Öppet forum

I nr 6 stod artikeln Livet har en mening av Fredrik Hector att läsa. Under Öppet Forum i nr 10 framförde Olof Göransson ”frågor och bekymmer” med anledning av denna artikel. Här återkommer nu Hector. Han skriver: ”Min artikel om livets mening tycks ha väckt många frågor. Kritik har framförts av Olof Göransson i Till Liv 10–2000, och jag vill gärna bemöta den kritiken.”

Diskussionen belyser bl.a. djupet i Predikarens bok och bidrar förhoppningsvis till att öka läsarens intresse för att fördjupa sig i denna heliga skrift och att reflektera vidare över frågan om livets mening, söka svaret på den i Guds ord och hjälpa andra människor att finna det.

PREDIKARENS BOK

Du tycks ansluta Dig till den linje som menar att Predikaren beskriver tomheten i livet under solen och inget annat. Du talar om ”Predikarens tomma liv mellan vaggan och graven”. Själv har jag en helt annan syn på Predikarens bok. Här vill jag gärna hänvisa till Hugo Odebergs lilla skrift En fast livsåskådning, som jag verkligen kan rekommendera.

Odeberg menar att Predikarens syfte är att komma på våglängd med den tänkande människan, den människa som söker mening och sammanhang i sitt liv. Därför börjar han med att beskriva hur livet ”under solen” är beskaffat – livet är ofta tomt, grymt och orättvist. Men Odeberg visar också på hur Predikaren sedan försöker finna en ingång hos läsaren att upptäcka det ”högre livet”. Alla människor är skapade för det ”högre livet” och därmed har också alla människor vid något tillfälle i sitt liv haft en upplevelse av hur detta ”högre liv” är beskaffat. Odeberg för sedan resonemanget vidare:

”Koheleth (= Predikaren) söker nu först bringa i erinring hos läsaren de ögonblick, då han erfarit en glimt av det högre livet, för att med dessa som utgångspunkt föra läsaren fram till en allt klarare och rikare upplevelse av detta liv … Koheleth vill därnäst säga att man icke behöver nöja sig med att bara uppleva några strödda, sällsynta ögonblick av det högre livet. Man kan så ordna sitt liv, att dessa ögonblick komma allt oftare, och så småningom sträcka sig över längre tidsintervaller, ja, slutligen upplevas i varje ögonblick … Är man så van att ständigt kunna skapa ett fullt inre lugn och har man erhållit den därmed förbundna inre styrkan, då har man att gå till den nästa uppgiften: att söka så mycket som möjligt leva i nuet, att lära sig hemligheten i den märkvärdiga vihetsregeln: sörj icke för morgondagen … Så tröttnar icke heller Koheleth att upprepa gång på gång, att det som i människans högre liv är en Guds gåva, är det som människan av Gud skapats för och som endast hennes egna påfund och hennes egen sinnesoro dragit henne bort ifrån.”

Min uppgift när jag skrev artikeln om livets mening var just att komma på våglängd med sökaren. Många människor upplever livet som ett jagande efter något mer, något större. Vi söker ständigt fylla tomrummet efter det förlorade paradiset. Genom att beskriva detta sökande efter mening ville jag möta sökaren på hans egen planhalva. Men jag ville också visa på det ”högre livet”. Jag uppfattar Predikarens bok som ett förnöjsamhetens evangelium. Den är en uppmaning till människan att börja fokusera på Guds tanke med tillvaron i stället för sin egen. Då faller pusselbitarna på plats, då kan livet få en högre mening.

Du skriver att förnöjsamheten i Predikaren handlar om att leta efter godsaker på livets stora soptipp. Här tror jag att Du har fel. Förnöjsamheten i Predikaren handlar om att få ett annat perspektiv på tillvaron, om att upptäcka hela den rikedom som Gud har lagt ner i våra liv!

ÄR LIVET FULLKOMLIGT MENINGSFULLT?

Du skriver att livet för den kristne är fullkomligt meningsfullt, och hänvisar till två bibeltexter. När det gäller 1 Petr. 1:18–19 tror jag att Du missuppfattar Petrus. Petrus talar inte om ”livet” (zoe) utan om ”livsföringen” (anastrofes). De hednakristna har blivit frälsta från den meningslösa livsföring som de tidigare hade.

