Herren kallar oss till tjänst i Guds rike. Själva hade vi inte kunnat uträtta något, men han utrustar oss genom den Helige Ande med nådegåvor. Vi står inte ensamma i tjänsten – Gud har sänt oss sin Ande!
Herren kallar oss till tjänst i Guds rike. Själva hade vi inte kunnat uträtta något, men han utrustar oss genom den Helige Ande med nådegåvor. Vi står inte ensamma i tjänsten – Gud har sänt oss sin Ande!
Ofta i dag undrar vi med oro: Hur skall det gå med församlingen, med kyrkan? En liknande oro – fast med annan bakgrund – fanns hos många kristna på Martin Luthers tid. Vad sade han då? Om kyrkan? Jo, hör här:
”Jag tror, att det på jorden finns en liten hop eller församling av idel heliga under ett huvud, Kristus, kallad tillsamman genom den Helige Ande, i en tro, ett sinne och en kunskap, utrustad med mångahanda gåvor, dock endräktig i kärleken, utan partier och splittring. Av denna församling är också jag en del eller lem, med delaktighet i och rätt till alla de gåvor som den äger. Till densamma har jag blivit förd och därmed införlivad av den Helige Ande, därigenom att jag har hört och alltjämt hör Guds ord, vilket är förutsättningen för att komma in.” (Stora katekesen, Tredje artikeln. Bekännelseskrifterna sid. 449)
”En liten hop utrustad med mångahanda gåvor.” Här är en paradox, ända från början. De första lärjungarna fick uppdraget att gå ut i hela världen. Men på samma gång som Jesus gav dem detta uppdrag, befallde han dem att inte lämna Jerusalem. ”Vänta på det som Fadern har lovat er, det som ni har hört av mig. Johannes döpte med vatten, men om några dagar skall ni bli döpta i den Helige Ande.” (Apg. 1:4f.) Det var detta som skedde på Pingstdagen. När Guds Ande kom, fick lärjungarna frimodighet och kraft. Och detta fortsatte. Vi läser om apostlarna hur de gång på gång blev uppfyllda av helig Ande (4:8, och 13:9), hur de blev ledda av Guds Ande (16:6–10), och hur människorna i de första församlingarna ”uppfylldes alltmer av glädje och av den Helige Ande” (13:52).
Det är Anden som gör det!
Den Helige Ande är hemligheten med allt i församlingen och kyrkan. Vi har kanske upptäckt att det är så med vår egen kristendom – att vi inte kan ta oss tron själva, att Guds Ande har kallat oss och hjälper oss att tro på Jesus. Men så är det också med allt som skall ske i församlingen – våra uppgifter. Vi kan inte klara tjänsten själva. Vi behöver ta emot kraften av Guds Ande.
De första lärjungarna gjorde en dubbel erfarenhet. De tio dagarna medan de väntade blev en ”läxa” för dem: Det är inte lönt att vi försöker själva. Och sedan blev det som skedde på Pingstdagen ett evangelium för dem: Det är Anden som gör det, Anden utrustar oss med allt vi behöver.
Nu är det på samma sätt för oss. Vi får samma läxa, och vi behöver den ännu mer än de första kristna. Ty som nutidsmänniskor är vi uppfyllda av tron på oss själva, vår teknik, våra resurser – hur ofta planerar och agerar vi inte i församlingen som om det vi gör var vårt eget verk! Men det är inte vårt verk. Jesus säger: ”Utan mig förmår ni ingenting” (Joh. 15:5). Det är därför han har utgjutit sin Ande över församlingen.
Och detta är ett evangelium för oss – pingstens glada budskap: Det är Anden som gör det! Det vi behöver för tjänsten i församlingen får vi vänta av honom. Guds Ande utrustar oss med ”mångahanda gåvor”.
