Fråga: Jag har aldrig fått frid med Gud. När jag hör att det Jesus gjorde gäller mig, så klarar jag inte att tro det. Jag kan inte trösta mig med att det är mitt (subjektivt), eftersom jag inte vet av någon pånyttfödelse. Jag tvivlar alltså, vet inte vad jag ska tro.
Somliga säger: ”Det är bra att du märker att du inte kan tro av egen kraft.” Andra säger: ”Du får tro att det Jesus gjort gäller dig.” Det senare uppfattar jag som att det inte behövs någon särskild av Gud given tro, utan att min ”tro” duger. Dessa påståenden står därför emot varandra. Vad är rätt?
”Hjälp min otro!”
Svar: Käre Vän!
Du använder signaturen ”Hjälp min otro”. Därmed vill Du väl säga att Du känner Dig som mannen i Mark. 9, som hade försökt både det ena och det andra och var nära att ge upp. Evangeliet berättar att Jesus tog sig an honom. Därför är jag viss om att Han vill ta sig an Dig. Och när Du nu har vänt Dig till den här frågespalten, är det min bön att Han i sin nåd använder den till att hjälpa Dig.
Du skriver: ”När jag hör att det Jesus gjorde gäller mig, så klarar jag inte att tro det. Jag kan inte trösta mig med att det är mitt (subjektivt), eftersom jag inte vet av någon pånyttfödelse.”
När jag läser detta går mina tankar till en bok jag fick i min ungdom. Jag fick den som ett minne av en äldre kvinna, som jag satte högt, hon var god och glad – och from. Det var en häftad bok, sönderläst, tryckt med frakturstil. Jag läste i den ett slag, men sedan lade jag undan den. I många år stod den sedan i bokhyllan. Men så kom en tid då det blev mörkt för mig, då jag frågade mig hur jag hade det ställt. Då kom jag att tänka på den där boken jag fått. Jag mindes nämligen att mannen som skrivit boken berättade om sin egen väg till tro.
Han hade – genom Guds Ord – lärt känna sig själv. Men han fick ingen ro, ingen frid. Han tog det noga med sitt liv. Han iakttog andra för att följa deras exempel. Han ställde upp föresatser. Ibland, när han lyckades fylla dessa, kände han sig bättre till mods. Men ofta misslyckades han, och då var han åter nedstämd. Hans kristendom blev något tvunget, ”en tungsint vandel”, som han uttrycker det.
Men han kom igenom. Hur gick det till? Det skedde inte på en gång utan så småningom, nästan omärkligt. Men vissa saker var avgörande. Som en gång – när han läste i Bibeln, då fick det han läste plötsligt en ny tyngd. Han insåg att han hittills när han läst, hade omtolkat och ”minskat ner” det som stod där i nivå med det som rörde sig i hans eget ”trånga hjärta”. Nu tog han Ordet till sig så stort det var. En annan gång – när han bad – fick han till sin egen förvåning frimodighet i bönen så att han kunde ställa fram för Gud det han sett i Ordet, och med det bemöta sina invanda otros-invändningar.
Vid ett tredje tillfälle kom han att läsa första versen i Jes. 50. Då slog det honom att om Gud bjuder sin nåd till alla såsom det står i Ordet, så borde den som anser sig själv utesluten från nåden anföra särskilda bevis för att det inte skulle gälla honom (skiljebrevet!). Och omvänt – den som tar emot erbjudandet behöver inte anföra någon särskild grund för att det gäller honom – Gud har ju utfäst sin nåd för alla! – Detsamma fann han på flera ställen i Bibeln: Jes. 45:22–25, Jes. 53, Joh.14, Rom.5:8–11, 2 Kor. 5:14–21.
En annan gång kom han på – när han skulle be – att när nu återlösningen faktiskt hade skett – då skulle han inte som han brukade, bara be Gud vara honom nådig, förlåta osv., utan han fick också tacka Gud för att detta hade skett. På den vägen fortsatte det: ”Ju mer jag förut klagat, suckat och sörjt när jag känt mitt elände, dess mer tackade jag och fröjdade mig över den förlossning som redan skett och som jag nu hade sett.”
