Luther – mörker eller ljus?

Göran Giselsson visar på ett personligt sätt värdet av Luther och den evangeliska-lutherska tron, som i mångas ögon är ett ok som 2000-talssvensken snarast bör skaka av sig.

Fotbolls-VM avgjordes, som väl alla vet, på andra sidan jordklotet. Den tidsförskjutning detta medförde ställde till oväntade problem för tilllämpningen av den svenska alkohollagstiftningen. Skulle det bli tillåtet att servera öl redan på förmiddagen på de serveringar där man visade fotbollsmatcherna på TV, eller skulle man även i detta sammanhang strikt tillämpa de bestämmelser som är fastlagda i lagstiftningen, om förbud att servera alkohol så tidigt på dagen?

I Stockholm lättade man på bestämmelserna, medan man i övriga Sverige i princip inte beviljade undantag med anledning av VM. När Aktuellt i ett inslag behandlade spörsmålet, intervjuades en person i Göteborg om sin inställning. Han fick frågan om han ansåg att de styrande i Sveriges andra stad handlade rätt, när de inte kunde rucka på tidsbestämmelserna för ölutskänkning ens under ett sådant globalt evenemang som fotbolls- VM. Den intervjuade svarade att han tyckte att de styrande i staden handlade rätt, men tillade lite urskuldande, att det nog berodde på ”Luther i oss”.

 

Vanföreställningen

Inte anade göteborgaren att han knappast kunde ha urskuldat sig sämre. I ett brev, som Luther skrev till sin hustru strax före sin död, prisar han det naumburgska ölet och tillägger att han avnjuter tre sejdlar varje morgon.

Om detta verkligen var vettiga morgonvanor är tveksamt, men det intressanta i sammanhanget är att Luther har kommit att förknippas med något som knappast kan härledas från honom. Luther förbinds i dag med mörker, tråkighet, askes och glädjelös pliktuppfyllelse. Enligt det radikala kulturetablissemanget i Sverige och dess aningslösa eftersägare vilar ett tyngande ok över svenskarnas axlar. Och det oket heter Luther.

Inte hjälper det att många mer kunniga och insiktsfulla svenskar vederlagt denna nidbild av Luther. Och inte hjälper det heller att skådespelaren Per Ragnar reser land och rike runt för att visa att den store reformatorn inte alls var den mörkerman och glädjedödare som han ofta framställs som – och som Per Ragnar själv trodde förut. Vanföreställningen om Luther biter sig likväl fast. Det vilar något mörkt och dystert över allt som innehåller namnet Luther.

Kanske är det detta som gör att man även i s.k. bekännelsetrogna kretsar allt mer sällan talar om luthersk trosuppfattning. ”Klassisk kristendom” eller ”apostolisk tro” ersätter ofta de beteckningar som innehåller ordet Luther i en eller annan form. Och ibland kan man nog undra, om inte den moderna vrångbilden av Luther influerat också de sammanhang där man kanske kunde ha förväntat sig bättre beredskap mot denna verklighetsförfalskning.

 

Inspirationen

För mig personligen har aldrig Luther förknippats med mörker och tråkighet, tvärtom. Jag har nämligen i min ägo en bok, tryckt 1894, med mitt namn på försättsbladet, skrivet med min mors omisskännliga handstil. Bokens titel är Doktor Martin Luthers liv, gärning och tankar, och den är skriven av en teol. dr Martin Rade. Denna tegelstenstjocka bok, som nu håller på att falla sönder i sina beståndsdelar, blev för mig inkörsporten och inspirationskällan till ett gan ska flitigt lutherläsande under årens lopp.

Frågan inställer sig genast. Kan det verkligen vara relevant att i dag läsa och studera frågeställningar, som diskuterades för snart 500 år sedan? Svaret är naturligtvis både ja och nej. Nej, därför att en del bär alltför mycket prägel av föreställningar och förhållanden, som inte längre är aktuella. Men framför allt ja, därför att de stora existentiella teologiska trosfrågorna är de samma i dag som de var den gången.

