Ett par tusen människor hade hörsammat inbjudan till L 2000 den 11–12 november. Mötets teologiska inriktning var på förhand angiven i Grund & gränser II och programmet infriade högt ställda förväntningar hos alla deltagare som sörjer över den andliga krisen i vårt land. Men vem är denne orädde man, som i stället för att njuta sitt otium arbetar hårt och utsätter sig för världens förakt för att samla människor och uppmuntra dem att hålla fast vid bekännelsen ”Jesus är Herre” och vara trogna i sina egna sammanhang? Till Liv har bett en av de talrika ungdomar som deltog i Linköpingsmötet att göra en intervju med biskop em. Bertil E. Gärtner.
Ett par tusen människor hade hörsammat inbjudan till L 2000 den 11–12 november. Mötets teologiska inriktning var på förhand angiven i Grund & gränser II och programmet infriade högt ställda förväntningar hos alla deltagare som sörjer över den andliga krisen i vårt land. Men vem är denne orädde man, som i stället för att njuta sitt otium arbetar hårt och utsätter sig för världens förakt för att samla människor och uppmuntra dem att hålla fast vid bekännelsen ”Jesus är Herre” och vara trogna i sina egna sammanhang? Till Liv har bett en av de talrika ungdomar som deltog i Linköpingsmötet att göra en intervju med biskop em. Bertil E. Gärtner.
– Om inte den Helige Ande får ta tag i och vända om några ledare, så kommer den officiella kyrkan att fortsätta den här utvecklingen. Det är biskop em. Bertil Gärtners svar på frågan om Svenska kyrkans framtid.
– Många ledande grupper inom kyrkan föraktar faktiskt ganska öppet dem som ställer sig på biblisk grund och ett bibliskt budskap. Man kan inte bli erkänd, inte prästvigd och mycket annat för att man tror för mycket på att Bibeln är sann.
Bertil Gärtner är göteborgspojken som, uppvuxen under enkla förhållanden, gjorde internationell akademisk karriär men vände hem och blev biskop.
– Att jag ville bli präst visste jag tidigt, men min pappa dog när jag var nio år och vi hade det väldigt knackigt med ekonomin. Men jag fick leva på stipendier, och så hade jag några snälla släktingar, som man kunde få några hundralappar av till jul – så där lagom mycket för att hålla näsan över vattenytan.
Jag blev klar med grundexamen 1948. Göteborgs biskop, Block, hade dött under hösten och Bo Giertz hade ännu inte valts, så jag fick resa ner till Lund och prästvigas där för att tjänstgöra i Göteborgs stift. Jag åkte tillbaka till Uppsala efter bara några månader för att börja forskningsstudier. Det blev en doktorsavhandling om Paulus tal på Areopagen i Aten.
– Efter disputationen 1955 undervisade jag tio år som docent vid Uppsala teologiska fakultet. Så sökte jag mig till USA och blev så småningom professor vid prästutbildningsseminariet i Princeton. Där undervisade jag fyra och ett halvt år. Men jag kom aldrig ifrån min prästkallelse. Jag hade varit akademiker i 20 år och undrade om jag verkligen skulle fortsätta så resten av livet. Jag chansade och sökte domprosttjänsten i Göteborg, vilken jag fick mot alla odds – jag var ju akademiker och hade bara lite prästtjänstgöring. Så julen 1969 kom jag tillbaka till Sverige. Sedan rullade det på väldigt fort och tre månader senare var jag kandidat till biskopstjänst, för Bo Giertz skulle avgå. Så var jag biskop i 21 år i Göteborgs stift och nu har jag varit pensionär i nio år.
Varför ville du bli präst?
– Det vet jag inte. Jag kan inte peka på något speciellt. Det var ingen som sa något, men jag tror det var Gud som ville.
Du är en framstående kännare av Nya testamentets apokryfer och har gjort flera översättningar. Kan en vanlig bibelläsare få ut något av dessa?
– Nej, och egentligen borde man inte kalla dem för apokryfer. De är icke-autentiska evangelier och apostlagärningar; i huvudsak legendmaterial, skapat 150–200 e. Kr., och har aldrig använts i den allmänneliga kyrkans gudstjänster. Gamla testamentets apokryfer är av ett helt annat slag och har varit accepterade av kyrkan i långa tider; Jesus Syraks bok citerades exempelvis ofta av våra gamla kyrkolärare.
I 22 år satt du med i Svenska kyrkans missionsstyrelse och engagerade dig aktivt 1982–92 för freden i Mellan- och Sydamerika.
