För ett tag sedan, i samband med att jag skulle recensera en bok, mötte jag för första gången tanken på ”hundvakten”. I recensionen sammanfattade jag den så här: ”Kyrkans skepp är på väg mot sin slutdestination, himmelen. Det verkar som om vi, dagens kristna, har fått den s. k. hundvakten. På fartyg är hundvakten den mörkaste och kallaste vakten. Vårt pass är alltså ett av de tuffaste, och bland de minst glamorösa, i kyrkans historia – men utgör samtidigt det vaktpass som ligger närmast före gryningen. Inte illa!” (Begrunda 1/2001, bilaga till Till Liv.)
Till att börja med är tanken på ”hundvakten” mycket biblisk. Denna morgon, när detta skrivs, mötte vi den i familjeandakten när vi läste Mark. 13:35!
Men den gör också att många pusselbitar, i kyrka och samhälle, faller på plats. Den förklarar många av de problem som vi brottas med runt om i landet:
- Andligt sett är det kallt i dagens Sverige. De flesta församlingar och missionsföreningar har inte upplevt en riktig väckelse på åtminstone en mansålder. Få, ens bland de äldsta, minns när det senast var en väckelse.
- Det känns andligen ”sömnigt” i de flesta församlingar och missionsföreningar. Många människor som för bara några år sedan var brinnande verkar nu ha somnat in eller åtminstone ”nicka med huvudet”.
- En anda av resignation sprider sig. Det är få kristna sammanhang som kännetecknas av en frimodig proklamation av Jesu seger inför hela världen. Desto vanligare är olika former av uppgivenhet. ”Efter oss syndafloden” kallas denna mentalitet, som vi nog tyvärr alla känner igen.
Visst är det tufft att tilldelas hundvakten, och den är inte särskilt glamorös. Men märkligt nog kan tanken på hundvakten samtidigt ge oss nytt mod och ny inspiration: Jesus har förutsagt problemen. Han beskrev vårt läge så här: ”Eftersom laglösheten tilltar, kommer kärleken att svalna hos de flesta” (Matt. 24:12).
Hans seger är lika verklig och reell nu som den var på apostlarnas tid, även om de fick uppleva större andliga ”framgångar” än vad de flesta av oss får se. Guds verk har inte misslyckats, även om avfallet fortsätter och ökar ett tag till.
Hundvakten förebådar att gryningen nu är på väg – äntligen! Därmed har vi desto större anledning till glädje och frimodighet i vårt arbete. Snart är den dagen här, då han kommer tillbaka! Tanken på ”hundvakten” får därför inspirera oss till ytterligare engagemang för mission och evangelisation. När Jesus i Matt. 24:14 skildrar den yttersta tiden uppmanar han oss inte att retirera in i grottorna som några taliban-krigare. I stället målar han upp ett ännu frimodigare missionsarbete!
I alla tider har det funnits människor som tyckt att det var bättre förr. Faran med sådana tankar är att de hämmar och binder, och man riskerar att hamna i en stelbent och ofruktbar konservatism. Därför varnar Skriften oss: ”Fråga inte: Hur kommer det sig att det var bättre förr? Det är inte av vishet du frågar så” (Pred. 7:11).
Det andliga klimatet i dagens Sverige är tufft och krävande, visst. Men i stället för att gnälla eller resignera, låt oss alla kristna i Jesu namn ta det som en utmaning, inte minst till mission och evangelisation. Och låt oss aldrig tröttna på att sjunga lovsånger, om så vore i fängelse (Apg. 16:25)!
”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära” (Fil. 4:4 f).
Rune Imberg