”Som en skön musik” Sången om Jesus ljuder i Eritrea

F.d. MBV-missionärer gör gärna återbesök på missionsfälten. Makarna Elsie och Sture Bengtsson har många års erfarenhet av missionsarbete i Afrika. I januari besökte de under ett par veckor Eritrea, där Sture Bengtsson var verksam under åren 1958–68 och 1975. Med inlevelse och entusiasm förmedlar hustrun Elsie några intryck från resan.

F.d. MBV-missionärer gör gärna återbesök på missionsfälten. Makarna Elsie och Sture Bengtsson har många års erfarenhet av missionsarbete i Afrika. I januari besökte de under ett par veckor Eritrea, där Sture Bengtsson var verksam under åren 1958–68 och 1975. Med inlevelse och entusiasm förmedlar hustrun Elsie några intryck från resan.

Vi är lyckligt hemkomna efter en mycket innehållsrik resa till Eritrea. När jag tänker tillbaka är jag full av beundran. Ett prövat folk har rest sig förvånansvärt snabbt efter att så svårt ha sargats av krig. Folket ber om fred och att alla som finns vid fronten ska få återvända hem – en önskan, som helt säkert sammanfaller med människors längtan i broderlandet Etiopien.

Det första fina intrycket var promenaderna ute på stan. Alla var så vänliga. Vi kunde känna oss helt trygga även efter mörkrets inbrott. Affärerna var öppna till kl. 22 och staden sjöd av liv även sent på kvällarna. Vi blev fint mottagna av missionärerna Barnabas Mebrahtu och Ebba och Einar Göth, som bor och arbetar i huvudstaden Asmara.

En av de första dagarna var vi på besök i Adi Quntsi, ”loppornas by”. Jag såg inte skymten av någon loppa, men vi blev hjärtligt mottagna av den pensionerade prästen Nemariam Haile och hans fru. De stämde helt spontant upp och sjöng en sång till Jesu ära. Besöket kom helt överraskande för dem, men efter en stund fanns mat på bordet.

Vi besökte den kyrka där församlingen firar gudstjänst. Prästen bad för sitt eget land och folk, men också för konflikthärdar runt om i världen. Vi fick höra dem be även för vårt land.

Ett antal pionjärer ligger begravna i denna by: Gebre Hawariat och hans hustru, Agusta Henriksson och Lager, som blev skjuten när han bekände Kristus som sin Herre.

Vi lämnade Sverige strax efter nyår och fick förmånen att fira jul ännu en gång, den 6-7 januari, nu med den kristna församlingen i Asmara. Det var en stor upplevelse att på julafton få se kyrkan fyllas av folk i alla åldrar. En mycket välljudande ungdomskör tågade sjungande in i kyrkan. Det är helt klart att Barnabas sång- och musikundervisning har varit framgångsrik. I Asmara finns också en barnkör och en kör för lite äldre barn.

Julfesten började kl. 18 och slutade inte förrän kl. 21.30, men tiden blev aldrig lång! Vi fick under kvällens lopp lyssna till julbudskapet i tal och sång. Jesus-namnet hördes lite nu och då, insprängt i det språk som för övrigt inte är så lätt att förstå.

Jag vet ett namn så dyrt och kärt,
ett namn med liv i sig;
och mer än jord och himmel värt
det namnet är för mig.

Det klingar som en skön musik,
en ljuvlig hemlandston;
det gör mig glad, det gör mig rik
fast ännu blott i tron.

Juldagens firning började kl. 6.30 med nattvardsgudstjänst. Även nu fylldes kyrkan nästan helt. Kvinnorna kom i sina vackra, vita klänningar och alla hade håret täckt med den vita schalen. En mycket vacker syn att se dem försänkta i bön till sin himmelske Far.

Efter nattvardsgången bjöds alla på te och bröd utanför kyrkan. Sture blev ordentligt omkramad av gamla vänner och bekanta. Vi besökte Eritrea för nio år sedan, men många hade inte träffat Sture sedan 1968, när han lämnade arbetet. Återseendets glädje var ömsesidig!

I sällskap med Ebba och Einar blev vi sedan inbjudna till LCEr-presidenten Simon Gebrekristos hem på julmiddag. Han har en förtjusande hustru och sex rara barn. Maten smakade underbart!

På juldagens kväll fick vi höra att hustrun till en pensionerad evangelist, Tekleab, hade dött. Det blev begravning dagen därpå i Adi Nefas, ”vindarnas by”. Begravningsplatsen låg på en kulle. Dagen var mulen och kall. Molnen svävade under oss längs bergssidorna. Närmare 1 000 personer hade samlats för att visa sin sympati och följa hustrun till den sista vilan. Flera präster var på plats och läste Guds ord.

Ty se, det talar om en vän,
som evigt huld och god
för mig har öppnat himmelen
och löst mig med sitt blod.

Det talar om en Faders famn,
som för mig öppen står;
det talar om en fridens hamn,
där snart jag vila får.

Vi gjorde en intressant resa till kuststaden Massawa. På vägen dit såg vi bl.a. Monkullo, där missionsarbetet började 1875. Vi svalkade oss i Röda Havet, red på kamel och såg de stora förändringar som under det senaste decenniet skett med staden, som nu är återuppbyggd. Ja, det var verkligen fantastiskt att få se prov på folkets framåtanda! Ännu mer underbart var det att höra ungdomar berätta om hur Guds rike går framåt även vid fronten, där de flesta befunnit sig i flera år. Guds rike finns i Eritrea!

Låt oss sida vid sida med våra eritreanska syskon verka för att Jesusnamnet blir förkunnat, mottaget och beprisat också i framtiden!

Och Jesus, Jesus är det namn,
som är så dyrt för mig,
den ljuva ro, den stilla hamn,
som har all frid i sig.
Och när jag står fullkomligt fri
från synd och sorg en gång,
det enda namnet än skall bli
min evigt nya sång.

Elsie Bengtsson f.d. kenya- och etiopienmissionär

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan