Olycka och lidande i Guds hand

Vi lever i en värld där ondskan ofta gör sig påmind. Hur kan en god och samtidigt allsmäktig Gud tillåta det? Så har människor i alla tider frågat. Guds ord hjälper oss att förstå.

Den 11 september år 2001 styrdes två fulltankade passagerarplan av hårda händer rakt in i två av New Yorks väldiga skyskrapor. Tre tusen människor dog.

– Var fanns då din Gud? frågade Svensson sin kristne granne i Lund.

– Jo, han var där. Svaret kom lite tveksamt och dröjande. Någon gång på hösten 1980 fylldes en kyrka av gudstjänstfirande människor. Kyrkan låg inklämd mellan höga berg i en vacker trakt. Mitt under bön, lovsång och tillbedjan skakades bergen av en jordbävning. En del av bergmassivet störtade ned över kyrkan och omkring tusen människor krossades av rasmassorna.

– Var fanns då din Gud? frågade lumparkompisen på T4 sin logementkamrat, som brukade läsa Bibeln.

– Jo, han var där. Svaret kom lite tveksamt och dröjande.

– Ja, han var där! Det är den kristna människans lågmälda men ändå trosvissa svar – fullt av tröst.

”Du ser det, du ger akt på olycka och jämmer för att ta det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak…” Ps. 10:14.

 

Teodicéproblemet

Gud är god och allsmäktig – likväl finns olycka och lidande på jorden. Det är vårt till synes olösliga problem. Vi är dock inte lämnade helt utan svar på våra frågor. Jesus tar upp ondskans problem och belyser det utifrån två händelser, som just då var på allas läppar (Luk. 13:1–5).

Bakom den ena händelsen står Pilatus, den politiske makthavaren, med sitt senaste illdåd. Han har låtit slå ihjäl ett antal pilgrimer från Galileen, när de offrade i templet (de, ”vilkas blod Pilatus lät blanda med deras offer”). Politiskt våld på hög nivå.

Den andra händelsen är en olycka. Ett torn i södra delen av Jerusalem, i stadsdelen Siloam, har rasat. Arton människor, som råkade vara just där just då, har omkommit. Jesus ställer frågan: ”Menar ni att de omkomna var större syndare än alla andra?” Han svarar själv: ”Nej, säger jag er, men om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under som de.”

Av detta svar anar vi att Gud i sin kärlek dröjer med att utplåna det onda för att så många som möjligt skall få en chans att omvända sig. Gud vill inte att någon människa skall buntas ihop med det onda och visas bort från hans ansikte för evigt. Det är en liten bit av förklaringen till att det onda ännu finns och att HERREN dröjer med sin slutliga upprensningsaktion. Tills vidare får vi därför leva i en värld full av ondska, plåga och död, men det är en värld där omvändelsens möjlighet finns, en värld av nåd. Hur skall vi då förstå det som sker omkring oss?

 

Allt som sker kommer inte ur Guds hand

Jesus exemplifierar ondskan med hjälp av två händelser. Händelsen med Pilatus beskriver den moraliska ondskan. Ofta kan någon människa göras direkt ansvarig för det onda som sker.

För olyckshändelsen i Siloam kunde troligen ingen göras ansvarig. De som omkom råkade befinna sig just där just då. Det kan vi kalla det icke moraliskt onda. Men utifrån både det ena och det andra exemplet kan vi säga, att allt inte kommer ur Guds hand.

Vi förstår att det är så av Jesu ord om ogräset i himmelrikets åker. ”En ovän har gjort detta.” Gud har en motståndare, ”den store draken, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, han som bedrar hela världen”. När man i kristen förkunnelse inte vågar tala om honom och inte vågar tala om människans syndafall och hennes liering med det onda, måste man göra Gud ansvarig för allt ont. Då blir Gud en djävul. Men Gud är god, bara god. ”Tacka HERREN, ty han är god.”

Därför skapade Gud en värld som var god och en människa som var god. ”Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.” Men det onda fanns där. Ett uppror mot Gud hade ägt rum i änglavärlden, och människan valde att ansluta sig till detta uppror. Hon hade ju skapats med en fri vilja och kunde därför göra detta val. Det fick konsekvenser på två plan.

För det första blev människan ond. Ingen har mer radikalt än Jesus uttryckt detta. Till människorna omkring sig sade han: ”Ni har djävulen till er fader. Och vad er fader har begär till det vill ni göra.” Vi upplever att människor på ett underligt sätt kan vara felprogrammerade; i stunder av klarsyn kan vi ana det även hos oss själva. På det globala planet tar det sig uttryck i folkmord, etnisk rensning och terrorism. På det lokala planet i mobbning, självhävdelse, kiv och avund. Det är det moraliskt onda. Bakom står människor.