– Ja, de flesta är åtminstone gudstroende i dessa länder. Indianerna och de fattigaste läste ofta Bibeln. Men det de inte klarade var all fattigdom och allt elände, all förföljelse. Som mission behöver man arbeta på flera sätt: stötta dem i gudstjänsten, men också hjälpa dem i vardagslivet, för annars överlever de inte. Så vi gjorde vad vi kunde för att göra klart för myndigheterna att vi visste om vad som hände.
Det var intressant att se, att när jag började resa 1982 var det militärdiktatur i Argentina, Chile, Peru och Brasilien, det var inbördeskrig i El Salvador och Nicaragua, och stridigheter i Guatemala. När vi slutade 1992, hade alla fått fred. Många faktorer samverkade naturligtvis, men jag tror vi fick vara en av dessa.
Med tanke på Linköpingsmötet 2000 betonar Gärtner temat Jesus är Herre.
– Hela situationen i Svenska kyrkan är krisartad och många troende kristna tycker inte att de får ut någonting av gudstjänsterna. Det talas mycket om Gud – och Gud är ju enkelt att predika om, det får man inget skäll för, för Gud – det är ju allting. Men om man predikar Jesus och det blir tal om syndernas förlåtelse och kors och sådant, då drar sig folk. Därför har vi märkt att Jesus-gestalten skjuts åt sidan. Och det är därför vi valt temat Jesus är Herre. Det beror också på att man i förslaget till ny gudstjänstordning vill undvika ordet ”Herre” om Jesus för att det uppfattas som patriarkaliskt! Detta, som är kyrkans allra äldsta bekännelse!
Hur skiljer sig det högkyrkliga från det lågkyrkliga?
– Klart att det finns olika sätt att uttrycka sin tro, men Svenska kyrkans bekännelseskrifter är gemensam grund för alla de här rörelserna, oavsett om man tillhör en västsvensk gammalkyrklighet, en modern högkyrklighet, bibeltrogna grupper i norra Skåne eller någonting annat sådant. Vi är i en krissituation. Det är inte bara Svenska kyrkan som är i kris, utan kristen tro över huvud taget är i kris i Sverige. Svenska folket är väldigt främmande inför Jesus-gestalten. Han är ingen Frälsare, korset och uppståndelsen är inget avgörande. Lite Gud kan man gulla om, men hälften av vårt folk är agnostiker och ateister, enligt statistiska undersökningar. Därför måste man uppmuntra kyrkfolket, så att de kan gå ut och vara lite av missionärer. Det gäller inte bara att hålla fast vid Jesus-bekännelsen, utan också att föra den ut!
– Vi vill gärna att även katoliker, ortodoxer och syrianer kommer med, och vi hade representanter på mötet från Engelska kyrkan och lutherska kyrkor i S:t Petersburg, Ingermanland och de olika nordiska länderna, för vi vill visa att vi inte är isolerade utan också har internationella relationer. Men huvudtanken är inte att bedriva yttre ekumenik med kyrkosamfund, utan att samla troende grupper inom Svenska kyrkan.
Det finns högkyrkliga som menar att församlingen bär fram brödet och vinet som ett offer till prästen som en ställföreträdare för Kristus. Så förvandlar han vinet och brödet till ”odödlighetens läkemedel”, som han ger tillbaka till församlingen.
– Nej, det där kan jag inte acceptera! Det är Anden och Ordet, som gör brödet och vinet till Kristi lekamen och blod. Prästen är ett redskap, utsedd att bära fram detta till församlingen. Men att prästen förvandlar brödet och vinet, det är inte bara romersk- katolskt, utan medeltida katolskt egentligen. På den linjen är jag inte!
Vad tycker du om BV?
– Jag tycker att det är fantastiskt roligt att BV har kommit in i vår gemenskap. BV var ju lite grann för sig själv för många år sedan, men vi har kommit varandra närmare. Jag är glad över att BV har framgång bland ungdomar. Vi har inte haft så många ungdomar i vår Svenska kyrka det sista decenniet – och inte fostrade på samma fina sätt som i BV. Så ni ger oss väldigt mycket och vi hoppas vi kan ge något litet tillbaka.
Blir det fler Linköpingsmöten?
– Det är det ni ska svara på! Jag vill att folk ska skriva och tala om för mig hur de ser på det, så vi får veta vad folk tänker. På det sättet hoppas jag att man kan bilda ett nätverk och kommunicera mellan människor. Så vi får se.
Daniel Brandt