Ödesdag för Sverige

Dessa rader skrivs på morgonen den 15 maj 2002.

Just denna dag är en ödesdag för Sverige, för den svenska kristenheten, men också för den sittande regeringen. Om några timmar kommer riksdagen att rösta om den s.k. hetslagstiftningen. Mänskligt sett är utgången given: Allt talar för att regeringens proposition antas och blir gällande lag 1 januari 2003.

När Du läser dessa rader är utgången av den första omröstningen klar. (Eftersom det handlar om en grundlagsändring behöver förslaget bekräftas av den nya riksdagen i höst.)

Varför är då ändringsförslaget till ”hetslagstiftningen” så viktigt?

Man har ofta anledning att vara glad för sina meningsmotståndare eftersom de hjälper en att se klarare. I detta fall har v-riksdagsmannen Tasso Stafilidis sagt så här till Nya Dagen (14/5): ”Det är klart det är hets när man säger att något är synd.” Längre fram upprepar han sin bedömning. På frågan om han kan tänka sig någon situation där en pastor kan säga att homosexualitet är synd, utan att det handlar om hets, svarar han: ”Inte om han gör det i egenskap av pastor och förkunnar det för en församling. Då kan jag inte tänka mig det.”

Åtminstone på denna punkt kan vi vara tacksamma mot Stafilidis, eftersom han underlättar för oss att se vad saken egentligen gäller. Debatten gäller helt enkelt kristendomens etiska anspråk. Grundkonflikten är denna: Har kristna över huvud taget rätt att beteckna en viss företeelse som synd?

I nästa steg gäller frågan: Har kristna rätt att karakterisera t.ex. en viss sexuell livsstil som synd?

Nu har vi kristna hamnat med ryggen mot väggen – det går inte att backa längre. Vi kan nästan tacka Gud för att situationen nu är så tydlig. Samtidigt måste vi beklaga blindheten hos de politiker och opinionsbildare som driver fram en konfrontation. Kristen tro handlar om synd och nåd, frälsning och förtappelse. Det innebär också att Gud genom sitt Ord klart och tydligt visar oss att det både finns goda och konstruktiva handlingar och andra som är dåliga och destruktiva.

Om regering och riksdag vill inskränka våra möjligheter som kristna att ta ställning i olika etiska och läromässiga frågor är situationen solklar: ”Man måste lyda Gud mer än människor”, Apg. 5:29.

Om det innebär att diverse kristna, vare sig lekmän eller präster och pastorer, hamnar inför rätta och rentav i fängelse – än se’n då? Det hör till spelets regler, som Jesus visat i Matt. 10:17. Dessutom är det en kristen dygd att besöka fångar (Hebr. 13:3).

Utifrån Bibelns undervisning har alla kristna både rättigheten och skyldigheten att ”pröva vad som är Herren kärt” och att avslöja ”mörkrets ofruktbara gärningar” (Ef. 5:10–11).

För egen del hävdar jag både att en homosexuell livsföring strider mot Bibelns syn på sexualitet och äktenskap och att den, allmänt sett, ofta har destruktiva konsekvenser. Visst kan jag ha fel och andra kristna med mig. Men huruvida det är rätt eller fel skall avgöras utifrån klara bibelord, inte av trendnissar och flummiga politiker.

Som kristna behöver vi i den rådande situationen utbe oss vishet, frimodighet – och kärlek. Inte minst gentemot de icke-kristna krafter som bekämpar oss! Vi behöver särskilt be för alla som står upp i denna kamp, som faktiskt är på liv och död för kristenheten i Sverige.

Samtidigt får vi påminna oss ordet: ”Därför skall den som menar sig stå, se till att han inte faller”, 1 Kor. 10:12.

Rune Imberg, rektor FFG, Göteborg

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan