Fråga:
Har en viktig fråga om att bära frukt. Rosenius skriver i en andakt att där den Helige Ande bor, där är synden människans största lidande. Den som inte lider över synden, har inte kommit till en sann tro.
För mig är det precis så, att jag inte direkt lider av synden. Visst är jag rädd för att synda i den betydelsen att jag är rädd för att bli straffad av Gud, men inte därför att jag älskar Jesus. Jag försöker tro att jag får vara ett Guds barn för Jesu skull, men det är svårt att tro och i djupet av hjärtat är det oftast tvivel och oro. För mig är inte synden det som känns som det stora problemet, utan det är att jag inte kan se några tecken på att jag är född på nytt. Jag älskar inte Jesus, hatar inte synden, tycker det är bara jobbigt att försöka vittna osv. Evangeliet verkar aldrig få något riktigt grepp om mig – det blir aldrig någon riktig glädje. Jag har fått rådet att se bort från mig själv och i stället koncentrera mig på att Jesus har ordnat upp allt. Det försöker jag också. Men när Rosenius säger att den som inte bär frukt bedrar sig själv med en falsk tro, så kommer jag oroligt tillbaka till mig själv. Hur skall jag förstå det han säger? Är min tro död? Kanske (hjälp!) är jag inte född på nytt och får vänta på att det skall ske. Jag fattar inte!
Svar:
Det är svårt för dig. Det du först behöver höra är att du inte är lämnad. Guds gode Ande är hos dig, och han som har börjat sitt goda verk i dig kommer också att föra det till fullbordan (Fil. 1:6). Det kan du vara viss om.
Det är särskilt ett ord hos Rosenius som väcker Din oro. Ett Guds ord.
Låt mig här säga något viktigt: Ett ord från Gud kan vara riktat. Det tar sikte på något särskilt. Det är som med en medicin. När någon kommer ut i väntrummet på vårdcentralen med det gula receptet i handen och till en vän som sitter där säger: Det är faktiskt början till lunginflammation, så nu får jag penicillin, då kan inte vännen som hör detta därav sluta att han ska ha samma medicin. Han har sitt problem, och behöver medicin därefter.
Vad är ditt problem? Du berättar det själv: Du vågar inte tro att du får vara Guds barn. Detta därför att du inte kan se någon förändring hos dig. Så länge det är så, känner du tvivel och oro i ditt hjärta. Om du kunde märka förändring hos dig skulle du våga tro.
Det ligger nära till hands för oss att tänka så. Vi sätter upp vissa kriterier. På sätt och vis var det så den unge mannen Jesus berättar om tänkte när han var på väg hem. Han var inte värd att kallas son. Det visste han. Om han skulle bli insläppt i hemmet måste han först visa att han ändrat sig. Han skulle gå som daglönare och göra rätt för sig. Det var hans egna tankar. Men vad hände? Medan han ännu var långt borta sprang hans far emot honom, tog honom i famnen, kysste honom. Han blev mottagen genast. Han blev mottagen som barn fastän han inte hunnit göra någonting alls (Luk. 15).
Detta har du hört förut. Och du vill kanske fråga: Kan det vara så enkelt? Svaret är att det är allt annat än enkelt – för Herren Jesus. För detta har Jesus måst offra sig, utlämna sig till att dö på det gruvliga korset, i vårt ställe. Han har gjort det. För mig, för dig. Därför tar Gud emot oss sådana vi är. ”Gud bevisar sin kärlek till oss därigenom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare” (Rom. 5:8). Han visar sin kärlek till oss, var och en, däri att vi får komma medan vi ännu är de syndare vi är i oss själva – kalla, tröga, orena, osäkra. Det handlar inte om att vi ska ”visa upp” något. Vi ska inte försöka kvalificera oss. Det beror inte på något hos oss. Det beror på Jesus. Och han har redan fullbordat allt för oss.
Detta får också du tro. Men ingen av oss kan ta sig tron själv. Vi får den som gåva av Gud. Det gäller också dig. Som det nu är får du vila i detta som du hör och möter. För Jesu skull är du Guds barn – nu, sådan du är. Och han kommer att ge dig tro.
Gustav Börjesson