Det hände vid ett silverbröllop för en del år sedan. Familjen och släkten hade samlats. Vid middagen var det flera som höll tal och hyllade jubilarerna.
Det hände vid ett silverbröllop för en del år sedan. Familjen och släkten hade samlats. Vid middagen var det flera som höll tal och hyllade jubilarerna. Det genomgående temat var: Detta är det lyckliga hemmet. I slutet av måltiden hände något oväntat. Mannen, som redan förut hållit tal för sin hustru, reste sig på nytt. ”Jag vill”, sade han, ”med tillstånd från min kära maka säga något som jag inte hade tänkt säga. Jag vill tala om att vårt äktenskap inte alltid har varit en idyll. Vi hade faktiskt en allvarlig kris vid den tiden då våra barn var små. Det enda som då höll ihop oss var ansvaret för barnen. Uppriktigt sagt var det så, att vi kom överens om att vi skulle hålla ut med varandra tills barnen blev stora. Då skedde något som ingen av oss hade räknat med. När vi fattat det beslutet var det som om det som hade gått i baklås, rättade till sig. Det gick inte på en gång som ett sesam, sesam. Men långsamt blev det annorlunda och bättre. Kanske våra äldsta barn märkte något av den här krisen. Men jag är säker på att de nu tillsammans med mor och mig instämmer i det som våra kära vänner har sagt i dag: Vi har ett gott hem och ett lyckligt äktenskap. Ja, detta hade jag inte tänkt säga i dag. Men jag säger det i alla fall, för jag tänker på er unga som är med. Kanske det kan hjälpa er en dag.”
Detta är för oss i dag. För det vi i dag upplever är en äktenskapets kris i hela vårt folk. Skilsmässorna blir allt vanligare. Vi upplever dem på nära håll. Vad är att göra? Finns det en väg ut ur krisen?
Låt oss börja med att lyssna på Jesus själv.
GILTIGA SKÄL FÖR SKILSMÄSSA?
Några fariseer kom och frågade: ”Har en man rätt att skilja sig från sin hustru av vilken orsak som helst? Han svarade: Har ni inte läst att Skaparen i begynnelsen gjorde dem till man och kvinna och sade: Därför skall en man lämna sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett. Alltså är de inte längre två utan ett. Vad nu Gud har fogat samman det får människan inte skilja åt” (Matt. 19:3–8).
Vi känner väl igen dessa ord. De är med i ordningen för vigseln. Vi anar att vi behöver dem mer än någonsin. Men frågorna tränger på: Kan det ändå inte finnas giltiga skäl för skilsmässa? Gör inte Jesus själv (på samma ställe) ett undantag för det han kallar ”otukt”, alltså när den ena parten etablerat en ny förbindelse, och äktenskapet redan är brutet? Och säger inte Paulus till korintierna: ”Men om den som inte tror vill skiljas, så låt honom få det. En broder eller syster är inte bunden av något tvång i sådana fall, ty Gud har kallat oss att leva i frid” (1 Kor. 7:15 ). Har det inte därför sagts inom vår kyrka med stöd av reformatorerna att skilsmässa kunde tillrådas vid otrohet och övergivande? Och då även att den oskyldiga parten skulle kunna ingå nytt äktenskap?
AV TVÅ ONDA TING…
Jo, det är sant. Det kan ha gått så långt – med otroheten eller söndringen – att av två onda ting skilsmässan är det minst onda.
Vi kanske kan jämföra detta med det som händer på en bilresa, då den som sitter i bilen tar fel i ett vägskäl. Han kan hinna färdas flera mil åt fel håll, innan han upptäcker att han har kört fel. Och då, när han stannar och ser på kartan, finner han kanske att, som det nu har blivit, gör han bäst i att fortsätta – åt ”fel” håll. Det är inte bra, men i det uppkomna läget kan det ändå vara det bästa.
På samma sätt kan det bli när ett par makar kommit långt från varandra. Av två onda ting kan en skilsmässa vara det minst onda. Vi som står bredvid slipper att döma. Men det kan hända att vi behöver stödja och hjälpa den som blivit sviken. Smärtan i en skilsmässa kan vara som ett sorgearbete. För en skilsmässa är en tragedi. Det som sker går emot Guds goda vilja ”från begynnelsen”.
I SEKULARISERINGENS SPÅR
Det vi nu behöver är att se vad som håller på att ske i vår tid. Att vi upplever ett ras för äktenskapet. Det är en kris, som inte bara går på bredden, utan ännu mer på djupet i vårt folk.
Det finns yttre faktorer som inverkar. Som att båda makarna arbetar utanför hemmet, han är upptagen av sitt, hon av sitt. Att de är osäkra på sina roller. Att tempot blir alltmer uppskruvat. Allt sådant inverkar.
Men det avgörande är sekulariseringen. Vad är sekularisering? Jo, det är att bara räkna med denna världen. Att glömma Gud eller sätta honom åt sidan. Att i stället tro på människan, det hon är och kan. Det vi nu upplever är att denna sekularisering har nått äktenskapet. Där yttrar den sig så, att människor bygger samlivet på sina känslor. Den som man känner för kan man leva samman med. Men om känslorna ”tar slut”, kan ingen begära att man ska fortsätta. Om man fäster sig vid en annan, är det legitimt att följa sin känsla.
TILLBAKA TILL GUD
Denna syn på samliv och äktenskap har sina rötter i 1800 -talets romantik och har undan för undan växt sig allt starkare i Västerlandet. Till sist har den medfört att många tappat sin tro på äktenskapet. De kan tro på ”kärleken”. De kan tro på det som de känner. Men de har svårt att tro på äktenskapet med livslång trohet. Denna inställning förstärks av massmedierna. I tablån för TV-programmen kan man se hur ofta temat ”att finna en annan” går igen, särskilt i de s.k. såporna. Utanför kioskerna hänger skvallertidningarnas braskande löpsedlar om idolens ”nya kvinna”. Det är inte underligt om människor – mest yngre men också äldre – blir påverkade till att medvetet eller omedvetet tänka: Så här är det. Så här kan man göra.
Mitt i detta läge står nu Herren Jesus. Han står här med ”det som är från begynnelsen”.
För detta har han kommit, för att upprätta och förnya. För att rädda oss från den nuvarande, onda tidsåldern. Tillbaka till Gud, tillbaka till det som var ”i begynnelsen”. Han har ett nytt och friskt liv att ge oss. Det gäller också äktenskapet. Han kallar oss till förnyelse.
Om detta skall vi tala närmare i en kommande artikel.
Gustav Börjesson
Prost, Sätila