Gåvor givna åt församlingen
Gåvorna är ”mångahanda”, de är olika. När aposteln Paulus undervisar om dem – i Rom. 12, 1 Kor. 12–14 och Ef. 4 – kan han räkna upp en del av dem, men listorna varierar. Det som är gemensamt för alla gåvorna är att de ges åt församlingen, för att gagna församlingen. När den enskilde får en nådegåva, får han eller hon den inte för egen del utan för att kunna tjäna de andra i församlingen.
Det är ju med församlingen som med vår egen kropp. Kroppen har många organ, och de är olika därför att vi behöver varje organ. Vi behöver ögonen för att se, öronen för att höra, lungorna för att andas, magen för att smälta maten, händerna för att ta med, fötterna för att gå osv. På samma sätt är det i församlingen. Vi behöver några som undervisar i Ordet – till församlingens uppbyggelse. Likaså några som ägnar sig åt att vårda och ge hjälp. Likaså några som lyssnar, tröstar och ger råd. Likaså någon eller några som har hand om byggnader och ekonomi. Likaså några som arbetar bland barnen. Osv.
Till allt detta skänker nu Guds Ande sin nåd och sina gåvor. Nådegåvorna är olika, men Anden är en och densamme, tjänsterna är olika, men Herren är en och densamme (1 Kor. 12:4f).
Vår sak – att leva i bön…
Den Helige Ande ger oss allt som vi behöver. Och han ”förmår göra mycket mer än vi kan be eller tänka genom den kraft som är verksam i oss” (Ef. 3:20). Därför kan vi inte sätta parentes kring det som aposteln skriver om sådana gåvor som helbrägdagörelse och profetia. Vi kan känna oss osäkra och främmande inför dem. Dessutom har vi hört om sensationer och upphaussade stämningar, och vet att vår tid är inriktad på upplevelser. Vi kan ha anledning till misstro. Men skall vi därför avvisa alltsammans? Skall vi låta missbruket upphäva det rätta bruket? Kan det inte finnas en väg mellan dikena? Jag för min del tror att det finns en sådan väg. Det står om detta i 1 Tess. 5:19f: ”Släck inte Andens eld, förakta inte profetiskt tal, men granska allt, behåll det som är gott och avhåll er från allt ont, vad det än är.”
Konkret betyder det att vi får leva i bön. Vi får be Guds Ande ge oss det vi behöver, till församlingen, till medarbetarna och till oss själva. I bönen får vi ställa oss ödmjukt öppna för Guds Ande och räkna med att han kan göra mer än vi själva kan be eller tänka. På den vägen kan vi bli mer frimodiga, t.ex. när det gäller att praktisera förbön för sjuka.
Vi får be Guds Ande ge oss det vi behöver,
till församlingen, till medarbetarna och till oss själva.
I bönen får vi ställa oss ödmjukt öppna för
Guds Ande och räkna med att han kan göra mer
än vi själva kan be eller tänka.
…och handla tillsammans
Men allt vi gör, skall vi göra tillsammans, i endräkt – som Martin Luther säger i det inledande citatet. Ingen enskild får lov att skena iväg på egen hand.
Vi har ett lärorikt exempel i det som skedde i staden Troas, enligt Apg. 16:9ff. Paulus fick en syn om natten. En man från Makedonien kallade på honom och bad: ”Kom över till Makedonien och hjälp oss!” Hur gjorde man då? Lukas berättar: ”Vi förstod att Gud gett oss kallelsen att predika evangelium för dem.” ”Vi förstod.” Det är tydligt att Paulus på morgonen berättade sin syn för sina medarbetare. Tillsammans prövade de saken. I grundtexten används ett ord, som tyder på att de gemensamt kom till klarhet om vad Anden ville, och gemensamt fattade beslutet att fara över till Makedonien.
Pingsten kommer till oss med ett evangelium: Vi är en ”liten hop”, men vi behöver inte tappa modet. Vi är inte lämnade åt oss själva. Vi får leva av Andens gåvor, i församlingen, tillsammans med varandra.
Gustav Börjesson präst, Sätila