I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn. (Matt. 28: 19.)
Vi hör orden varje söndag. De låter högtidliga och nästan lite högtravande. Men inser vi verkligen djupet i det korta uttrycket? Det djup som våra andliga fäder på 300-talet var beredda att gå i döden för? Vi är nu inne i trefaldighetstiden och det finns då anledning att reflektera något över treenighetens mysterier.
GUD ÄR TREENIG
Gud är en. Det går som en röd tråd genom Bibeln. Israels trosbekännelse lyder: ”Hör, Israel! herren, vår Gud, herren är en.” (5 Mos. 6:4.) Och i NT skriver aposteln Paulus: ”Men Gud är en.” (Gal. 3:20.)
Att Gud kallas Fadern är också helt uppenbart: ”…så har vi bara en Gud, Fadern.” (1 Kor. 8:6.) Visserligen är det en revolutionerande tanke att Gud är vår far, men ännu mer märkligt blir det när Jesus börjar göra anspråk på att vara Gud: ”Jag och Fadern är ett.” (Joh. 10:13.) Och när det i Apostlagärningarna talas om Guds blod, d.v.s. Jesu blod! (Apg. 20:28.) Och när vi får möta den tvivlande Tomas, som överbevisad bekänner Jesus som sin Herre och sin Gud! (Joh. 20:28.) Jesus är alltså också Gud, enligt Bibeln och den kristna bekännelsen. Han som är människa är även Gud!
Belägg för att Anden är Gud har vi i Apg. 5, när Petrus talar om att lögn mot den Helige Ande är detsamma som att ljuga för Gud. När Sonen döps hörs Faderns röst och den Helige Ande sänker sig ner som en duva. I missionsbefallningen talas om Faderns och Sonens och den Helige Andes namn – namn står här i singularis, de tre har alltså ett enda namn!
Som kristna bekänner vi en treenig Gud, och vi måste därför också förkunna alla de tre personerna i gudomen: Fadern. ”Helig, helig, helig är Herrens Sebaot”, sjunger seraferna inför Guds tron. Detta trefaldiga ”helig” får också vi stämma in i. Gud är vår far, skaparen av himmel och jord. I förkunnelsen måste vi därför ha med skapelseperspektivet, för att vi i mötet med vår Skapare ska kunna förstå oss själva som människor – människan är Guds avbild, som vänt ryggen åt sin Skapare.
Sonen. Vi måste också förkunna inkarnationens mysterium. Den Oändlige blev ändlig, Skaparen blev född. Tanken svindlar! Gud blir människa i Jesus Kristus. Han levde det liv vi skulle ha levt, och han dog den död vi borde ha dött – för att vi skulle kunna få gemenskap med Gud! Utan korsets anstöt och uppståndelsens proklamation finns ingen kristen förkunnelse!
Anden. Vi måste också ge utrymme för den Helige Ande i vår förkunnelse. Kyrkan är Kristi kropp, och den Helige Ande är själva livet i den kroppen! Anden verkar genom Ordet, Anden verkar helgelse, Anden ger oss av sina gåvor så att vi kan tjäna varandra. Och framför allt: Anden pekar på Jesus! Där Anden verkar blir Jesus stor och viktig!
GUD ÄR GEMENSKAP
Gud är Kärleken själv personifierad. I gudomen finns en evig kärlek, en evig gemenskap mellan Fadern, Sonen och Anden. Så kan också Sonen be till Fadern: ”Du har älskat mig innan världens grund var lagd.” (Joh. 17:24.)
Därför är den yttersta verkligheten gemenskap, och vi människor är skapade till gemenskap. Det är därför människor i en fallen värld längtar och törstar efter gemenskap. Och då får vi kristna inte vara tysta! Vi har ett suveränt svar på människors längtan efter gemenskap och kärlek – Gud är Kärlek, och han vill ha gemenskap med dig!
Fredrik Hector
Verks. ansv. på Strandhems Missionsgård