Med utgångspunkt från 2 Kung. 7:9 skriver Hans Erik Nissen följande i boken Ett är nödvändigt: ”Fyra spetälska män hade upptäckt, att fiendehären som belägrade Samaria hade flytt. Gud hade låtit ett ’dån av vagnar höras, ett dån som av en stor här’. Fienden hade då ’brutit upp och flytt i skymningen och hade övergivit sina tält, sina hästar och åsnor. Och de hade övergivit lägret sådant det stod och flytt för att rädda sina liv’. Fyra spetälska, utstötta och föraktade män! Vad kunde de göra? Det funderade de inte länge över. De visste att det var en sak de inte kunde göra, och det var att tiga. De måste berätta för de utsvultna i Samaria att de var räddade.
’Idag kan vi komma med goda nyheter!’ Så är det också i dag. Men det är mycket få som känner till det. De flesta sitter ännu ’i mörker och dödsskugga’, och många har aldrig hört att det finns en plats där man kan köpa ’säd utan pengar och för intet både vin och mjölk’.
Har vi själva funnit frälsning i Jesus, borde vi säga till varandra: ’Vi kan inte vänta till i morgon! Vi måste säga det i dag! Vi vet att ’natten kommer då ingen kan verka’. Men ännu är det dag och livets ord måste räckas till dem som vandrar mot den eviga förtappelsen!
Visst kan det hända att du känner dig föraktad och obetydlig; det gjorde de spetälska också. Men låt inte det ta ifrån dig din frimodighet. Det är ju inte oss själva vi skall förkunna utan budskapet om honom som allena kan föra syndare över från döden till livet. Jesus har banat vägen. Jesus kallar oss inte till att själva övervinna synden och djävulen. Det han har gjort skall inte vi göra. Vi får på grund av hans seger dricka ur livets vattenkälla för intet.
De stackars belägrade i Samaria stormade säkert ut till fiendens övergivna läger för att stilla sin hunger. Så är det inte i förhållande till Jesus. Men överallt där dessa ’goda nyheter’ ljuder finns det några som låter sig frälsas.
Men finns det ingen som vill ropa ut frälsningens budskap, går alla förlorade! I dag kan vi bära ut detta glädjebudskap till andra. Låt oss inte tiga! Låt oss inte dra över oss skuld!”
En arbetsgrupp för mission i Sverige har på uppdrag av MBV:s styrelse arbetat med frågor om hur vi kan nå fler människor med evangeliet om Jesus. Många tankar och förslag har kommit fram under arbetets gång. Vid MBV:s årskonferens i juni månad 2001 presenterades arbetsgruppens samlade material i en liten folder, som även bifogas detta nummer av Till Liv. Jag nämner i korthet några av punkterna här:
- Nå nya folkgrupper i vårt land
• Stugmöten – att missionera i närmiljön
• Universitetsstäder prioriteras • Sverige-missionär – nybrottsarbete
• Enhetlig skyltning för alla missionshus och tält
• Arbete bland äldre och sjuka
• En större förening tar ansvar för en viss plats i någon MBV-glesbygd
• Kollektupptagning i alla vängrupper och föreningar vid varje mötestillfälle.
Kerstin Nilsson har varit deltagare i arbetsgruppen, och jag frågar henne hur hon ställer sig till den första av punkterna i foldern: ”Hur kan vi hjälpa våra barn till en god bibelkunskap?”
– Börja tidigt! Jag fick en tankeställare, när jag en gång hörde om hur olika två syskon reagerat på skolans undervisning om jordens uppkomst. Kanske berodde det på att den ene inte hört så mycket om skapelsen, innan skolan ”gav sin version”, medan den andre nyligen hade hört om den i söndagsskolan. Särskilt de små barnen tar ju ofta väldigt stor hänsyn till vad fröken säger. Därför är det extra viktigt, att Bibelns budskap får vara det första de får lära sig!
Jesus framhöll ju också ofta barnen på olika sätt. Verkligen något för oss att ta efter!
Jag upplever också att vi i den nuvarande läroplanen har en viss frihet att berätta vad vi står för och tror på. En utmaning och ett ansvar att tänka på för oss lärare!
Det är oerhört viktigt att vi som lärare och kristna stöder varandra och får stöd av våra kristna trossyskon i föreningar och församlingar. I min vardag på en högstadieskola upplever jag ofta uppförande och ord, som en äldre generation kanske inte ens kan föreställa sig. Detta är dina barns arbetsmiljö!
Vi har haft en lärarböndag, då vi samlades några lärare till bibelstudium, samtal och gemensam bön. Det som jag tyckte var viktigast är just bönen. Vi delade förböns- och tacksägelseämnen och bad för en åt gången. Samla dina kollegor på din ort och bed tillsammans! Gud hör bön!
