Sergels torg är en plats i Stockholm som de flesta känner till. Torget, som är omdiskuterat för både sitt utseende och vilka människor det drar till sig, är en knutpunkt i stan. Tunnelbaneresenärer passerar där, turister och shoppingsugna stockholmare. Torget är också en samlingsplats för personer med missbruksproblem av olika slag. Hemlösa, smutsiga och trasiga män och kvinnor håller till här, poliser står två och två och bevakar. En omfattande knarkhandel lär pågå på ”plattan”.
Sergels torg är en plats i Stockholm som de flesta känner till. Torget, som är omdiskuterat för både sitt utseende och vilka människor det drar till sig, är en knutpunkt i stan. Tunnelbaneresenärer passerar där, turister och shoppingsugna stockholmare. Torget är också en samlingsplats för personer med missbruksproblem av olika slag. Hemlösa, smutsiga och trasiga män och kvinnor håller till här, poliser står två och två och bevakar. En omfattande knarkhandel lär pågå på ”plattan”.
Sergels Torg är också en plats för demonstrationer, protestaktioner och öppna möten. För och emot politiska partier, kurdernas situation, kvinnors rätt… Budskapen är olika från dag till dag.
Men mot den del där Sergels Torg går in under tak, på behörigt avstånd från både Burger King och JC sitter en liten kvinna vid en stor elorgel. Ifrån henne kommer ett annorlunda budskap, som framkallar känslor och minnen av något för längesedan upplevt. ”Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in”, ”Barnatro, till himmelen du är en gyllne bro”, ”Saliga visshet, Jesus är min…” Levande musik, som gör att många människor lyssnar till. Men det är inte någon ung popstjärna som river av de nyaste hitsen. Sångerna låter gammaldags, sångrösten är ljus, bräcklig och vibrerande. Säkert lyssnar många människor till extra just därför.
Kvinnan vid elorgeln heter Maria. Det känner många till, kristna eller ointresserade, unga eller gamla, stockholmare eller gäster. Maria har nämligen många år bakom sig på Sergels Torg. Hon har suttit här flera dagar i veckan sedan 1972, spelat och sjungit för Gud och människor. Det har sagts mig att Maria för något år sedan firade sin åttioårsdag. Men att få tag på henne och få tid för ett samtal visar sig inte vara så lätt. Hon uppmanar mig att läsa boken som hon skrivit om sina år som sångarevangelist och att sedan dyka upp på torget en dag när hon spelar.
– Jag sitter där tisdag, onsdag, fredag och lördag, elva till sjutton, säger hon i telefonen. Men jag har allt satt en gräns för att det ska vara varmare än minus fem grader. Annars blir det för kallt.
Maria föddes i Dalsland, växte upp i Värmland i en kristen familj. Hennes far var pastor i en Missionsförsamling, och Maria medverkade tidigt aktivt med sång och orgelspel på möten, på ålderdomshem och i skolan. Från tjugoårsåldern levde Maria dock borta ifrån Jesus. Hon gifte sig, fick barn och flyttade till Stockholm. Då Marias mor och far gick bort i cancer åren efter varandra och Maria blev satt i konkurs, tog hon ett beslut för livet: ”Nu ska jag spela, och jag ska spela tills jag dör.”
Hon började spela dansmusik och underhållning. En gång blev hon ombedd att spela till ett lotteri på Sergels Torg, och det gav mersmak. Maria blev efterfrågad på torget, och slutligen ställde hon sig själv inför frågan om hon verkligen kunde spela både kristen och profan musik. Maria kom fram till en punkt då hon bestämde sig för att låta Jesus råda i hennes liv. Från den dagen ville hon bara sprida evangeliet med sina sånger.
– Jag sa att jag ska spela tills jag dör och det är väl det jag håller på med, skrattar Maria när jag träffar henne en gråkall marsdag på torget.
Frågan varför Maria väljer att sitta och spela år ut och år in ställer jag mig på en gång. Maria undrar också: ”En gång får vi svar på alla frågor och kanske jag då får veta varför just jag av alla människor i Stockholm känt en tvingande plikt att sjunga om Jesus bland människor”, skriver hon i förordet till sin bok Nardus och spikar.
– Hur kan man säkert veta att man har en kallelse från Gud och att man är ledd av honom?
– Man känner det, svarar Maria enkelt.
– Men hur vet man då hur mycket det får kosta?
– Det finns inga gränser vare sig för kostnad eller välsignelse. Det finns där alltihop.
Maria beskriver åren på torget som år av nardus och spikar. Oljan som Bibeln berättar att en kvinna smorde Jesu fötter med (Joh. 12:3 ) och spikarna som sårade honom (Joh. 20:25–27 ). Maria berättar gärna om all glädje torgåren inneburit av människor som blivit tröstade av budskapet i sångerna och av dem som lämnat sig till Jesus. Hon berättar också om allt hon fått kämpa med: stadens tillståndsbyrå, poliser, kyrkor, narkomaner och sin egen ekonomi.
– Har det sammantaget blivit mest nardus eller spikar för dig?
– I början var det mycket förföljelse, berättar Maria. Det gick skvaller om hur mycket pengar jag tjänade. Men det är så många som uppskattar sångerna. Nu är det färre spikar och mera nardus!
Marias repertoar av sånger har i stort sett varit densamma sedan 1972 . Hur många sånger den innehåller, kan hon inte säga.
– Många av dina sånger har ett gammaldags språk. Vad tror du att de säger människor? – Jag vet ju bara vad folk säger till mig, men sångerna talar alltid till någon. En del sånger är mest tröst, andra är väckelse.
Vi talar om den skiva Frälsningsarmén gett ut med nyinspelade gamla väckelsesånger, som toppade försäljningslistorna. Maria menar att dessa sånger är aktuella även för människor i dag:
– När alla de där ”rockhistorierna” är borta, då lever de här sångerna kvar. Jag menar inte att alla ska låta som jag, men det måste finnas lite mat i det man bjuder på.
Marias engagemang tar sig också andra uttryck. Under en period delade hon ut smörgåsar och äpplen till hemlösa och hungriga på torget. Handskrivna små skyltar är utplacerade på orgelvagnen med arga utrop mot nedskärningar i vården och politikers höga löner. Maria ger en enkel förklaring till detta:
– Det går helt spontant. Om något är orättvist, då måste man ta dens parti som blivit drabbad.
Marias budskap är rakt och framlagt med enkla medel. Jag tänker på det när jag går därifrån:
– Jag gör så gott det går, sa Maria. Och så får det vara med det.
Pernilla Johansson
Arb. terapeut Stockholm