Den innersta missionen. Om att dela tron med sina barn.

”Vill du ha någon som håller föredrag om äktenskapet, ska du fråga en ung teolog från Lund”, sade en av de mer kända gamla göteborgsprostarna med glimten i ögat. Underförstått: De vet alla svaren – eller tror att de vet.

Jag får lust att travestera på de orden när jag nu blivit ombedd att skriva något om kristet föräldraansvar. Efter ett par föredrag i ämnet bestämde jag mig faktiskt för ett par år sedan att säga nej, om det skulle komma någon ytterligare förfrågan. Ändå sitter jag här och skriver igen!

Skriv något om ”den innersta missionen” – det är uppgiften. Jag tycker om rubriken – och ser alla cirklarna framför mig. ”Gå ut i hela världen.” ”Till jordens yttersta gräns.” Det är missionsuppdraget och den allra yttersta cirkeln. Men innanför den finns många andra: Vårt folk, min hembygd, släkten, min familj, mina barn. Det handlar inte bara om den innersta missionen utan också om den första. Om någon inte förstår att ta hand om sin familj, hur ska han då kunna ta hand om Guds församling? frågar Paulus i 1 Tim 3. Är inte vittnesbördet där hemma levande och äkta, ekar alla andra tomma, vare sig de kommer från predikstol, i bibelstudiegrupp eller på lunchrasten.

 

”Er gäller löftet och era barn!”

Till söndagsläsningen hörde för mig som barn ofta gamla Kyrkan och barnen. Där fanns åtskilliga roliga berättelser, inte minst de med många ”forts i nästa nr”. En del grät man av. Mönstret var ofta detsamma. Fromma föräldrar och olydiga barn. Föräldrar, som bad, och förlorade söner, som det gick illa för. Men det slutade lyckligt. Föräldrarna fick se barnen komma tillbaka.

När jag tänker tillbaka på de berättelserna skulle jag ha lust att skriva om hälften av dem och vända på perspektivet. Kan det inte lika gärna handla om den förlorade fadern eller modern? Jag tänker också på något mer. När jag ser hur barnen har det känner jag igen mig själv. Jag har ju också varit ung och känner igen det som möter dem av frestelser och prövningar. Men inte bara det. Jag känner igen mig själv också som vuxen.

Bara ett exempel. I vår familj har vi valt att inte ha tv. Det går faktiskt mycket lättare än vi trodde när vi var nygifta och inte hade barn! ”Det är förstås för att barnen inte ska sitta och se på en massa skräp!” Nej, vi brukar inte säga det. Jag ska i stället vara ärlig och säga att jag kanske är mer rädd för mig själv än för barnen.

När Petrus predikar på Pingstdagen säger han till sist: ”Er gäller löftet och era barn.” Jag har strukit under de härliga orden i min bibel. Tillsammans med våra barn står vi i samma trons goda kamp. Vi har våra nederlag, som är ganska så lika varandra, men vi har också samma nåd och löften att få vila i. Den innersta missionen – så ser jag det: Vi tar våra barn tryggt och fast i handen för att gå samma väg med samma bud och samma nåd.

 

Livets resa

1 Mos. 17:1 är ett viktigt bibelord för mig. ”Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra inför mig och var fullkomlig.” Men mamma hade skrivit: ”Vandra inför mig och var uppriktig!” Kanske stod det så i någon tidigare bibelöversättning, riktigare översatt? I varje fall hade hon skrivit så överst på ett litet kort tillsammans med en del andra bibelverser. Jag fick det med mig när jag och mina bröder ensamma skulle resa utomlands för första gången. Pappa och mamma måste stanna hemma p.g.a. en stor canceroperation.

Den bibelversen har följt mig sedan dess. Vad var det mamma ville säga? Det fanns något som skulle göra henne trygg där hemma i sjuksängen. Handlade det om styrkan i vår tro eller vår karaktär eller nivån på vår bibelkunskap? Nej. Det handlade om huruvida vi hade hjärtan som var öppna för Gud och hans ord. ”Vandra inför mig och var uppriktig!” Då gör Gud allt.

Som kristna föräldrar ska vi utrusta våra barn för livets stora resa. Vad får de med sig? Jag vill sluta med att konkretisera på ett par punkter.

 

Personlig kristendom

Vi ska inte binda barnen till oss själva utan till Jesus. Det är ju detta allt går ut på: att barnen kan säga en dag, som man sade i den samaritiska byn: Nu tror vi inte bara för att du har sagt det, vi har själva hört honom och förstått att han är Frälsaren.

Visst är det härligt när barnen tycker och tänker precis som du själv. Men det kan vara väldigt förledande och sövande. Tänk, om det bara är inlärt och aldrig blev deras eget?

Det kan kännas oroligt att bli ifrågasatt och motsagd. Men gläd dig och uppmuntra till all självständighet, bara ni är överens om att söka svaren inför en öppen bibel!

 

Förankring i Bibeln

Husandakten var självklar i mitt hem. Det var alltid tre böcker: Roos betraktelser, Bibeln och Roos bönbok. Hur lyssnade man som barn och tonåring på Roos? Hur hade det gått om pappa haft ett litet förhör efteråt på det han läst? Visst hade de husandakterna många brister, men samtidigt förde de med sig en underbar välsignelse.

Hemma läser vi inte längre Roos. Vi växlar andaktsböcker. Vi försöker välja så, att barnen förstår och vi tar in vår egen vardag i den gemensamma bönen. Ändå har säkert våra husandakter minst lika många brister om inte fler. Vad jag vill säga är detta: Husandakten blir aldrig perfekt. Man får arbeta med den ständigt. Men låt bara inte tv:n eller något annat ta bort den, om ni delar tron med varandra. För den har med sig en underbar välsignelse.

Jag vill lägga till en sak. I mitt hem upplevde jag inte bara hur mina föräldrar var noga med att vi skulle läsa Bibeln, hålla husandakt och ta vara på söndagen. De visade i allt de gjorde vad Guds ord betydde för dem. Bibeltrohet handlar om vardagslivet!

 

Bönen

”Där byggde han ett altare och åkallade Herrens namn.” Flera gånger står det så om Abraham. Han måste ha byggt många altaren. Nya platser, nya livsvillkor och uppgifter – allt nytt lade han i Guds hand. Och vart han än kom visste han: Gud är också här. Jag är inte ensam!

Låt oss inte bara tala om bönen utan verkligen be tillsammans där hemma och resa Abrahams altaren inför allt nytt som möter.

 

Till sist

I julas läste jag Augustinus Bekännelser, där han utförligt berättar om sitt liv. Hans föräldrar ville verkligen satsa på honom och hans utbildning men de såg inte hur han gled in i ett mer och mer omoraliskt liv. Åren gick och för hans kristna mor blev det till en stor sorg och många böner under tårar. En dag gick hon till en biskop och frågade om inte han kunde tala med honom.

– Nej, svarade han. Det är ingen idé som det är nu, men lita på Gud! Ett så många böners barn kan inte gå förlorat!

Augustinus mor Monika hade också en dröm, en uppenbarelse, där hon såg sin sons ansikte genomlyst av ljuset från Jesus. Men det hände ändå ingenting. Inte förrän efter nio år kom omvändelsen!

Det finns de som får vänta mer än nio år. Men Gud arbetar också där vi ingenting ser. Därför, kära pappor och mammor, ”var fasta, orubbliga och arbeta alltid hängivet för Herren, eftersom ni vet att ert arbete inte är förgäves!” (Rom. 15:58.)

Gunnar Eriksson präst, Lane Ryr