Harald Waldemarson var MBV:s missionär i Kenya under åren 1979–86. I nedanstående brev, daterat Itierio den 8 september 2001, ger han Till Livs läsare del av några spontana intryck från de första dagarna av sitt besök.
Harald Waldemarson var MBV:s missionär i Kenya under åren 1979–86. I nedanstående brev, daterat Itierio den 8 september 2001, ger han Till Livs läsare del av några spontana intryck från de första dagarna av sitt besök.
Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i all evighet. Hebr. 13:8.
I föregående nummer av Till Liv meddelades att Karin Gunnarsson och jag fått i uppdrag att som representanter för MBV delta vid konsultationer i Nairobi den 10–14 september mellan den Evangelisk- Lutherska Kyrkan i Kenya (ELCK) och de olika missionsorganisationer som stöder kyrkans arbete.
Anna-Brita Albertson, en av MBV:s första missionärer i Kenya, kom hit 1950 och har troget arbetat i kyrkan hela sitt verksamma liv. Den 4 september fyllde hon 80 år och resan förlades så, att vi kunde gratulera henne just på den dagen. Med på resan är också Gunnel, min fru, och Gunhild Andersson.
Det har varit dagar med starka intryck – att komma tillbaka till Kenya efter 15 år i Sverige. Även om mycket är sig likt och känns hemtamt, har ändå åtskilligt förändrats. Då vi första gången kom till Kenya 1979, genomförde man en folkräkning, som visade att det fanns 16 miljoner invånare. Nu har siffran stigit till 28 miljoner. En kraftig ökning, som sätter sina spår på olika sätt. Dubbelt så många munnar att mätta, dubbelt så många skolor, dubbelt så många hus.
Detta blev mycket påtagligt, då vi på resan från Nairobi till Itierio passerade Keroka, en stad som ligger några mil från Kisii och som lider av ”växtverk”. Hyddorna ligger tätt, tätt invid varandra i det strålande solskenet på sluttningarna till de djupa dalgångarna, där vägen slingrar fram. Det tidigare så tydligt markerade randiga rutmönstret av smala åkrar hade suddats ut av uppväxande eukalyptusträd.
Vi passerar ett myller av människor i Kerokas centrum. När jag genom bilrutan ser ut över folkskarorna, alla hus och hyddor som ligger så tätt, grips jag av frågan: Känner de alla Jesus, Frälsaren, som älskat dem så högt att han villigt gav sitt liv för att återlösa dem och skänka dem förlåtelse och evigt liv? Alldeles säkert är det så för många men kanske de flesta ändå vandrar främmande för honom, som Lina Sandell uttrycker det i orden:
Ack, de känner icke honom,
känner icke livets stig,
vet ej något om den kärlek
som för dem har offrat sig.
Julens glada änglahälsning:
”Frälsaren är född åt er”
har ej lik en ljuvlig solglimt
trängt i deras hjärtan ner.
Sista versen är formad till en bön och jag stämmer in i den:
Herre låt ditt rike komma,
dit det inte kommit än,
öppna väg, där väg ej varit
och giv trogna såningsmän!
Samla hednavärldens skaror
under korsets fridsbanér;
Vi förbidar dig, o Herre,
du är Gud och ingen mer!
Tidigt på eftermiddagen når vi Itierio och anländer till Anna-Britas hus. De finlandssvenska missionärerna är redan där. Vi får tillfälle att framföra gratulationer och hälsningar från MBV:s styrelse, missionsråd och många missionsvänner. Eftermiddagen avslutas med gudstjänst och nattvardsgång.
Dagen därpå åkte vi till Kisii för diverse ärenden. Vi behövde betala vägskatt för bilen. Det skedde i samma gamla, slitna kontor som jag besökt så många gånger förr. Innanför den kraftigt nätförsedda disken satt en ung kvinna, modernt klädd med rakpermanentad frisyr, framför ett bord med en stor hög med sedlar, kvittoblock och karbonpapper i en enda röra. Det är för mig en gåta hur man kan reda ut allt vid dagens slut! Vi uppmanas att skaffa en fotokopia av loggboken. Lyckligtvis finns det en liten kiosk nere vid genomfartsgatan, där man kan få en sådan. Kopian blir helsvart, beroende på att loggboken är gjord i mörkblått papper. Den godkännes ändå uppe på skattekontoret. Vi får vårt kvitto och kvinnan kastar sedelbunten i högen på bordet.
Vi passerar ett myller av människor i Kerokas centrum. När jag genom
bilrutan ser ut över folkskarorna, alla hus och hyddor som ligger så tätt, grips jag av frågan: Känner de alla Jesus, Frälsaren, som älskat dem så högt?
Bankbesöket, som förr kunde ta lång tid, är nu snabbt avklarat. Det finns nämligen en bankautomat. Visst kan det tidvis bli långa köer. En och annan hittar en bekant längre fram i kön, går fram till honom, hälsar och pratar en stund för att sen smita in bakom honom i kön utan att de andra protesterar. Det är tydligen bara vi européer som inte tål att bli förbigångna i köer.
På eftermiddagen kom en pensionerad evangelist på besök hos Anna- Brita. Vi fick en uppbygglig pratstund på hennes altan med utsikt över den lummiga trädgården. Evangelisten berättade hur han ännu kommer ihåg Josef Imbergs undervisning i bibelskolan på Matongo på 1960-talet. Särskilt minns han det avslutningstal som Josef höll. Han hade påmint dem om att de, när de kom ut som evangelister, skulle komma att råka ut för många strider av olika slag. En mäktig fiende vill på allt sätt hindra att evangelium blir förkunnat och mottaget av människor till frälsning. Men då skulle de veta att Jesus har vunnit en evig seger och att han går med dem. I hans seger får de gå.
– Det finns En som vunnit seger! Det är Jesus, utbrister evangelisten med strålande ansikte. Den segern vann han på korset för mig och alla människor. Han tar fram kisii-sångboken och läser sin älsklingssång:
Jag gav mitt liv i döden att återlösa dig
ur djupa syndanöden till fröjd evinnerlig.
Jag göt mitt blod för dig, för dig
– vad har du gjort för mig?
När han läst hela sången säger han:
– Det är med sorg i hjärtat jag stannar inför frågan: ”Vad har du gjort för mig?” Det har blivit så lite uträttat…
Vittnesbördet från evangelisten blev för mig en välsignad uppmuntran och ett kraftigt bevis på sanningen att Guds ord inte skall återvända fåfängt utan uträtta det som det blivit sänt att göra.
Kära missionsvänner, låt oss med iver fortsätta att göra det möjligt för ännu fler kenyaner att få lära känna honom, som vunnit en evig seger!
”Jag göt mitt blod för dig, för dig – vad har du gjort för mig?”
Med varma hälsningar till alla Till Liv-läsare från
Harald Waldemarson predkant, f.d. missionär