För det andra är skapelsen förändrad. Paulus talar om att ”hela skapelsen ännu suckar och våndas” i slaveri under onda makter. Tistlar och törnen växer där den goda säden borde ha grott. Bergen skälver och går sönder, störtfloder och översvämningar dränker människor och djur, i mikrokosmos omvandlas bakterier och virus till dödsbringande fiender för allt jordiskt liv och i livets minsta byggstenar, cellerna, börjar något löpa amok, och cancern växer. ”Hela världen är i den ondes våld”, säger Skriften. Guds motståndare kallas också ”denna världens furste” och ”denna tidsålders gud”. Han gör skäl för de namnen. Om en kutryggig gumma, som Jesus helat, sade han: ”Henne har Satan hållit bunden i arton år.” Allt detta onda kan vi kalla icke moraliskt ont, eftersom ingen mänsklig ondska kan sägas ligga bakom. Det onda bara drabbar, och bakom står Ovännen. Jesu kamp mot det onda på detta plan visade sig när han botade sjuka, gav handikappade ett friskt liv, stillade stormen. Men han gjorde det endast punktvis.

Ser vi oss nu om i världen, upptäcker vi att detta stämmer. Vi kan skönja inte bara spåren av ordning och skönhet från en allsmäktig och god Skapare, utan också spåren av en ockupant, som suger ut och förstör. Och människor är onda och ansluter sig till ockupationsmakten – på kort sikt tycks vinster kunna göras. Samtidigt förkunnas evangelium om Guds nåd och människor omvänder sig och blir räddade. Se dig om, och se att det stämmer!

 

Allt som sker vill Gud ta i sin hand

Likväl har Gud all makt. ”En gång har Gud sagt det, två gånger har jag hört det: Hos Gud är makten” Ps. 62:12. Jobs bok – boken om lidandet – inleds med berättelsen om det ondas begränsning. Åklagaren, den Onde, måste för varje nytt steg utverka Guds tillåtelse. Hos Gud låg makten. Gud använde i det sammanhanget sorgen och lidandet för att fostra Job.

Dramat utspelas på två plan. På det lägre, det mänskliga, finns Job och hans vänner. De ser endast sorgen och lidandet och menar att Job i hemlighet bär på svåra brott. De tänkte som människorna runt Jesus gjorde.

På det högre planet, det verkliga, är Job hela tiden i Guds hand och fostras för himmelen. Guds sätt att fostra är en stor hemlighet. Vi bär alla kors – men så olika tunga.

Vad ont hade då dessa galileer gjort, eller de som låg under rasmassorna i Siloam? Inget speciellt! Var de större syndare än andra? Nej, säger Jesus. Det räcker med att vara en helt vanlig människa för att drabbas av ond, bråd död. Gud har aldrig lovat att använda sin allmakt för att hålla olycka och katastrofer borta från den värld som valt att leva utan honom. Hans allmakt erbjuder inte en yttersta försäkring mot trafikolyckor och naturkatastrofer, inte ens för dem som tror på honom, ty vi har alla del i världens bortvändhet från Gud.

Det finns dock ett samband mellan sådd och skörd. Gud har givit oss en bruksanvisning för livet. Att överträda den får alltid konsekvenser. En kristen, som ser tillbaka på sitt liv, finner att mycket ont har kommit av att han inte böjt sig under det han vetat vara Guds vilja. Men det är inte Guds fel. Kör man ut på huvudled utan att stanna, kan inte kommunikationsministern lastas för olyckan.

Gud har inga skyldigheter mot oss. Vi kan aldrig ställa Gud till svars för det som sker. Det är vi som står i skuld till honom. Den skulden, syndaskulden, kan vi få efterskänkt. Det var därför Gud sände sin Son; därför restes korset på Golgata, därför gick budet ut att frälsning och syndernas förlåtelse skall predikas för hela skapelsen och därför får vi erbjudandet att omvända oss från Satans makt till Gud. Det är Guds räddningsplan för den värld som gjort uppror mot honom – vår enda räddning. Vi får aldrig någon garanti mot denna världens lidanden, men vi erbjuds ett liv i gemenskap med Jesus och ett löfte om att ”den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår”. (Rom. 8:18.)

Vad som än drabbar dig, vill Gud ta hand om dig. Det är en kallelse till omvändelse, förnyelse och besinning i vårt eget liv. När olycka och sjukdom drabbar någon medmänniska i vår närhet, är det en kallelse till kärlek, barmhärtighet och förbön. Du får aldrig inför en medmänniskas lidande fråga vad ont hon gjort. Du skall i barmhärtighet försöka bära en liten del av det lidandet. I Kristi kropp är det nämligen så, att om en lem lider, så lider alla lemmarna med.

Rune Gustavsson predikant, Lund