Också när det gäller Rom. 8:28 har jag frågetecken. Mycket talar för att det är Gud som är subjektet här. NIV översätter: ”…in all things God works for the good of those who love him.” Texten visar alltså på Guds oerhörda omsorg om sina barn. Att utifrån dessa båda texter dra slutsatsen att en kristens liv är ”fullkomligt meningsfullt här och nu” tycker jag är en övertolkning.

Ur filosofisk synvinkel kan vi kristna hävda att livet är meningsfullt därför att Gud menat något med det. Men det är trots allt bara ett delsvar. Som människor har vi att hantera livet i en fallen och skadad värld. Om detta har Larry Crabb skrivit i sin bok Inifrån. Crabb beskriver vår längtan efter mening. ”Vi törstar efter det, som vårt inre saknar. I den fallna världens öken känns vårt inre som ett torrt läskpapper. Vi upplever varken det värde eller den mening, som var avsikten i skapelsen.”

I en fallen värld kommer vår inre törst aldrig att bli fullt tillfredsställd. ”Det spelar ingen roll hur nära gemenskap vi har med Gud, verkligheten av en fallen värld kommer att kännas.” Crabb talar om tre olika slags längtan: Den tillfälliga längtan som handlar om våra fysiska behov. Den riskfyllda längtan som handlar om vårt behov av mänsklig gemenskap. Och den livsavgörande längtan som handlar om vår längtan efter Gud.

Gud har inte lovat att uppfylla vår tillfälliga och riskfyllda längtan i denna världen. Däremot har han lovat att uppfylla vår livsavgörande längtan. Inte på ett fullkomligt sätt här och nu, vi kommer fortfarande att känna en längtan efter det vi inte har. Och vi kommer fortfarande att bära smärtan av den besvikelse vi känner när vår tillfälliga och riskfyllda längtan förblir obesvarad. Så livet är inte ”fullkomligt meningsfullt” här och nu.

Men livet har en mening! Jag är skapad att älska Gud och att uppfylla Guds avsikt med mitt liv. Det är detta som är meningen med mitt liv – att leva det liv som Gud skapat mig till! Att bli mer människa!

FRÄLSNING OCH HELGELSE

Det förvånar mig att Du uppfattar min artikel som gärningslära. Här tror jag att Du missförstått mig.

Du tycks i ditt debattinlägg sätta likhetstecken mellan begreppen ”återupprätta gudsgemenskapen” och ”fördjupa gudsrelationen”. För mig är detta två helt skilda saker. Återupprättelsen av gudsgemenskapen kan bara ske genom Jesus försoningsoffer på Golgata. Detta handlar om frälsningen. Fördjupningen av gudsgemenskapen är däremot inte en fråga om frälsning. Det är det som sker efter frälsningen och som brukar kallas helgelse.

Det faktum att jag inte kan göra någonting åt min frälsning betyder inte att jag är totalt livegen. Jag kan fortfarande på ett skapelseplan och på ett helgelseplan välja inriktning på mitt liv. Jag kan, utifrån de gåvor jag fått, välja hur jag vill förvalta dem på bästa sätt. Jag kan välja utbildning, arbete, livspartner, jag kan välja att prioritera familjen eller något annat, jag kan välja om jag vill låta Gud få ett stort eller litet utrymme i mitt liv. Jag kan avsätta tid åt andakt eller jag kan välja att titta på TV i stället. Detta är val som inte har något med min frälsning att göra, men som definitivt har inverkan på frågan om livets mening. Att låta det ”högre livet” genomsyra min vardag kommer att ge mig en glädje och frid som jag inte får om jag väljer att prioritera det lägre livet.

RIKTIG FÖRKUNNELSE?

Om min artikel var ett tilltal mer än en dogmatisk utläggning så är väl detta debattinlägg mer en dogmatisk utläggning än ett tilltal. Förhoppningsvis har vissa saker blivit tydligare. Huruvida det sedan är god och riktig förkunnelse enligt MBV:s teologi vill jag låta vara osagt. Viktigast för mig är att Guds Ord får vara rättesnöret i vårt sökande efter sanningen. Men på den punkten är vi säkert överens!

Fredrik Hector