Det är tisdagen den 18 juni och en fin sommardag på Strandhem. Vi är några som skämtsamt säger till vår gäst Thomas Asiago, att han tagit med sig det vackra vädret från Afrika. Thomas är biträdande biskop i den Evangelisk- Lutherska Kyrkan i Kenya (ELCK), och han kom hit natten till igår. Meningen var annars att hans en och en halv månads vistelse i Norden i sommar skulle inletts med MBV:s årsmöte. Omständiga procedurer hos myndigheterna i Kenya fördröjde hans pass, och han fick därförinte heller sitt visum i tid – en besvikelse både för honom och för årsmötesdeltagarna.
Men nu är han här! Han har hunnit träffa MBV:s styrelse, och framför ligger ett program med lägerdeltagande, enstaka tältmöten, medverkan vid bl.a. Hjärsåslilla möte och KUS:s sommarmöte samt missionärsavskiljning på Fridhem.
Vem är den kenyanske gästen?
Till skillnad från många av sina landsmän kan han ange exakt födelsedatum: 22 december 1954. Han kommer från Kisii och växte upp med en kristen mor. Fadern dog, då Thomas var i tonåren. Han uttrycker sin glädje över att flera av hans bröder också är bekännande kristna.
Ungdomsmötena i församlingen var viktiga för honom. De ägde rum på lördagar. Man hade en sekreterare, och vid söndagens gudstjänst förekom ett moment, då församlingen fick ett referat från mötet. Det kunde leda till kommentarer och fördjupad undervisning.
Nyårsdagen 1979 gifte han sig med Anna-Brita, och de har tre barn, snart vuxna. Anna-Brita arbetar som sjuksköterska på en statlig sjukvårdscentral.
En Herrens tjänare
Thomas uppmanades av många att söka till prästutbildningen på Matongo. Han gick där 1979 till 1982 och blev sedan prästvigd. Tio år senare gick han en tvåårig påbyggnadskurs. Han har varit församlingspräst och även distriktsledare, något motsvarande kontraktsprost. Men den huvudsakliga uppgiften i många år har varit att undervisa i evangelistoch prästutbildningen på Matongo. När han själv började sin tjänst fanns det c:a 25 präster i ELCK, ett tal som fyrdubblats nu, medan medlemsantalet närmast femdubblats till 60 000. Det är Guds verk men har också medfört mycket växtvärk.
1999 – ett märkesår för Thomas
Växtvärken har tagit sig uttryck i bl.a. administrativa brister. Sättet att leda kan inte vara detsamma i en liten och geografiskt, kulturellt begränsad organisation som i en större, mera utbredd. Dessutom kan ett stort, nytt, ”historielöst” medlemstillskott lätt bidra till eller bli offer för kyrkopolitiska manövrer och intriger. Risken är då att man blir upptagen av dessa frågor och tappar det andliga perspektivet, kanske sanningen. Detta skedde, enligt Thomas, i ELCK under 90-talet.
En grupp präster och evangelister kunde inte acceptera förhållandena och försökte – i första hand genom samtal med kyrkoledningen – få en förändring. Ansträngningarna ledde i stället till att de formellt sattes under kyrkotukt, som varade ett år. Tvärtemot vad många då förväntade sig, förhöll sig gruppen mycket lugn och sansad. De träffades regelbundet till bibelstudier och samtal, de drogs både som enskilda och grupp närmare Herren och blev än mer beroende av hans nåd och förlåtelse. Rent materiellt fick de erfara Guds omsorg, medan de var utan lön. De fick stöd av många i kyrkan, och för Thomas del betydde även hustrun Anna-Britas förståelse mycket.
Viljan att stå för sanningen och samtidigt visa respekt för ledarna blev ett viktigt vittnesbörd. Det blev som ringar på vattnet. Det gällde inte ett maktövertagande utan målet var omvändelse och upprättelse i ELCK! Thomas fick under det här året också erbjudanden om tjänst i andra kyrkor, men det kunde han inte tänka sig: ”Jag är lutheran, inte för brödfödans skull utan av övertygelse.”
Några visioner för ELCK
Kanske var det ”ringarna på vattnet” som fick till följd att Thomas valdes till biträdande biskop i ELCK år 2001.
Om framtiden säger han att den viktigaste uppgiften är att föra ut budskapet om Frälsaren Jesus Kristus. För att kunna fortsätta med det måste vi förlita oss på Herren, men också försöka göra något åt ELCK:s svagheter. T.ex. behöver arbetet planeras på ett bättre och mera målinriktat sätt. En koordinering är nödvändig, men även decentralisering och delegering. Det är viktigt för var och en att veta vad man ska göra men också vad de andra gör. Det andliga ledarskapets funktion är avgörande för framtiden. Respekt för varandra, samarbete, försoning och goda relationer både kyrkoarbetare emellan och i förhållandet kyrka – missionssällskap är något som Thomas Asiago ständigt återkommer till. Hans avslutande uppmaning är: ”Gläd er alltid i Herren!” Fil. 4:4.
Karin Gunnarsson, missionssekreterare