Det viktigaste för mig blev ändå den befrielse jag fann genom att studera Luther i original, i stället för att läsa mera sentida efterföljare.

I mitt föräldrahem fanns en hel del böcker av skiftande slag, och en läshungrig yngling slukar gärna det mesta som kommer i hans väg. Så var det också för mig, men många av dessa böcker, särskilt de frommaste, gav mig ibland en viss dålig eftersmak. Jag tyckte faktiskt att det fanns ett drag av överandlig förljugenhet i en del av dessa säkert mycket välmenande böcker. De gav ingen hjälp åt en andligt sökande pubertetsyngling, de beskrev ofta bara superfromma idealmänniskor, som knappast verkade vara av kött och blod. Det fanns för mig inte ens en brygga över till deras värld, den var allt för långt från min verklighet.

 

Hjälpen

Då blev Luther mig till hjälp. Mänsklig, djärv, humoristisk och inte minst frispråkig, blåste han ur de unkna gemaken och förmedlade en stor aptit på livet och de rika gåvor Gud skänker. Men det viktigaste av allt var insikten i evangelium, som Luther så klart förkunnade. Och för mig personligen blev sedan studiet av den lutherska kyrkans bekännelseskrifter vägen till klarhet och befrielse.

Oket som vilade över mina axlar bar inte namnet Luther. Det bar i stället namnet ovisshet. Var det riktigt säkert att jag var kristen, när min bekännelse var så dålig, när min bön ofta blev så matt, när glädjen över Ordet så ofta förbyttes i förströddhet? Fick jag verkligen betrakta mig som ett barn till Gud, när jag inte kunde hålla bättre styr på mina ord, mina tankar och handlingar, än vad jag oftast förmådde?

Befrielsen för mig blev det ”lutherska evangeliet” om det som skett utanför mig, i Kristus. Klarare än någon annanstans fann jag där allt det som jag sökt i mig själv, i min egen andlighet. Där fann jag försoningen och rättfärdiggörelsen och där fick jag visshet på Skriftens grund om min frälsning.

 

Vägen och avvägarna

Vägen från ovisshet till visshet är densamma i dag. Och avvägarna är också ungefär desamma.

De romersk-katolskt influerade talar än i dag om att bli rättfärdig genom den ingjutna nåden. De kan därför aldrig bli vissa om sitt barnaskap hos Gud, då de aldrig kan veta hur mycket som behövs av ingjuten nåd för att verkligen bli rättfärdig.

Den mer ”frikyrkligt inspirerade” vägen till tron, den som går över helöverlåtelse, viljebeslut och andliga upplevelser, står alltid kvar och stampar i den gamla människans värld och leder inte till befrielse och visshet på Ordets grund.

Och den mer pietistiskt färgade människan har så mycket rotande i sig själv, så mycket fruktan och ängslan, att friheten och vilan i det som skett utanför oss, i Kristus, kommer i skymundan.

Mot detta står Luthers återupptäckt av evangelium, en befriande kraft, som pekar bort från allt mänskligt bråte.

Det som för mig personligen blev medlet i Guds hand till verklig visshet och klarhet, var två artiklar i Bekännelseskrifterna (SKB, 509), författade av första generationens lutherlärjungar. Och de tål att begrundas än i dag:

”Därför tro, lära och bekänna vi att vår rättfärdighet för Gud består däri, att Gud av idel nåd utan någon vår egen föregående, närvarande eller efterföljande gärning, förtjänst eller värdighet förlåter oss våra synder samt skänker och tillräknar oss Kristi lydnads förtjänst, för vars skull vi av Gud upptagas till nåd och räknas för rättfärdiga.”

”Vi tro, lära och bekänna även, att ehuru mycken svaghet och brist ända till graven vidlåder de rättrogna och sant pånyttfödda, de dock för den sakens skull inte böra tvivla om sin rättfärdighet, som tillräknas dem genom tron, eller om sina själars salighet, utan hålla det för visst och sant, att de i enlighet med evangeliets ord och löfte hava för Kristi skull en nådig Gud.”

Göran Giselsson, predikant, Markaryd