Så långt berättelsen. Nu är den enes väg inte som den andres. Ändå tror jag att det är ett par saker här som kan vara till hjälp för Dig.
Först detta, hur vi är böjda att begränsa och förminska Gud utifrån hur vi känner det. Vi tänker: Eftersom det är så och så med mig, kan detta som jag hör inte gälla mig. Men Gud är den Han är. Det Han har gjort, det har Han gjort. Det Han säger står fast. Detta vill Guds Ande hjälpa oss att se. Han vill hjälpa oss till att ta Gud på orden även om Hans ord går långt utöver det vi känner. Det som Gud har gjort i Kristus, det står där som en verklighet. Och Hans erbjudande är sådant det är, oavsett vad vi tänker eller känner.
Vad innebär då Guds erbjudande? Måste vi vara på ett visst sätt för att få del av det? Och vidare: När en människa tar emot Guds gåva, hur känner hon sig då? Känner hon sig renad och förnyad? Så frågar vi. Men det vi finner i Guds Ord är en överraskning:
”Medan vi ännu var hjälplöst förlorade, gick Kristus när tiden var inne i döden för oss ogudaktiga… Gud bevisar sin kärlek till oss därigenom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare… Medan vi var fiender till Gud, blev vi försonade med honom genom hans Sons död.” (Rom. 5:6– 10, Giertz’ övers.)
Det är överraskningen. Guds kärlek är så stor att Kristus dog för oss medan vi ännu var hjälplöst förlorade, ogudaktiga, syndare, fiender till Honom. När denna försoning nu kommer till oss är det på samma sätt. Den kommer till oss medan vi är sådana vi är – svaga, orena, ogudaktiga. Det är syndare Gud gör rättfärdiga! Det låter orimligt. Men det är detta som gör evangeliet till vad det är – en glad nyhet. Vi får ett erbjudande som går utöver allt vi själva kunnat tänka.
Därför – nu kommer vi till senare delen av Din fråga – att tro är att rätt och slätt ta Gud på orden. Att lita på det Han säger och lovar även om det går utöver det vi känner. På det viset är tron inte något ”särskilt”. Den är av samma enkla slag som när ett barn tar emot en gåva – även om gåvan är oväntad tar barnet emot den i alla fall, bara med så mycket större glädje. Så enkelt får vi tro på Guds gåva – det är detta Jesus menar när han talar om att ”ta emot Guds rike såsom barn”.
Men just här kommer problemet! Vi tar det inte så enkelt! Vi krånglar! Vi gör det märkvärdigt. Vi har så många invändningar. Så många tankar om oss själva. Så många om och men. Så var det med de första lärjungarna. Därför fick Jesus ta itu med dem, Han fick säga till dem: ”Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig in där” (Mark. 10:15). Detsamma får Guds Ande lov att göra med oss. Han får lov att ta ifrån oss våra ”om och men”, Han får lov att skala av oss både det ena och det andra. Han får lov att göra oss små. Så att vi står där hjälplösa, fattiga på eget, med tomma händer.
Men då – när vi är små – då ser vi hur stor Gud är i sin nåd. När vi är hjälplösa, då ser vi vilken räddning Han har. När vi, tomma på allt eget, sträcker oss mot Honom, då får vi Hans nåd. Han friar oss från domen. Han förklarar oss rättfärdiga. Han gör oss till barn med Jesus.
Så – att vara benådad och ha frid med Gud är en dubbel verklighet. Det vi märker hos oss själva är nöd, svaghet, fattigdom. Men – Gud vare tack – vi får lyfta blicken från oss själva för att se på det som Gud har gjort för oss. Se det och ta emot det, dag för dag. Som det står i en norsk sång:
Du som freden meg forkynner,
Du en Frelser, jeg en synder,
Du med amen, jeg med bönn,
Du med nåden, jeg med skammen –
Å, hvor vi dog passer sammen,
Du Guds salvede, Guds Sönn!
Gustav Börjesson