Det allra klaraste evangelium – en introduktion till Romarbrevet

 

Vi har nu enligt bibelläsningsplanen läst Lukas evangelium och Apostlagärningarna. Efter Apg. följer i NT  21 brev. Breven klargör vad Jesu verk betyder, hur man blir delaktig av det och vad detta får för praktiska konsekvenser i livet. Vi ska nu läsa igenom Paulus’  13 brev och börjar med det som i våra biblar står först – Romarbrevet, vilket många anser vara det viktigaste av dem alla.

SYFTE

Romarbrevet är troligen skrivet i Korint under slutet av Paulus’ tredje missionsresa, c:a år  57. Han har bakom sig flera intensiva år av mission i nordöstra Medelhavsområdet och har planer på att fortsätta sin missionsverksamhet i Spanien. Men först vill han göra ett besök i Rom och dela gemenskapen med de troende där. Inför besöket vill han nu brevledes presentera dels sig själv, dels och främst sitt budskap.

INNEHÅLL

I kap.  1–11 kommer en lång undervisande huvuddel, först om rättfärdiggörelsen, om frälsningen ( 1–5), sedan om helgelsen, om rättfärdiggörelsens konsekvenser i det kristna livet ( 6–8). Sist i denna del kommer ett avsnitt om Israels ställning och frälsning ( 9–11). Brevet avslutas med en förmanande huvuddel, kap  12–16.

I de första kapitlen beskriver Paulus den mörka bakgrunden: att synden finns hos såväl hedningar som judar. Alla är syndare och står under Guds vrede. Ingen kan komma ifrån detta och göra sig förtjänt av Guds vänskap och gemenskap. Ingen kan genom egen insats bli rättfärdigförklarad (frikänd) inför Gud.

Mot slutet av det tredje kapitlet strålar evangelium fram mot den mörka bakgrunden: Gud skänker oss rättfärdigheten som en gåva genom sin Son, Jesus Kristus. Tar vi emot denna gåva genom tron står vi inte längre under Guds vrede. Frälsningen beror inte på våra gärningar utan är en gåva som vi får av nåd, eftersom Jesus har friköpt oss! I fjärde kapitlet illustreras rättfärdiggörelsen genom ett exempel från Gamla testamentet. Abraham räknades som rättfärdig inte p.g.a. sina gärningar utan genom tron på Guds löfte. I kap.  5 fördjupas sedan läran om frälsningen ytterligare.

I kap.  6–8 övergår Paulus till att beskriva helgelsen. Guds nåd innebär inte att den troende har frihet att synda. Genom dopet har grunden lagts och kallelsen getts till ett nytt liv i tjänst för Gud. Men trots att vi är befriade från syndens skuld, finns syndens natur och begär kvar hos den troende. Synden får vi kämpa mot hela livet; den sitter djupare än vi först tror och lever upp när vi försöker ta itu med den. Men förtvivla inte – för dem som är i Kristus Jesus är ingen fördömelse!  (8:1). Guds Ande är nu med oss och vi skall inte låta oss drivas av syndens begär, utan av Anden, som för verket fram. Visst kantas den kristnes väg genom livet av kamp och lidande – men svårigheterna väger lätt i jämförelse med himmelens härlighet. Gud är för oss och med oss, och vi kan vara trygga.

Kap.  9–11 är delvis svårtolkade. Paulus sörjer över att Israel inte tagit emot Jesus. Ändå vågar han hoppas att Jesus till slut blir också Israels räddare.

I kapitel tolv inleds den förmanande huvuddelen. Paulus tillämpar nu läran på den kristnes vardagsliv. Det handlar om den kristne som utrustad tjänare (kap.  12), som lojal medborgare (kap.  13) och som omsorgsfull broder (eller syster) gentemot sina trossyskon (kap.  14–15).

Fredrik Carlsson

Redaktör

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan