Johannes döparen återfinns bland evangelietexterna under adventstiden, särskilt 3e söndagen i advent. Liksom advent är julens förberedelsetid var Johannes döparen en vägröjare som beredde vägen och pekade på honom som skulle komma – Jesus. Mats Giselsson delar några tankar utifrån Johannes döparens gärning och förkunnelse.
Johannes döparen återfinns bland evangelietexterna under adventstiden, särskilt 3e söndagen i advent. Liksom advent är julens förberedelsetid var Johannes döparen en vägröjare som beredde vägen och pekade på honom som skulle komma – Jesus. Mats Giselsson delar några tankar utifrån Johannes döparens gärning och förkunnelse.
Hovar slår mot marken och en signal ljuder utöver stan. Vad är det? Härolden befaller alla att samlas på den öppna platsen vid brunnen. Kungen är på väg. Alla hinder ska bort, husdjuren ska tas om hand, stan och vägarna snyggas upp.
På andra sidan Jordandalen reser sig bergen med den heliga staden. Lejon sover utsträckta under akacieträdet. Söderut lyser Salthavet grönblått som en turkos. Under dagen råder en nästan olidlig värme. Då lockar Jeriko med sina palmskogar och lunder med citrusfrukter. Den brända lerslätten lyser gul och vit i det skarpa solljuset. Längst bort står Moabs berg höga och rosenfärgade. Inne i snårskogen flyter floden tyst. Där inne vid strandens stenar bland doftande pilträd och rödblommiga neriumbuskar står prästsonen. ”Bered väg för Herren!”
Mycket folk har kommit ut i vildmarken. Alla talar om Döparen. Är han Elia, som rabbinerna läser om i sista boken i Gamla testamentet? Där kastar rabbinerna om och läser den näst sista versen allra sist: ”Se, jag skall sända till er profeten Elia…” Hur kan han vara Elia?
HÄROLDEN
Johannes Döparen är inte Elia på kung Ahabs tid, men han är Elia, en man med brinnande iver för Guds rike. Han är härolden som går före Kungen och ser till att vägen är i ordning. Han är Guds röst i vildmarken.
– Ni som dagarna i ända rotar igenom folks packning och kräver tull, gör det men narra inte till er högre tullavgift än vad som är bestämt! Och ni med hjälmar, sköldar och svärd, skräm ingen till att lämna ifrån sig vad han har! Ni har er lön. Och ni, giftiga ormyngel, ni går in för att göra Guds vilja, men ni ska veta att yxan är redo! Den kommer att hugga in i trädet. Omvänd er! Låt döpa er!
Varför hänvisar inte Johannes folket till att offra får på tempelplatsen i Jerusalem? Han är ju prästson. Det är något nytt för judarna att bekänna sina synder och bli döpta.
När Jesus börjar sin verksamhet, känner folket igen sig. I sin bergspredikan börjar Jesus med att avslöja människans synd. Inte heller han hänvisar människorna till att offra djur för sina synder. Jesus ger dem genast förlåtelse. Det är på honom Johannes pekar och säger: ”Se, Guds Lamm, som bär och borttager världens synd.” Jesus är det verkliga offret.
Ring i alla klockor, för detta är mer än påskalammet som judarna offrade! Guds Lamm är sargat för våra överträdelsers skull och slaget för våra missgärningars skull. Gud flyttar syndens skuld och straff från syndarna över till Guds Lamm. Så får vi frid, samvetsfrid, frid med Gud. Tack, gode Gud, för det!
Har du inte frid i ditt samvete, beror det på att du inte tror. Du tror inte att Herren lät allas vår missgärning drabba Jesus. Tro det! Vi sjunger Johannes ord om Guds Lamm, när vi vid nattvardsbordet tar emot Jesu kropp och blod. Vi tar var och en personligt emot nattvarden, för att vi ska tro att det är för oss. I nattvarden säger Jesus: Jag är din. Allt mitt är ditt.
