Stor är du, Herre, och högt lovad; väldig är din kraft, och din vishet har ingen gräns. Och ändå vill en människa lova dig, en människa, ett ringa stycke av din skapelse. Av sin dödlighet bär hon med sig, tecknet på sin synd bär hon med sig, tecknet på att du står de högmodiga emot, och ändå vill hon lova dig, denna människa, detta lilla stycke av din skapelse.
Det är du själv som väcker henne till att vilja lova dig, ty du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.
Augustinus