Att vara i Guds närhet är lycka för mig. Ps. 73:28

”Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.” Ps. 73:26.

”Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.” Ps. 73:26.

”Gud är i sanning god mot Israel, mot dem som har rena hjärtan.” Så utropar Asaf i början av denna märkliga psalm.

Han såg att det här i livet gick väl för de ogudaktiga, även då de fortsatte med sitt syndiga liv, var högmodiga och hånade Herren. Själv blev Asaf plågad och tuktad och kom i olycka, fast han var en gudfruktig man, som bevarade sitt hjärta rent och tvättade sina händer i oskuld. Asaf blev bitter mot Gud och kände styng i sitt inre. Vad tjänade det till att vandra på Herrens vägar? Han kunde inte förstå det.

Asaf hade tydligen glömt evighetsperspektivet på tillvaron. Kanske hade han också större bekymmer med andras synder än med sina egna. Avundsjukan och självgodheten är svåra synder.

Herren svarade på hans frågor genom att visa honom hur slutet blir för de ogudaktiga. ”Du störtar ner dem i fördärvet. Hur plötsligt går de inte under! De förgås och får en ände med förskräckelse.”

Det är ett förfärligt slut. Så ville inte Asaf få det. Han bekände inför Herren hur oförnuftig och oförståndig han varit. Hos Herren ville han få stanna. ”Att vara i Guds närhet är lycka för mig”, skriver han i vers 28. Så upplevde även Petrus det på förklaringsberget och sade till Jesus: ”Herre, det är gott för oss att vara här.”

 

Människan är en förgänglig evighetsvarelse

”Min kropp och min själ tynar bort”, är Asafs erfarenhet. Det sker för syndens skull och på grund av livets många bedrövelser och svårigheter. I en psalm läser vi: ”Mina dagar har försvunnit som rök, benen i min kropp är förbrända som av eld. Mitt hjärta är förtorkat, det har vissnat som gräs.” David ber i en annan psalm: ”Hör min bön, Herre, lyssna till mitt rop. Tig inte vid mina tårar, ty en främling är jag hos dig, en gäst som alla mina fäder.”

Mitt under det att kropp och själ tynar bort, kan vi ändå få fröjda oss i Herren. ”Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar, min själ och min kropp jublar mot levande Gud”, Ps. 84.

 

Den fasta, orubbliga hjälpen i tiden

”Så är Gud mitt hjärtas klippa”, säger Asaf. Gud, den ende, sanne och levande Guden, honom kan man lita på. Det gör jag, bekänner Asaf. David sjunger på liknande sätt i flera av sina psalmer, t.ex. i Ps. 18: ”Hjärtligt kär har jag dig, Herre, min starkhet, Herre, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min tillflykts klippa, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.” Den man älskar har man många namn på, så som David har på Herren.

När vi är ledsna, bedrövade och ängsliga, är det hjärtat som lider. Herren fyllde Asafs hjärta med sin starka närvaro. Så vill han göra med dig också. ”Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Sätt ditt hopp till Gud. Jag ska åter få tacka honom, min frälsning och min Gud”, Ps. 42:6.

”Vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader” är den som ger oss ”vishetens och uppenbarelsens Ande”, så att vi får ”en rätt kunskap om honom”. Han upplyser våra hjärtan, så att vi förstår vilket hopp han har kallat oss till och ”hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga.” (Ef. 1.)

Jesus är hjärtats rätta medicin. Han förstår alla bekymmer och all nöd. Kristus vill genom tron bo i våra hjärtan. Då blir det frid där inne, ty ”han är vår frid”. ”Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid.”

 

Gud är min del för evigt

När Asaf i Ordet ”trängde in i Guds heliga rådslut”, fick han evighetsperspektiv på sitt liv. Det gav Jesus också åt Maria, när hon satt vid hans fötter och lyssnade till hans ord. ”Bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den skall inte tas ifrån henne.”

”Att vara i Guds närhet är lycka för mig,” skriver Asaf. Det är tryggt för tid och evighet att leva i gemenskap med Jesus. Han säger i Joh. 10: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de ska aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.”

David bekänner i Ps. 16: ”Herren är min del och min bägare, du är den som uppehåller min arvedel. En lott har tillfallit mig i det ljuvliga, ja, ett underbart arv har jag fått.”

Herren Jesus är vår eviga del. Det är det underbara arv som vi har fått. Låt oss ta väl vara på det!

John-Erik Ekström, predikant, Örkelljunga

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan