Men när israels barn gjorde vad ont var i Herrens ögon, gav Herren dem i Midjans hand, i sju år. Och Midjans hand blev Israel så övermäktig, att Israels barn till skydd mot Midjan gjorde sig de hålor som nu finns att se i bergen, likaså grottorna och bergfästena. Så ofta israeliterna hade sått, drog midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna upp mot dem och slog läger där och överföll dem och fördärvade landets gröda ända fram mot Gasa. De lämnade inga livsmedel kvar i Israel, inga får, oxar eller åsnor.” Dom. 6:1–4.
Ett ockuperat folk, förtryckt och plågat med ett liv i ständig fruktan för nya räder och fortsatt utplundring. Övergivna hem och brist på mat. Ingen möjlighet att i frid och fred se växt och skörd av det som såtts. Vi känner igen situationen på många håll i världen i dag. Tänk, vilken nåd att vi i Sverige fått leva i fred i mer än två hundra år, att vi kan så och skörda, när tiden är inne, gå till våra dagliga arbeten utan fruktan! ”
Så kom Israel i stort elände genom Midjan. Då ropade Israels barn till Herren.” Guds smärta är att se sitt folk bortvänt från honom. De olyckor som han låter drabba dem visar på hur livet utan honom blir. ”Därför hörs rop på höjderna, gråt och böner av Israels barn. Ty de har gått på förvända vägar och glömt Herren, sin Gud. Så vänd nu om, ni avfälliga barn, så vill jag hela er från ert avfall.” Jer. 3:21–22.
Herrens kallelse i Ordet ljuder genom historien och kommer att ljuda till tidens slut genom profeter, lärare och förkunnare, alla Herrens budbärare. ”Sök Herren, så får ni leva.” ”Vänd om och akta på min tillrättavisning.” Hans kallelse går inte bara till dem som öppet avfallit: ”Se till, mina bröder, att ingen av er bär på ett ont otroshjärta, så att han avfaller från den levande Guden, utan uppmuntra varandra alla dagar, så länge det heter ‘i dag’, så att ingen av er blir förhärdad genom syndens makt att bedra. Vi har ju fått del i Kristus, om vi bara intill slutet orubbligt håller fast vid det som blev verkligt för oss redan i början.” Hebr. 3:12–14.
Gideon hette en ung israelit under denna ockupationstid. En dag står han ensam i familjens vinpress och klappar ut vete. Det är inte den vanliga platsen för sådant arbete, och risken att bli upptäckt av fienden och frånrövad säden är därför mindre. Men han är sedd av Herrens ängel, som uppenbarar sig för honom med orden: ”Herren är med dig, du tappre stridsman.” Det är inte någon tillönskan utan ett konstaterande – och det till en människa som är långt ifrån modig och stridbar utan gömmer sig för fienden.
Gideons reaktion är den naturliga. Hur kan någon påstå att Gud är med, när så mycket elände råder? Inte tycks berättelserna om räddning från slaveriet i Egypten och Guds omsorg om folket i öknen ha någon fortsättning i dag! Nej, Herren är långt borta. Maktlöshet råder.
Mitt i detta Gideons uttryck för tvivel vänder sig Herren till honom, det vill säga ser på honom, möter hans blick, hans själ, just där han nu befinner sig i sitt liv: ”Gå i denna din kraft och rädda Israel ur Midjans våld. Se, jag har sänt dig.” Så kan kallelsen komma. Gideon står och slår på veteaxen, nu ska han gå ut och slå fienden. ”Gå!” Lämna detta sammanhang, du ska gå in i ett annat!
Vad är ”denna din kraft”? Jo, Ordet ur Guds mun, som tas emot i tro och tillit, därför att det är Guds ord. ”Gör mina steg fasta genom ditt tal och låt ingen orätt bli mig övermäktig. Rädda mig från människors förtryck, så vill jag hålla dina befallningar. Låt ditt ansikte lysa över din tjänare och lär mig dina stadgar.” Ps. 119:133–135. ”
Se, jag har sänt dig.” Det är en helig kallelse från Gud själv att gå i hans tjänst. Också den kallelsen går som en röd tråd genom mänsklighetens historia: Noa, Abraham, Mose, David, Jesaja, Jeremia, Ester, Nehemja, Jona, profeterna, de tolv apostlarna, Paulus, många av kyrkofäderna, Luther, Rosenius, också människor i vår tid – alla är redskap i Guds hand. Ja, alla i Guds rike får en kallelse och uppgift på den plats och vid den tid där det behövs. ”Gud har ju inte givit oss en modlöshetens ande, utan en kraftens och kärlekens och självtuktens. Blygs alltså inte för vittnesbördet om den Herre vi har.” 2 Tim. 1:7–8a. ”
Ack, Herre, varmed kan jag rädda Israel?” Så väl, att Gideon vänder sig med sin fråga till den som kallar. Hans undran kan uppfattas på olika sätt: Planen – Herre, hur har du tänkt att det ska gå till? Resurserna? Vilka finns, var är de; hur ska jag få tillgång till dem? Jag själv – vem är jag för en sådan uppgift? Den sista frågan tycker Gideon att han själv har svar på: Manasses stam har inte det största anseendet i Israel, hans klan är den minsta i stammen, och själv är han yngst och kanske svagast, den som man inte väntar sig så mycket av i familjen. Frågorna reds inte ut av Herren för Gideon i kallelsens stund. Lösningarna finns, men tiden att visa dem är ännu inte inne. I stället lyfts det viktigaste fram igen: ”Jag vill vara med dig.”
Löftet gäller ännu dig och mig, var och en i sin kallelse: ”Vad skall vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utgav honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?… Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer: den som har uppstått. Han sitter på Guds högra sida. Han manar också gott för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Kanske trångmål? Eller ångest eller förföljelse? Eller hunger eller nakenhet? Eller fara eller svärd? … Nej – i allt detta vinner vi en härlig seger, genom honom som har älskat oss.” Ur Rom. 8.
Karin Gunnarsson missionssekreterare, Kristianstad
Gideon (Domarboken kapitel 6–8)
- levde på 1100-talet f.Kr.,
- var en av Israels mest betydande domare (ledare),
- fick genom en ängel Herrens kallelse att vara domare,
- rev ner avguden Baals altare,
- blev styrkt av Herren i sitt uppdrag genom fuktiga respektive torra ulltappar,
- besegrade Midjaniterna på Jisreels slätt sedan han orsakat förvirring i deras läger med hjälp av hornstötar, krukor och facklor.