Fråga:
Ibland får man höra att vi måste be mer, att vi är lata i bönen och att det är därför som det sker så lite av väckelser och bönhörelser m.m. Själv brottas jag en del med detta och undrar om Gud inte hör min bön, ifall jag inte ber länge och mycket. Vill han att jag skall tjata? Gör det någon nytta med att bära fram ett böneämne flera gånger – Gud har väl inte glömt vad jag bad om igår? Att om och om igen upprepa sin bön – är det inte detsamma som att inte tro Gud om att höra?
Periodvis blir det inte mycket av med bönen. Då känner jag att min dåliga bön kanske är orsaken till att förnyelse och väckelse uteblir och att de som har det tungt runt omkring mig inte får det bättre. Andra perioder, när jag ber mycket, är jag rädd att bli för tjatig – men om bönesvaret uteblir, beror det då på att jag ändå bad för lite? Eller ber jag på fel sätt? Hur vill Gud att vi ska be? Vad är en god balansgång?
Svar: Du ställer flera frågor, och det är viktiga frågor. Den innersta frågan gäller sambandet mellan Guds handlande och våra böner. Är Gud beroende av våra böner?
Martin Luther tar upp detta när han går igenom bönerna i ”Fader vår”. Vi ber: ”Tillkomme ditt rike.” Vad vill det säga? Luther svarar: ”Guds rike kommer väl av sig självt utan att vi ber om det, men vi ber i denna bön att det skall komma också till oss. Vi ber: ”Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden.” Vad vill det säga? Luther svarar: ”Guds goda och nådiga vilja sker väl utan att vi ber om det, men vi ber i denna bön, att den skall ske också hos oss.”
Så är det. Gud är Gud. Han kan genomföra sin vilja vår bön förutan. Vi kan aldrig med våra böner skaffa fram Guds rike. Det kan bara Gud med sin makt. Det som sker, när vi ber, är att vi öppnar oss för Guds makt, så att hans gåvor kommer också till oss. När vi ber, sträcker vi fram händerna för att ta emot det Gud lovar oss och vill ge oss.
Man kan beskriva detta samband med tre ord: Löfte – tro – bön. Det börjar med Guds löfte. Så var det för Abraham. Och så är det för oss. Det som Gud lovar oss får vi ta till oss i tro. Och när vi tror, öppnar vi oss, vi sträcker fram våra händer i bön. Vi ber Gud ge oss det han lovat. Alltsammans kommer från Gud. Han talar till oss och lovar oss sina gåvor. Så kan vi tro. Och när vi tror, ber vi, ber att han ska ge oss det han lovat.
Vi kan ge akt på Jesus. När han går omkring i landet, lever han i bön. Han börjar sin dag i bön (Mark. 1:35). Tydligen ber han Fadern varje dag om det han skall utföra den dagen. Vi kanske utifrån våra tankar vill fråga: Var det nödvändigt? Visste inte Fadern ändå vad hans Son behövde? Men Jesus tänker inte så. Det är hans liv att vänta allt från Fadern. Därför ber han Fadern om det han behöver (Joh.11:41f) I bönen öppnar han sig för Fadern. Han sträcker liksom fram sina händer för att Fadern skall lägga sina gåvor i dem.
Det är så Gud vill att hans barn skall leva. Han vill att vi – i bönen – skall öppna oss för hans rike, för hans vilja, för hans gåvor. Och när det gäller de böner som du särskilt nämner – bönerna om Guds rike, om väckelse och förnyelse – har Jesus lärt oss att vara ihärdiga. Han berättar i Luk. 18, i början av kapitlet, om en änka som gång på gång kom till domaren i sin stad och bad denne skaffa henne rätt. Hon var ”tjatig”! Domaren var ingen god man, men eftersom kvinnan inte gav honom ro, tog han sig till sist an hennes sak. Jesus säger: ”Skulle då inte Gud skaffa rätt åt sina utvalda, som ropar till honom dag och natt? Jag säger er: Han kommer att skaffa dem rätt, och det med hast. Men skall väl Människosonen finna tro på jorden när han kommer?”
Vi får alltså lov att komma igen med samma bön, ja, vi uppmanas till att vara uthålliga i bönen (Rom. 12:12). Detta är en tröst för oss, när vi ber för anhöriga och vänner, att de skall komma till levande tro. Även om inget tycks ske, får vi hålla ut. Det berättas om George Müller att han bad för ett par män i sextio år. Den ene blev omvänd strax innan Müller dog, den andre inom ett år efter hans död.
Våra böner behöver en fast stomme. Det innebär att vi skiljer av bestämda tider för vår andakt, tider som vi håller på dag för dag. Med andakt menar jag både Guds Ord och bön. Vi behöver bådadera. Ordet föder tro. Och det som vi ser i Ordet får vi be Gud om – vi får be att han ger det också till oss.