Varför missionera i ett katolskt land? Därför att människorna där – precis som folket på profeten Elias tid – haltar ”på båda sidor” och därför att Herren genom profeten Sefanja säger: ”Ty se, jag skall på den tiden … frälsa de haltande och hämta tillhopa de fördrivna och låta dem bli ett ämne till lovsång…”
Varför missionera i ett katolskt land? Därför att människorna där – precis som folket på profeten Elias tid – haltar ”på båda sidor” och därför att Herren genom profeten Sefanja säger: ”Ty se, jag skall på den tiden … frälsa de haltande och hämta tillhopa de fördrivna och låta dem bli ett ämne till lovsång…”
Mor, det finns väl många kristna här i Peru? Man ser ju kors överallt.
Det var Milka, fem år, som reflekterade lite kring det som mötte hennes ögon när hon kom till Peru förra året. Hon såg många kors längs den väg vi åkte, och hon vet att kors betyder kristendom.
Både Milka och vi har fått ändra uppfattning om de symboler vi är vanda vid hemifrån, för i Peru har vi mött den verklighet som är följden av att Guds ord har införts utan att förklaras och förkunnas till omvändelse. De romersk-katolska missionärer som kom för snart 500 år sen var nöjda när de såg att den ursprungliga befolkningen plockat ned sina offerstenar från höjderna och placerat kors där i stället. Man ägnade sig enbart åt det yttre, och när allt sådant såg riktigt ut, tyckte man missionsuppdraget var slutfört.
I fråga om missionsmetodik ligger vi lutheraner efter! De första katolska missionärerna visste vad de ville. De kom med tvångsundervisning och doptvång. Efter hand som åren gick kom bilden av Peru emellertid att förete en blandning av de gamla religioner vi finner spår av i incakulturen och den nyinförda katolicismen. Peruanerna lärde sig snabbt vad de skulle säga för att tillfredsställa munken, men i vardagslivet behöll de sin egen tro och praktik.
JUNGFRUN OCH ANDARNA
I dag ser vi en riktigt röra. Onda andar och gengångare hör till den katolska kyrkans vardag. De tvingar folk till kyrkorna, för det är givet att kyrkan måste hjälpa till att driva de onda andarna på flykten!
Jungfru Maria har i kyrkan fått inta platsen som människornas främsta beskyddare. Mariakulten är otrolig. På mariabildernas särskilda dagar bär man ut dessa ur kyrkan och för dem i procession genom samhället. Familjernas husaltaren ställs ut, för att de ska få ta emot lite kraft från den ”verkliga” jungfrun.
GUDOMSPERSONERNA
Jesus framställs ofta på två sätt: som det lilla barnet i jungfruns famn eller som en undergörare, som man kan tillbe och bli helad av. Jesus som Frälsaren hör man ingenting om, inte från den katolska kyrkans sida i varje fall.
Gud Fader är mycket långt borta, så avlägsen att han bara syns till när det blir fråga om bestraffning. Därför gäller det att be till jungfru Maria, så att hon genom förbön kan mildra Guds vrede.
Om den Helige Ande talas det inte alls. Visserligen döper man i den Treenige Gudens namn men någon undervisning ges inte. Två ting kan man som evangelisk-luthersk missionär på förhand veta att man måste undervisa om: Jesus och frälsningen i honom samt den Helige Ande och helgelsen.
HÄXOR OCH TROLLKARLAR
En sak jag hittills inte berört är häxkonster och trolldom, som utgör en del av den andliga verkligheten, i synnerhet i norra delen av Peru. Den katolska kyrkan tittar på och tiger.
PÅ ANDRA SIDAN ATLANTEN
Den som vet något om den romersk-katolska kyrkan i Europa, skulle knappast känna igen bilden i Peru. Skillnaden är betydande. En lokal tradition har utvecklats, och åtskilliga påbud från Rom eller från möten och koncilier har aldrig nått Peru. (Alla historiens påve-bullor har ju inte gått ut via internet.)
RELIGIONSSYNKRETISMENS KAOS
Om läsaren finner bilden förvirrande, tror jag mitt budskap har gått fram. Det vi i dag ser på det religiösa området är ett rent kaos. Och följden härav blir att Guds namn inte hålls heligt. Det förkunnas inte från Bibelns blad utan presenteras utifrån 500 års religionsblandning.
MÅ GUD HJÄLPA!
Det är vår bön att Gud själv ska få leda förkunnelsen av sitt Ord i Peru!
Vår samvaro med peruaner manar verkligen till ödmjukhet. Det är så viktigt med ord och formuleringar. Av såväl kommunikationsteori som egen praktik vet vi, att det som når fram inte alltid är detsamma som det som blir utsagt. Om den människa man har framför sig påstår sig känna Gud och Jesus Kristus, får man inte gå vidare i samtalet utan att först ha undersökt vad hon menar med det.
Vi missionerar inte i Peru för att göra Guds namn känt utan för att ge det dess bibliska innehåll.
Om inte kristna i varje tid lever med Bibelns ord för ögonen under bön till Gud att han måtte förklara sitt ord, går det galet! Gud måste få uppenbara sig själv och sin sanning för varje ny generation, annars kommer vår fallna natur snart nog att förvända allt till fruktan, avguderi och missbruk av Guds namn och Guds ord.
Om Herren såsom den nådige Guden, som vill frälsa var och en som tror, predikas det aldrig i de ”trosriktningar” som människor uppfinner. Han måste själv uppenbara sig!
Helene Koefoed-Jespersen