå med på det?
Det blev bön och rop till Gud. Grannarna måste få höra Guds ord om alla människors Frälsare.
En dag gick handpumpen i köket sönder. Kunde det vara början till bönhörelse?
– Jag får skaffa en ny packning, så kommer jag och lagar den om ett par timmar, meddelade Nilsson.
– Då kanske det skulle smaka med en kopp kaffe? När pumpen var i ordning och de satt och drack kaffe vid köksbordet, passade Dagny på att tala om sin önskan för herr Nilsson. (Tänk, så mycket som klarats av vid köksbordet!)
– Ja, det går bra, svarade Nilsson. I den salen har man svurit, supit och spelat kort. Ibland har det slutat med slagsmål. Det kan inte skada med ett religiöst möte!
– Karl har hittat en del brädor i skjulet. Får vi ta dem till bänkar?
– Ja, men på dem är där gammal kåda. Om folk sätter sig på dem blir de sittande i flera dagar! Och så långa möten brukar ni väl inte ha? Jag har andra brädor och bockar att lägga dem på.
– Tänk, det ska bli möte! Det var jubel i Dagnys hjärta, när hon for runt med sparkstöttingen och bjöd in traktens folk. Pastorn i stan ett par mil bort hade lovat att komma och ha sångare med sig.
Drängen Alfred var ute och skottade snö, arg och vrång till sinnes. Han skulle visst inte komma till något möte! Det gick undan. Snöskyffeln gick med väldig fart och Dagny var nära att få en skopa över sig – en skopa ovett i form av snö.
– Det var väl inte avsiktligt, mumlade Alfred ursäktande.
”De ord som jag har talat till er är Ande och liv”, säger Herren Jesus (Joh. 6:63). Och det visade sig nu också. Människorna – ett fyrtiotal – lyssnade till predikan och sång. Fru Nilsson, som var närvarande i sällskap med en förnäm, pälsklädd dam, blev gripen av Ordet. Med tårade ögon tog hon farväl. Dagny ville samtala och det ville nog fru Nilsson också, men inte hennes sällskap.
– Jag ska be för dig, var Dagnys avskedsord. Dagen därpå kom ambulansen i hög fart och svängde ner till gården. När den vände tillbaka stod Dagny på en upphöjd, platt sten vid vägkanten och hon kunde se in i vagnen. På båren låg fru Nilsson och hon lyfte handen till hälsning. Dagny hann peka uppåt mot himlen för henne, medan ambulansen svängde ut på vägen för att sätta fart mot lasarettet, och hon fick ett svagt leende till svar. På natten dog fru Nilsson på operationsbordet.
”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig”, står det i Ef. 2:8–9. Så viktigt att ta emot det eviga livets gåva medan den erbjuds!
Det blev flera möten – en gång i månaden. Men Alfred kom inte med. En dag skulle han ta ut gårdens tjur, som hade till uppgift att uppvakta korna. Det var en go’hällig bjässe, och just den dagen ville han skoja med Alfred. Han tog honom försiktigt på hornen och kastade honom i en snödriva. Alfred kände sig rätt liten och ganska omtumlad. Han blev emellertid inte allvarligt skadad utan efter omplåstring var han snart i gång igen.
Vid följande mötestillfälle var Alfred med. Han satt på nedersta bänken vid dörren – för säkerhets skull. Det kunde väl ändå inte vara så farligt att se hur det brukade gå till…
Men hans fru Lina gick ut för att lämna mötet. Hon led av dåligt samvete och tyckte inte hon passade där.
– Jag har gjort illa så många gånger, anförtrodde hon Dagny, som följt efter henne.
– Du ska inte stå ute i kylan. Kom med in! Det finns rening i Lammets blod!
Ordet grep tag i människors hjärtan, även i Alfreds. Pastorn såg att han nog gärna ville ha ett samtal. Och det gick upp ljus i Alfreds hjärta. Det var skönt att vara en förlåten syndare. Guds ord kan göra hårda hjärtan mjuka. ”Är inte mitt ord som en eld, säger Herren, och likt en slägga, som krossar klippan?” Jer. 23:29. Vi borde vara flitiga att höra och läsa Guds ord och låta Bibeln tala till oss. ”Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot, att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare – och bland dem är jag den störste”, skriver Paulus i 1 Tim. 1:15.
Alfreds hjärta och liv hade förändrats. En dag kom herr Nilsson in till Dagny. Han måste höra efter med henne.
– Vad har ni gjort med Alfred?
– Hur så?
– Jo, förut när jag kom in i stallet var Alfred jämt arg på djuren. Ibland slog han till dem och svor och skrek.
– Gör han inte det nu då?
– Nej, nu står han och klappar dem och sjunger sånger. Vad har ni gjort med honom?
– Vi har inte gjort någonting men Gud har gjort under med honom. ”Du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje”, sjunger David i Ps. 30. Så är det att bli omvänd genom Guds stora nåd och bli barn åt Gud! ”Deras frid skall vara stor”, säger Herren (Jes. 54:13). Och omvänd blir man genom att se på Jesus och tro på honom. Det är vad Johannes Döparen menar, när han säger: ”Se, Guds Lamm, som tar bort världens synd!”
Herr Nilsson såg fundersam ut. Han förstod inte detta. Och så är det. Jesus säger till Nikodemus: ”Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike” (Joh. 3:3).
Men en sak begrep Nilsson, för han sa till Dagny:
– Det har blivit lugn och ro i stallet, och korna har ökat på mjölken. Ni kan gott fortsätta att hålla ett och annat möte!
Detta har Dagny berättat för mig nu i vår. Hon är en flicka som jag lärt känna på sista tiden. Hon ska fylla 90 år snart! ”När de vandrar genom Tåredalen, gör de den rik på källor” Ps. 84:7.
Fride Månsson, predikant, Ängelholm