Våren och sommaren är över oss. Så skönt och vackert allt är! Tacksamheten till Skaparen växer sig stark – eller?
I fallets värld har människan lätt för att se det trista och onda, men svårt att förundras. Vi irriterar oss över att sandalerna vi köpte i förrfjol redan är utslitna, i stället för att förundras över hur sinnrikt våra fötter är konstruerade. Vi ondgör oss över maskrosorna, som gör gräsmattan gul, men missar att förundras över deras skönhet. Vi ser arbetskompisens brister, utan att uppmärksamma hennes färdigheter.
Kanske har vi i vår tid svårare än någonsin att förundras. Vi översköljs ständigt av intryck; skiftningarna är snabba, tempot är högt. Vi har inte ro att betrakta, tid att se och förundras. Om det inte är stort och enormt, så uteblir vår förundran. Det lilla och enkla räcker inte.
Det är viktigt att förundras. Att se blåsippan och nyckelpigan, stenen, trädet och fågeln, allt det vackra. Det är ingen självklarhet att det finns till. Det är en gåva. Gud har tänkt att det skulle finnas, och han har skapat det. Allt som finns vittnar om Skaparen. Skapelsen är en synlig påminnelse om den Osynlige. Skapelsens skönhet vittnar om Guds skönhet, om hans godhet, vishet och omsorg, (Matt. 6:25ff ). Låt likgiltighet och svårmod fara. Låt skapelsen vittna om Guds närvaro i vår värld! Låt den föda en lovsång i ditt hjärta till Skaparen: ”Du, vår Herre och Gud, är värdig att ta emot pris, ära och makt, ty du har skapat allt. Genom din vilja kom det till och blev skapat!” (Upp. 4:11.)
Guds uppenbarelse i naturen och skapelsen är inte tillräcklig som upplysning om vägen till frälsning. Därtill behöver vi kunskap om den väg som Bibeln visar på – Jesus Kristus. Men för den skull har vi ingen orsak att ringakta Guds allmänna uppenbarelse i skapelsen. Underlåt inte att förundras över Guds verk runt omkring dig! ”Hur många är inte dina verk, herre! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du har skapat… Jag vill sjunga för herren så länge jag lever, jag vill lovsjunga min Gud så länge jag är till!” (Ps. 104:24, 33.)
Vår tid brister i förundran över Guds verk. Samtidigt är det många i vår tid som mår dåligt, som erfar att livet går hårt fram. Så är det också för åtskilliga kristna. Man undrar: ”Varför, Gud?” Det ligger nära till hands att man anklagar honom och ifrågasätter hans godhet. Så var det också för Job, när han mist det mesta han tidigare hade glatt sig över. Han längtar nu efter döden. Han klagar inför Gud, ja, t.o.m. anklagar honom. I kapitel 38–41 i Jobs bok tar Gud emellertid till orda och svarar. Men han förklarar inte Jobs situation. Job får lyssna till en lång skildring av skapelsen av jorden, havet, stjärnorna, regnet, soluppgången, lejonet, strutsen… och till sist Behemot (flodhästen?) och Leviatan (krokodilen?). Ingående skildras dessa för Jobs ögon, från svans till nos, deras kraft och skönhet. Och på något sätt hjälper detta Job att finna frid i sin situation. Han rycks upp ur sitt svårmod. Skapelsens storhet och skönhet tycks ha hjälpt honom att rikta sin blick bort från sin olycka till den som har allt i sin hand – Skaparen själv. Skapelsen hjälpte Job att åter se och hoppas på Guds makt, vishet och omsorg. Detta gav honom trygghet mitt i motgången. Säkert kan det också i dag lyfta människor upp ur missmod och hopplöshet.
Varför inte under denna ljuva sommartid ge plats i ditt hjärta åt förundran över Guds verk i skapelsen? Förundras – och fortsätt med att tacka och lova, lyda och tjäna Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens Skapare!
Helig, helig, helig är HERREN Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet. (Jes. 6:3.)
Fredrik Carlsson
Redaktör