Då tog Samuel en sten och reste den mellan Mispa och Sen och gav den namnet Eben-Haeser, och han sade: ”Ända tills nu har Herren hjälpt oss.” 1 Sam. 7:12.
Då tog Samuel en sten och reste den mellan Mispa och Sen och gav den namnet Eben-Haeser, och han sade: ”Ända tills nu har Herren hjälpt oss.” 1 Sam. 7:12.
Den evangelisk-lutherska Kyrkan i Kenya (ELCK) och dess samverkande missionsorganisationer bör verkligen tacka Herren för att han ända tills nu har hjälpt dem var och en, men också för att han hittills har bevarat de ömsesidiga relationer som på det hela taget varit goda, även om de ibland också varit ansträngda. Med samma tillförsikt kan vi blicka såväl bakåt på vår gemensamma historia som framåt på nya utmaningar, eftersom vi vet att verket är Herrens, och att vi endast är tjänare. Det är vår kallelse och vårt uppdrag att ta vara på vår broder. Därför måste det livgivande budskapet oavbrutet predikas ut över hela världen.
ELCK BORDE VARA OBEROENDE
Den kyrka som i dag kallas ELCK grundades redan 1948 av missionärer från Sverige tillhörande Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner. Under årens lopp har därefter fyra andra understödjande missionsorganisationer tillkommit. Efter alla dessa år borde vi i dag rimligtvis ha att göra med en fullfjädrad, d.v.s. en självstyrande och ekonomiskt helt oberoende, kyrka. Men nu förhåller det sig inte alls på det sättet. Frågan blir: varför inte?
Från första början har förhållandet mellan missionsorganisationerna och kyrkan präglats av en paternalistisk (dvs. fader-son) attityd. Denna tar sig framför allt uttryck i en nationell kyrkas totala beroende av ekonomiska anslag från utlandet, t.o.m. för att få driftsbudgeten att gå ihop.
Åskilliga gånger har man vid konferenser och konsultationer försökt att på olika sätt tackla den problematik som hänger samman med detta osunda beroende. Man har då bl.a. dryftat ekonomiska s.k. övergångsplaner, ökad självförsörjningsgrad samt jämlika och respektfulla kyrka–missionrelationer. Man kan då med rätta fråga sig, varför det ändå händer så lite.
BÅDA SIDOR HAR BIDRAGIT
Både missionerna och kyrkan har bidragit till att det ser ut som det gör. Missionerna genom att bistå med pengar på ett otydligt och kravlöst sätt, som ofta missförståtts av de lokala kyrkorna och genom att alltför ofta ge dem signalen: ”Ni kan vara lugna, vi kommer i vilket fall som helst ändå att ställa upp med pengarna.”
Det ligger i och för sig inget negativt i att vilja ge, men den brännande fråga jag skulle vilja ställa är: Kan ett enkelriktat givande–mottagande-förhållande leda till en i grunden jämbördig och god relation? Svaret är ett otvetydigt nej.
De nationella kyrkorna har en alldeles för undermålig träning i och är alldeles för dåliga på att ta itu med och lösa de problem som de faktiskt själva borde kunna lösa. Det finns hos dem liksom en genomgående mentalitet att de egentligen inte själva har något att bidra med.
Är det verkligen på det sättet att vi i de afrikanska kyrkorna inte har någonting alls som vi skulle kunna ge till våra bröder och systrar i norr? Måste vår relation alltid bestå i att de ger, och vi tacksamt får ta emot? Är det inte just av denna anledning som kyrkans viktigaste fråga alltid blir hur man ska kunna få någon utifrån som betalar alla löpande utgifter? Detta är ingen bra grund för ett fritt och sunt förhållande. Det heter nämligen i ett ordstäv: ”Du måste dansa i enlighet med dens vilja, vars bröd du äter.”
VIKTIGT ATT GE SIG SJÄLV
I det seminarium som hölls i Arusha, Tanzania, i november i fjol kom deltagarna från nord och syd fram till att det viktigaste (något som är fullt tillräckligt) för en god och sund kyrka– mission-relation är att parterna ger sig sjäva – dvs. att de ger av sin tid och är beredda att leva och samarbeta sida vid sida. Kanske tiden snart är mogen för kyrkan i Kenya att skicka ut pastorer och evangelister, som skulle kunna hjälpa till i de västerländska kyrkorna?
FÖRÄNDRINGAR KRÄVS
I linje med vad som redan sagts förhåller det sig så, att när ELCK gör upp sin budget, man alltid har de samarbetande missionsorganisationerna för ögonen och inte – som det borde vara – de enskilda medlemmarna i kyrkan. Detta är ett förhållande som kräver en förändring. Om man vid utarbetandet av budgeten alltid måste ta väldigt stor hänsyn till de understödjande missionernas önskemål och krav, blir följden att dessa praktiskt taget kommer att styra inriktningen och omfattningen av kyrkans arbete, något som väldigt ofta blir tydligt i samband med t.ex. styrelsemöten, då större vikt tillmäts de samarbetande utländska organisationerna än de vanliga kyrkomedlemmar som faktiskt valt styrelsemedlemmarna till sina representanter.
Att ELCK är alldeles för beroende av utländskt stöd då det gäller samtliga projekt kan man tydligt se, eftersom ett projekt alltid kollapsar, så fort den samarbetande missionsorganisationen upphör att finansiera det. En verkligt självständig kyrka vore förmögen att driva alla sina projekt utan minsta assistans utifrån.
MEDLEMMAR ENDA SÄKRA INVESTERINGEN I ELCK:s Nairobidistrikt insåg vi för sex år sedan behovet av förändringar. Vi var tvungna att vidta en del genomgripande åtgärder, som bl.a. ledde till att en del missionärer inte längre stod ut med situationen utan fann för gott att ge sig av. Vi hamnade i en situation då vi verkligen fick anstränga oss till det allra yttersta för att undervisa våra kristna bröder och systrar om vad det innebär att ge. Det var oerhört svårt och motigt i början, men vi har nu insett att medlemmarna är vår enda säkra och hållbara investering.
Nairobidistriktet är nu så pass självförsörjande att vi i år t.o.m. kan hjälpa till att understödja den centrala kyrkan. Och det är precis så det ska vara: de olika församlingarna inom ELCK ska – om inte annat – stå för huvuddelen av kyrkans budget. Anslagen från de understödjande missionsorganisationerna får då endast en kompletterande funktion.
SAMARBETE NÖDVÄNDIGT
Det är sant att ingen kan leva ett fulllödigt liv i isolering, och vår Bibel talar också om att vi ska älska varandra. Därför är kontakten och samarbetet kyrka – mission helt nödvändiga. Dock måste relationen alltid utvärderas, och det måste ständigt finnas en beredskap – från båda sidor – att vidta nödvändiga förändringar, åtgärder som kanske inte är särskilt populära i nuet, men som kommer att visa sig väldigt kloka i framtiden.
Peter Ndung’u
Dean (prost) och distriktspastor i central Deanery (elck:s centrala kontrakt)
Översättning: Per-Martin Hjort