I början av Fjärde Mosebok är folket fortfarande kvar vid Sinai, där de slagit läger efter uttåget ur Egypten. Vid Sinai har de fått lagen, där har förbundet ingåtts, tabernaklet inrättats, präster och leviter tillsatts. Offertjänsten har ordnats och gudstjänstordningarna preciserats. I de inledande kapitlen kompletteras nu detta med föreskrifter om hur leviterna skulle tjänstgöra (kap. 3–4), om lägrets renhet (kap. 5), om regler för nasirer (kap. 6), om gåvor till tabernaklet (kap. 7) och om leviternas installation i sin tjänst. I kap. 9 läser vi att man ett år efter uttåget firar påskhögtid. En kort tid därefter var det dags för uppbrott.
FRÅN SINAI MOT LÖFTESLANDET
Efter knappt ett år vid Sinai i berg bryter folket på Herrens befallning upp från Sinai och vandrar norrut mot Kadesh i öknen Paran, nära gränsen till löfteslandet. Därifrån sänds tolv spejare in i Kanaans land (kap. 13). De återkommer med rapporter om ett land, som flödar av mjölk och honung, men som är väl befäst och svårt att inta.
Endast två av spejarna – Kaleb och Josua – trodde att folket med Herrens hjälp skulle kunna inta landet. De övriga tio menade att det vore omöjligt. Och missmodets ande smittade av sig på folket, som gjorde uppror mot Mose och Aron och ville stena Josua och Kaleb.
Guds dom över dem blev hård. För sin otros skull fick de inte komma in i det utlovade landet. I fyrtio år fick de nu vandra omkring i öknen, tills det gamla släktet hade dött ut, alla som var över tjugo år vid upproret. Av dem som tågade ut ur Egypten var det bara Kaleb och Josua som skulle få vara med om att inta löfteslandet.
Denna långa tid i öknen står det väldigt lite om (kap. 15–20), den utgör ”de tysta åren” i Israels historia.
Efter de fyrtio åren i öknen förde Mose folket upp på Moabs hedar så att de skulle kunna gå in i landet från öster. Där slog man läger och gjorde de sista förberedelserna (kap. 26 och framåt). P.g.a. otro fick inte heller Mose komma in i landet. Josua fick föra folket in i löfteslandet.
Förutom de berättande avsnitten innehåller Fjärde Mosebok en hel del lagar och förordningar.
BOKENS GRUNDTANKAR
Fjärde Mosebok handlar mycket om otron, hur den smittar och dess konsekvenser. Folket överger Herren och vänder sig till avgudar. Om och om igen vill de tillbaka till det gamla livet i Egypten. Man knotar och klagar. Det tog endast några timmar att leda folket ut ur Egypten, men det tog fyrtio år att få Egypten ur folket.
Boken visar tydligt på otrons och olydnadens ödesdigra konsekvenser. Otron var orsak till att de aldrig kom in i löfteslandet. Berättelserna är varnande exempel för Guds folk i dag!
Men samtidigt visar Gud om och om igen sin barmhärtighet mot sitt folk. Han talar till dem vid nådastolen, han uppenbarar sig för dem vid tabernaklet, han ger dem manna och sänder vaktlar och låter vatten strömma fram ur klippan.
Förebilder till Kristus:
- Mose, som bad för sitt folk, kap. 14 (jfr. Jesu förbön i Joh. 17)
- Klippan, som gav dem vatten till liv, kap. 20
- Kopparormen, som blev till liv för de ormbitna, kap. 21
Indelning
- Det gamla släktet – från Sinai till Kadesh. Kap. 1–14
- Övergångstiden – den långa ökentiden. Kap. 15–20.
- Det nya släktet – från Kadesh till Jordan. Kap. 21–36.
Fredrik Carlsson, Redaktör