Du som är kristen förälder, tala om för dina barns lärare att du ber för dem! (För det gör du väl?)
Visa att ni i föreningen/församlingen tar andligt ansvar för skolan genom förbön, besök och på annat sätt som passar er! Kom ihåg att de flesta skolor behöver fler vuxna! Kanske någonting för dig som känner dig överflödig men tycker om barn och tonåringar.
Arne Engström har också tillhört arbetsgruppen, och jag frågar honom om det är möjligt att nå människor i vårt land med evangelium i dag.
–Avkristningen i Sverige har gått långt och orden från Hos. 4:6 känns aktuella: ”Det är förbi med mitt folk, därför att det ej får någon kunskap.” Vem har ansvaret för det, om inte vi, som har fått kunskap i Guds ord, har fått höra det och har fått leva i en kristen gemenskap i hela vårt liv?
– Finns det något vi kan göra för att människor i Sverige ska vända om till Gud och bli frälsta?
– Ja, Guds ord är detsamma och är fortfarande det levande utsädet. Gud ger ännu evigt liv åt den som tar emot det i tro. Därför ska vi aldrig ge upp och sluta att predika och undervisa om Jesus och vad han har gjort för alla. Vi blir ju inte utsatta för förföljelse. Och ibland förväntar sig faktiskt folk att en kristen människa ska säga något. Vad får våra arbetskamrater och grannar höra av oss, t.ex. när en svår olycka har hänt eller en katastrof har inträffat någonstans i världen? Märker de att vi har en trygghet och ett hopp? En enkel kommentar och ett vittnesbörd kan vara inledningen till ett samtal.
Vi känner oss sällan som ”segrare” efter en diskussion på jobbet, men ofta har Gud fått använda ett vittnesbörd om Jesus till omvändelse för människor. Vi får inte heller frestas att se vissa människor som hopplösa fall. Jesus kom för att söka upp och frälsa det som var förlorat. Det är också viktigt i vårt arbete för Guds rike i Sverige i dag att vi har ställen, dit vi kan hänvisa människor som vill ha undervisning i Guds ord. Bibelstudium, predikan och bön i en öppen gemenskap, där männskor med olika bakgrund kan känna sig respekterade och älskade, är av avgörande betydelse, om avkristningen ska kunna stoppas. Det finns så många rädda och sargade människor runt omkring oss. Vi har ännu möjlighet att vittna för dem om Jesu stora kärlek. Låt oss ihärdigt ropa till Gud att han sänder sin Ande ibland oss, så att vi inte kan vara tysta om vad vi har i Jesus. När hans kärlek blir verklig för oss, får egoismen och bekvämligheten i oss en knäck, och då blir det också viktigt för oss att ge hans kärlek vidare till våra medmänniskor. Vi har ett viktigt uppdrag och ett stort löfte i missionsbefallningen och båda delarna gäller fortfarande.
I vår ambition att nå ut med evangelium till andra kan det hända, att vi försummar Ordet för egen del, och därför är det viktigt att ställa frågan: Når Ordet in till oss själva? Jan Johansson utvecklar frågan närmare:
Kanske denna fråga förefaller att vara onödig, men det bevisar i så fall hur nödvändigt det är att vi ställer oss den. För när saker och ting på det andliga området börjar upplevas som självklara, är det ett tecken på att vi är i färd med att mista dem, om vi inte redan gjort det.
Där det finns liv, är det kamp. Den som lever av Ordet upplever hela tiden hur det finns krafter inom och utom en som vill dra bort ifrån Ordet, fördunkla eller ta bort det. För den onde vet att inget andligt liv kan uppehållas utan Ordet. Han vet att Guds rike aldrig når längre än Ordet når.
Därför är det ytterst angeläget att vi under bön till Herren frågar oss om Ordet får nå in till våra egna hjärtan. ”Ty evangeliet har predikats för oss liksom för dem. Men för dem blev ordet som de hörde inte till någon nytta, eftersom det inte genom tron hade smält samman med dem som hörde det” Hebr. 4:2. ”De som Mose hade fört ut ur Egypten” kanske hade hört det så många gånger att de kunde det utantill – men det hade aldrig blivit införlivat med dem. De hade inte vuxit samman med Kristus, och då var allt förlorat.
Därför måste denna fråga alltid gå hand i hand med frågan om hur vi når ut med Ordet.
O Gud, låt mig ej bli tillbaka,
då andra riket taga in,
låt också mig din nåd få smaka,
ja, låt mig evigt var din!
Carlåke Söderlind