Vem är min nästa?

Jesus fick frågan och gav ett svar som oroade. För samtiden var svaret självklart: en man av samma folk och tro som jag själv. Så ansåg juden och romaren likaså. Jesus berättar liknelsen om den barmhärtige samariten. Han upphöjer barnen och han umgås otvunget med kvinnor. Hans liv och undervisning ger ett annat svar på frågan än samtiden: Alla människor är vår nästa, oberoende av kön, ras, tro, intellektuella prestanda eller ålder.

Självklart i dag, eller hur? Eller? Vår tids lojalitet mot medmänniskan är stor, men den når en gräns någonstans i moderlivet. Mellan befruktningen och graviditetens mitt är inte den växande människan fridlyst i västerlandet.

Detta faktum har vi på nytt blivit påminda om på sistone, i och med debatten om forskning på embryonala stamceller. Forskningsområdet är nytt och expansivt; de som håller på med det ställer i utsikt att bot för flera allvarliga sjukdomar kan bli frukten om man får hålla på. Stamceller kan man få fram på flera vis, från navelsträngsblod på nyfödda, från vuxna människors benmärg och från befruktade mänskliga ägg, som får växa till i ett laboratorium.

Det debatten gällt är det sistnämnda. Får man ta befruktade ägg, låta dem tillväxa och utveckla stamceller av olika slag för att sedan ta dessa celler och använda dem till forskning, och låta embryot dö? Nej, säger man i Tyskland och flera andra länder, det är en människa vi ser i mikroskopet. Henne får vi inte utnyttja för våra syften, hur goda de än är.

Ja, kommer man att säga i Sverige, tänk bara vilken nytta vi kommer att få. Det av regeringen tillsatta vetenskapsrådet har grunnat på frågan och menar att Sverige kan och bör ha en mer tillåtande lagstiftning än flertalet andra länder. De flesta räknar med att vetenskapsrådets slutsatser kommer att omsättas i lagstiftning inom kort. Debattens vågor gick höga i höstas och några konklusioner kan vi kosta på oss så långt.

  • Mycket få och svaga röster från kyrkligt håll har hörts, utom möjligen från romersk-katolska debattörer. Biskopar och andra kyrkliga ledare har tillfrågats, men mest uttryckt ambivalens i frågan. Kristenheten i Sverige har haft en möjlighet att föra in nya perspektiv i debatten och ifrågasätta det nyttotänkande som numera är allmänt, men misslyckats. Varför? Kanske beroende på en inre svaghet; ingen orkar eller vill höja rösten. Kanske genom att vi medvetet inte ges utrymme av dem som äger debatten, massmedia företrädesvis. En fråga väl värd att grunna på.
  • Det finns inte längre några politiska partier i Sverige som står för något annat än nyttotänkadet i denna fråga. Numera är alla partier överens om att de legala hinder, som föreslagits slopas, ska bort. Bor man i Tyskland är alla stora partier överens om att inte tillåta forskning på embryonala stamceller; i Sverige är alla för, inklusive kristdemokraterna. Det visar hur instängd den svenska debatten är och hur stor makten över sinnena är i vårt land.
  • Samtiden har inte några svar på de stora frågorna, till exempel när börjar människolivet, vad ska styra vad vi får och inte får göra? Frågor som man för två hundra år sedan utan vidare kunde besvara, oavsett om man var kristen eller humanist. De senaste tvåhundra åren av teknisk utveckling har åtföljts av en motsvarande etisk och filosofisk avveckling.

Vem är min nästa? Jesus verkar själv få svara på frågan i vår tid, när världen inte kan och lärjungarna inte vill.

Petter Kollberg, läkare och predikant, Halmstad

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan