Intervju med Emma och Henrik Birgersson
Våren 1998 tvingades familjen Birgersson att avbryta sin Peruvistelse och återvända till Sverige. Henrik behövde komma hem för utredning och vård efter en olyckshändelse, då han fått en tung stolpe i huvudet. När de reste från Peru lämnade de kvar många av sina tillhörigheter, för de ville inte tänka tanken att sluta som missionärer, utan hoppades kunna återvända snart igen. Men det är först nu, fyra år senare, som det är möjligt för dem att resa tillbaka. Sakerna som de lämnade kvar har de visserligen fått hem, men känslomässigt är det mycket som finns kvar i Peru.
– Vi har många vänner och kristna syskon i Peru. De kommer säkert inte att tycka att vi har varit borta länge, säger Henrik. Vi längtar efter att få träffa dem igen.
Jag ber dem berätta lite om vad de gjort i Sverige. Henrik berättar om hur han fick bekräftat att de symptom han har efter olyckan inte är något psykiskt, som man först trodde, utan i stället hjärnskadesyndrom som många lider av efter slag mot huvudet.
– Det innebär bl.a. att jag blir trött fortare, har lägre stresstolerans och svårare att hantera oförutsedda händelser, säger han och fortsätter att berätta om sin rehabilitering. Som ett led i denna började han arbetsträna på Församlingsfakulteten i Göteborg, där han fortsatt att tjänstgöra halvtid efter beslut om femtioprocentig förtidspension.
När det stod klart att de inte skulle kunna återvända till Peru inom den närmaste tiden, började Emma läsa till sjuksköterska. De har också fått sitt tredje barn, Ingrid, som nu är tre år. Arvid och Ester har hunnit bli sju respektive fem år.
– Vi har också försökt jobba lite som vi gjorde i Chiclayo, i vårt närområde, berättar Henrik. Emma har t.ex. startat söndagsskola i församlingen där vi bor. Men vi upplever att det är lite svårare i Sverige, för det är inte lika lätt att komma i kontakt med människor här som i Peru.
Emma, Henrik och barnen reser i juni och kommer tillbaka redan i december. Jag frågar varför de bara ska vara ute i sex månader och vad de kommer att göra under den tiden.
– Tanken är att få pröva hur vi fungerar som missionärer efter allt som hänt. Det passar bra att resa nu, eftersom Emma kan göra sitt examensarbete och få praktik i Peru. Dessutom kommer hon att ansvara för kontakten med Arvids och Esters skola.
När de kommer tillbaka i december har Emma en halv termin kvar på sin utbildning. Vi kommer in på deras funderingar inför Peruvistelsen.
– Vi undrar hur det kommer att kännas, reflekterar Henrik. Hur kommer det att fungera att leva där igen, nu med större familj? Kommer jag att hitta avgränsade uppgifter, så att jag kan känna att jag gör något meningsfullt, även om jag bara arbetar halvtid? Jag vill inte ha ansvaret vare sig för det administrativa eller det ekonomiska, utan få ta hand om andra konkreta uppgifter.
– Eftersom vi bara ska vara ute i sex månader, kan vi inte tänka att vi ska förändra något, fortsätter Emma. De som är där under en längre tid får ta hand om de övergripande bitarna, och så får vi göra det de ber oss göra. –
Eftersom tanken är att vi ska pröva om det fungerar, är det viktigt att tänka framåt, understryker Henrik. Skulle vi kunna fortsätta på samma sätt under en treårsperiod? Fungerar det bra, och vi förstår att detta är framtiden för oss, kan vi komma hem igen och planera för en ny period. Om det inte fungerar, kan vi avsluta på ett ”snyggare” sätt än sist.
– Sen är det spännande med barnen, inflikar Emma. Hur kommer de att reagera t.ex. inför det nya språket? Och kommer de att få kompisar? Jag frågar vad de vet om den nuvarande situationen i Peru och i församlingen i Chiclayo.
– Vi vet att församlingen har växt och att det har kommit nya missionärer, säger de. Vidare berättar de att Chiclayo andligt sett är en tuff plats att vara på. Bara under de senaste fem åren har många missionärer från olika kyrkor varit tvungna att resa hem. De har upplevt att djävulens angrepp är tydligare där. Religionen är svår att ”ta på”, för alla ”tror” på Gud, men man blandar andetro, naturreligion och katolicism.
– Politiskt sett har hela 90-talet varit en omvälvande tid, så det är nog ganska spännande att leva i Peru nu, tillfogar Emma. Slutligen frågar jag om det är något särskilt de vill att vi som är kvar i Sverige ska veta om.
– Det känns speciellt att få resa ut igen när vi vet att det kommer att vara så många missionärer på fälten i höst, säger de. Henrik, som sitter med i MBV:s Missionsråd, avslöjar att det kommer att vara mer än dubbelt så många missionärer i MBV:s missionsländer som för ett år sedan. Till oss ställer de därför frågan:
– Vill vi ha det så här? I så fall måste alla ge sitt stöd! Till sist önskar de att vi ska be för missionens framtid i Peru, med eller utan deras närvaro där.
Glöm inte att Gud har lagt ett särskilt ansvar på oss som är kvar i Sverige att vara uthålliga i bön för familjen Birgersson och alla andra missionärer på fälten! Det är en lika viktig uppgift som att resa ut och den kräver tid.
Eva Appell Göteborg