Ebba och Einar Göth har lämnat Isakagården och pensionärstillvaron i Broby i Skåne och befinner sig sedan en tid tillbaka i Eritrea. I följande artikel får vi vara med på en rundvandring på den Lutherska Kyrkans missionsstation och i dess omgivningar i Asmara.
Ebba och Einar Göth har lämnat Isakagården och pensionärstillvaron i Broby i Skåne och befinner sig sedan en tid tillbaka i Eritrea. I följande artikel får vi vara med på en rundvandring på den Lutherska Kyrkans missionsstation och i dess omgivningar i Asmara.
Som en nygräddad pannkaka ligger det lilla torget i middagshettan. Mitt på planen är det ganska lugnt, eftersom ingen normal människa rör sig utomhus, när alla vill ha och behöver middagsvila. Men fram emot eftermiddagen och kvällen är det rätt mycket folk som korsar planen för att sedan hitta sin egen väg vid någon av de fem smågator som utgår från torget. Innan det skymmer har kvarterets fotbollsentusiaster övertagit arenan.
Utmed ena sidan ligger området som tillhör den Lutherska Kyrkan (LCEr), strategiskt och väl placerat där gatorna strålar samman. Låt mig nu få guida er på en liten rundvandring.
Gallergrinden öppnas av vår vakt Josef, som håller koll på vilka som kommer och går. Området som ligger bakom grinden och muren är relativt stort för att vara i landets huvudstad. Rakt fram reser sig kyrkans västfasad med sin breda trappa upp till kyrkportarna. Söndagligen fylls kyrkan av gudstjänstdeltagare – inte från början men så småningom. Det är en vana eller ovana som vi också mött i Etiopien.
Ett särskilt stycke skulle jag vilja skriva om församlingssången. Jag tror inte att någon skulle komma på att inte sjunga med i den s.k. unisona sången. Det betyder givetvis inte att alla ”kan” sjunga, men det betyder att man tidigt tar del i lovsång och undervisningssång med den röst man har. Antalet sångböcker är begränsat men det löser man genom att tre eller fyra tränger ihop sig omkring en bok. Man ger sig tid att sjunga hela sångerna, vilket inte tycks kännas ansträngande, även om antalet verser är stort.
Varje morgon, måndag–fredag, används verkligen kyrkan till bönhus. Mellan kl. 05.30 och 06.30 samlas ett antal äldre kvinnor till bön för land och kyrka. När det senaste kriget började, samlades ett stort antal kvinnor till bön för freden och de fortsätter. Du lade väl märke till hur dags det var? Medan det ännu är mörkt, rör sig de vita huvuddukarna mot kyrkporten. Man har tid för bön, därför att man funnit en tid som inte skulle användas till annat.
I det här sammanhanget vill jag också berätta om en annan skön tradition, som är betydligt äldre. Den är inte knuten till kyrkan utan till många församlingsmedlemmars egna hem. Varje tisdagsförmiddag samlas några stycken i grannskapet till ”prayer meeting”. Jag har deltagit i dessa bönemöten, även om jag inte förstår språket. Under tiden 10–11.30 är man samlade till sång, bön, en kort predikan, läsning av bekännelseskrifterna plus sött the med bröd. Denna tradition är mer än trettioårig. Den började under de tunga kommuniståren och har sedan fortsatt. Andra grupper samlas på andra veckodagar. Dit kommer man både från den Lutherska och den Evangeliska Kyrkan.
Nu måste jag återgå till vår rundvandring på kyrkans område. En lång mur parallell med kyrkobyggnaden skiljer skolans område från det övriga. Den moderna skolbyggnaden har haft skiftande öden. Först lokal för kyrkans skola, sedan med tvång övertagen av kommunistregimen. Nu är den åter i kyrkans ägo. Men för kyrkans finansers skull hyrs hela skolbyggnaden av ”den internationella skolan”, en institution som har ett mycket gott anseende. De flesta lärarna kommer från andra länder, likaså eleverna. Ett mindre antal elever kommer från Eritrea. I övrigt är det barn till föräldrar som är här på uppdrag från Europa, Amerika och Asien.
Vi fortsätter vår rundvandring och viker av på grusplanen, som är omgiven av låga envåningshus. Först har vi kyrkans kontor, där också qeshi Simon har sitt arbetsrum, präst i Asmara-församlingen och även för närvarande president i LCEr. Kontoret är utrustat med datorer och annat som hör ett någorlunda modernt samhälle till. Eritrea är inte ett u-land, om någon skulle tro det. Men det är ekonomiskt ansträngt, vilket visar sig på många sätt.
Vi går vidare till förskolans lokaler. 400 barn varje dag gör att området är – inte någon stillsam oas – men dock en skön oas med gröna, höga träd, blommande pelargoniabuskar, en och en halv meter höga. Mimosaträdet har just slagit ut och några majsplantor skjuter i höjden. Förskolebarnen är klädda i blå jackor och kommer i två omgångar: c:a 200 på förmiddagen och lika många på eftermiddagen. I förskolans arbete ingår några bibelberättelser varje gång och mängder av sånger. Det som är intressant är att föräldrar från alla slags kyrkor skickar sina barn hit, t.o.m. ett antal muslimska kvinnor kommer med sina barn. vi går vidare till ”det gula huset”. Vi skulle kunna kalla det för ”musikens hus”, eftersom musikskolan där har sina lokaler. Dagarna i ända hör vi musik och sång genom de öppna dörrarna. Folket är verkligen ett sjungande och musikaliskt folk med rytmen i kroppen. Chef för musikskolan är vår vän och medarbetare Barnabas Mebrahtu. Han har varit oss till mycket hjälp, eftersom han också behärskar svenska språket efter sina år i Sverige och Finland. Det finns ytterligare en som talar svenska som vi kan träffa här, Berhane Elias, som har bott i Uppsala några år och nu är gift med en amerikanska, Caroline, som är lärare på den internationella skolan. De är knutna till WMPL (World Mission Prayer League). Musikskolans hus kunde också kallas för ”ungdomens hus”. De flesta kvällar är samlingstid för ungdomar att sjunga, spela, bedja osv. Eftersom vi är grannar brukar vi glädja oss åt att höra dem sjunga sånger som vi känner igen melodierna på.
På lördagarna har vi börjat med bibelstudier. Jag får träffa 25–30 ungdomar i 15–25-åldern för att lära ut mer om och i Bibeln. Vi har tre ämnesgrupper: Johannesevangeliet, Från Bibel till troslära och Nyckelord i Bibeln. Om detta är de första stapplande stegen mot en bibelskola, vet jag inte. Gud får visa sin vilja och sin väg. Qeshi Simon har en annan grupp för yngre åldrar.
Ja, så återstår presentationen av den byggnad som å ena sidan utgör vår bostad och å andra sidan musikskolans expedition. Vår bostad är nyrenoverad och har mycket god standard. Under de senaste dagarna har den kompletterats med diverse inventarier. En av prästerna som besökt Sverige sade när han sett inredningen: ”Det är som i Sverige!”
Om någon ung familj anar en Andens viskning och kallelse att ta vid när vi lämnar efter två terminer här, kan jag utan minsta överord säga: Ni kommer att bli mottagna med innerlig värme och få er bostad i ett skyddat område. Välkommen nu till oasen inom murarna och till kyrkan vid korsvägen!
Einar Göth