– tankar från en lägermamma efter en veckas barnläger på Missionsgården Strandhem, utanför Örkelljunga
Den första av två fullbelagda lägerskolveckor på Strandhem går mot sitt slut. Jag står inför den sista samlingen – avslutningen. Alla barn och många föräldrar samlas i salen och jag är lite nervös, tänker på allt jag inte får glömma och att den sista ”klangen” av lägret som barnen tar med sig i bilarna hem ska bli ett ljust och starkt minne.
Jag är trött, det känns i huvudet och kroppen att det varit en intensiv vecka.
Jag reser mig, samlingen börjar med sång och genast ställer sig barnen upp. Vänd mot barnen ser jag deras glada ögon och föräldrar som ler. Hela kroppen är med i sången när vi sjunger om Jesus. Tröttheten försvinner. Det känns roligt – helt underbart! Inte minst därför att barnen sjunger om Jesus – och gärna vill det!
År efter år fylls våra barnläger, sportlovsveckor och lägerdagar till brädden. Många barn vill komma, både från våra egna sammanhang och utifrån. Ibland måste vi säga nej – vi kan inte ta emot fler. Vi är kända för våra barnläger och vårt aktiva barnarbete. Jag undrar ibland, om vi förstår vilken tillgång barnarbetet är – i sig självt, men även för all vår övriga verksamhet och Guds rike som helhet?
Vilken härlig vecka vi har haft! Allt har fungerat väl. Gud har beskyddat och välsignat både barn och ledare. Barnen har lärt sig mycket och haft roligt, och det har vi ledare också. Härligt har det varit, när vi ledare träffats och i smågrupper fått prisa och tacka Gud och be för barnen, för dagen och om Guds närvaro.
Vilket team! Lagom antal vuxna (erfarenheten säger att det behövs en vuxen på fem barn), några som är extramammor, flera män (!) och fritidsledare, som har varit ansvarstagande, initiativrika och glada – inställda på att med sina liv också visa på Jesus.
Lägerkommittén, som har kallat ledare, har lagt ner ett enormt arbete och de har tyckt det varit tungt. Så har man också upplevt det i Åhus och Breanäs. Så många säger nej till kallelsen att vara ledare och lärare på barnläger och lägerdagar. För dem som ställer upp ofta riskerar uppgiften, i synnerhet om de vuxna är alltför få, att bli så slitsam att de inte vill engagera sig fler gånger. Likadant är det med kallelser till arbete i andra verksamhetsgrenar – i utlandsmission, i styrelser och i kommittéer, på ungdomsläger osv. Svaren blir alltför ofta: ”Nej tyvärr, jag… ” Vi lever i en tid då vi på många områden har ett alltför högt tempo, och vi behöver verkligen lära oss att säga nej – det är bra. Men ibland undrar jag om vi inte prioriterar fel. Samtidigt som vi säger nej till arbete i Guds rike ökar vi vår standard och ”förverkligar ” oss själva, köper finare bilar, reser på långa resor, bygger ut våra hus och går ännu ett snäpp högre i karriären. Vad är det egentligen vi säger nej till?
Själv har jag sagt nej till kristna uppdrag så många gånger. Men den här gången är jag glad över att jag inte gjorde det. Jag känner mig välsignad, precis som efter varje gång jag sagt ja till ett krävande uppdrag, våndats inför det, ångrat mitt löfte, men efteråt fått uppleva att det gav så mycket. Under den här veckan har jag blivit värmd i hjärtat, både av Gud och av människor och gläder mig över alla barn jag lärt känna – era barn, allas våra barn.
Så står jag här, mitt i den brusande sången. Jag hör inte min egen röst, fast jag tar i och sjunger allt vad jag kan.
Jag önskar att fler kunde få vara med och dela denna glädje, som gör att man känner sig nästan lyft över marken, bedövad av den starka sången. Himlen har landat, om så bara för några minuter på Strandhem – men förhoppningsvis i allas våra hjärtan för evigheten. Jag ska minnas denna fina vecka under många mörka höstkvällar, när sommaren känns långt borta.
”Be skördens Herre att han sänder arbetare…”
Bodil Månsson Ängelholm