Efter terrordåden i USA anordnade man i Göteborgs domkyrka en ekumenisk förbönsgudstjänst. Judar, muslimer och kristna bad där tillsammans. Man menade sig be till samma Gud, bara på olika sätt.
Detta synsätt är ett klart avsteg från Bibeln, och den kristna kyrkans bekännelse, som tydligt framhåller, att man bara kan möta Gud i Jesus Kristus (Apg. 4:12).
När Bibeln beskriver en människas möte med Gud framställs människan som oerhört liten. Jesaja ropar: ”Ve mig jag förgås!” (Jes. 6:5.) Johannes utbrister: ”När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter” (Upp. 1:17). Varför reagera så? Jesaja fortsätter: ”Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk, som har orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot.”
Samma profet säger på ett annat ställe att våra synder skiljer oss från Gud (Jes. 59:2).
När Jesus uppmanar oss att be i hans namn (Joh. 14:13–14, 15:16, 16:23–24), så finns hela evangeliet där, det underbara glädjebudskapet att Jesus på korset försonat oss med Gud (2 Kor. 5:19 ). Att be i Jesu namn är att lita på syndernas förlåtelse. Därför frambäres en sann bön till Gud alltid i Jesu namn. I Augsburgska bekännelse kan vi läsa att utan ”denna överstepräst” (Jesus), har vi inte ”tillträde till Fadern”. Luther säger på ett ställe: ”Ingen, som är utanför Kristus, förmår be en enda bokstav som gäller inför Gud, och som är behaglig för honom.”
Du, som brottas med att din bön är svag, stel och ovärdig, glöm inte att du får be i Jesu namn! Din bön beror inte på din förmåga. I Lilla katekesen kan vi läsa att den som ber i Jesu namn ber i hans gemenskap. Jesus ber med dig, du kan alltså vara frimodig! (Hebr. 10:19–23.)
Rosenius säger att vi därför skall trotsa djävulens påminnelser om vår egen ovärdighet. ”Jag har en skriftlig anvisning av den store Herren, Guds enfödde Son. Han har befallt mig att gå i sitt namn till Fadern. Då detta namn förevisas Fadern, har din bön kraft och betydelse som förslår.”
Glöm alltså inte bort vilken kraft det ligger i att be i Jesu namn!
Jan-Ulrik Smetana