TILL SYNDERNAS FÖRLÅTELSE
Den stora dagen är inne. I detta område bär marken spår av Guds gärningar. Där på slätten mitt emot Jeriko gick israeliterna över Jordan. Där var Gilgal, där Josua lät resa tolv stenar, som han hämtat ur flodbädden. Där fick Israel sin förste kung. Men där ligger också det nya palatset med Herodes’ statyer, som i sin nakna marmorprakt utgör ett hån mot Herrens lag och mot all judisk fromhet. Nu är den historiska dagen inne. Trots protester från Johannes Döparen blir Jesus döpt. Var ser vi Treenigheten så klart som här vid Jordan – Faderns röst, Sonens gestalt och den Helige Ande som en duva? Detta är historiskt. Johannes döper Jesus som han döper syndare. Jesus går in under syndens villkor. Vid 30 års ålder gör sedan Jesus på tre år det ingen annan än Messias kan göra.
Både Johannes och Jesu dop är dop till syndernas förlåtelse. Förlåtelse får vi bara genom tron på Jesus.
Skillnaden mellan Johannes dop och det dop Jesu lärjungar döper med är att Johannes predikar om den som skulle komma, medan Jesu lärjungar förkunnar om honom som har kommit. I dopet säger Gud: Du är min. Jag vill dig allt väl. Jag tar hand om dig. Det har Gud inte ångrat.
Flera av Johannes lärjungar börjar följa Jesus. Det är Johannes glad för. Jesus, som är yngre än Johannes, är större än honom. Johannes sade själv, att han inte ens var värd att göra den tjänst som en slav gör, då han tar av gästen hans sandaler. Ändå säger Jesus att Johannes är den störste som blivit född. Han är rösten i vildmarken, som bereder väg för Jesus.
Johannes lärjungar kommer en gång till Johannes, som sitter i fängelse. Kungen har spärrat in honom. Nu får Johannes höra sina lärjungar berätta. Det är som om de läser direkt ur profeten Jesajas bok. Döva hör, döda står upp, blinda ser och fattiga får höra evangelium. Johannes lärjungar måste se att Jesus är Messias.
EN ROPANDES RÖST
Då Tiberius regerat 15 år i Rom, hör folket ropet från vildmarken. Pilatus är landshövding i Judéen och Herodes landsfurste i Galiléen. Hannas och Kajfas är överstepräster i Jerusalem. Alltsedan dess hör asiater, européer, afrikaner, amerikanare ropet från vildmarken.
Ropet tystnar inte då knekten hugger av Johannes huvud. Ingen kan tysta det. Ropet från vildmarken är ett eko, som rullar fram genom århundradena. Många för det vidare. Luther är en av dem, Rosenius en annan. ”Se, Guds Lamm!” Det är ett genialiskt koncentrat av vad profeterna, evangelisterna och apostlarna förkunnar.
Men är inte ropet från vildmarken svagare och otydligare nu? Ska den dolda bibelkritiken, som kanske håller fast vid Guds ord men inte följer det, lyckas med det som Herodias inte lyckades med – att tysta Johannes för gott?
Hur bevarar vi arvet från den kristne vilden vid Jordanfloden? Kan det ske det utan att vi själva ser Guds Lamm och för andra pekar på Guds Lamm i Skriften? Kan vi bevara det utan att den snillrika Lilla katekesen får hjälpa oss? Kan det bevaras utan att C.O. Rosenius får hjälpa oss att stanna upp i själavårdande bibelmeditationer? Kan vi bevara det utan hjälp av väckelsens enkla sånger, som pekar på Guds Lamm? Kan det bevaras utan en klart Kristus-centrerad förkunnelse, som inte har något annat mål än katekesens ”att jag skall vara hans egen”?
Hör ropet från vildmarken! Följ Jesus! Låt Guds Lamm vara din herre och ägare!
Mats Giselsson präst, Rya