Kvinnan som hoppades på smulor Matt. 15:21–28, Mark. 7:24–30

Tänk bara på en så välfungerande mönsterförsamling, som den vi möter i Efesus. Jesus sänder brev: ”Omvänd dig! – – – Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats.”

Tänk bara på en så välfungerande mönsterförsamling, som den vi möter i Efesus. Jesus sänder brev: ”Omvänd dig! – – – Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats.”

Jesus hade varit i ingående diskussion med några fariseer och skriftlärda om fäderneärvda stadgar, Guds ords giltighet och sann renhet. ”Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.” Jesus gick bort från dem och drog sig undan till en gränstrakt, där han inte var känd. Han behövde troligtvis stillhet och tid för bön. Men Jesus blir alltid igenkänd av några och nyheten sprids.

Vi vet inte vad kvinnan hette, om hon var fattig eller rik. Hon var hedning. Säkert hade hon prövat olika utvägar för att få hjälp. Kanske hade hon anlitat riter och andeutdrivare, offrat till de hedniska avgudarna. Ingen hjälp hade hon fått. Hon var mor och förtvivlad över att inte kunna hjälpa sitt barn, sitt eget kött. Hennes dotter var besatt av en oren ande. Kanske var hon och familjen socialt isolerade – man kan ju aldrig veta vad sådana problem bottnar i! Så får hon höra att Jesus finns i trakten. Ryktet om honom och hans godhet har nått också de hedniska områdena. Hoppet väcks och hon ger sig ut för att träffa honom.

”Herre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter är svårt besatt”, ropar hon. Jesus tiger, men inte för att han är kärlekslös. Nej, han vet vad han gör. Han har ju själv sagt: ”Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er.” Ropandet, en bön om nåd, fortsätter. Lärjungarna blir irriterade. Om nu Jesus inte vill hjälpa denna kvinna – hon tillhör ju inte egendomsfolket – så kan han väl åtminstone med sin auktoritet säga till henne att lämna dem ifred! När Jesus själv säger: ”Jag är sänd endast till de förlorade fåren av Israels hus”, kommer kvinnan och faller ner för hans fötter, ett uttryck för både tillbedjan och uppgivenhet. Hennes bön är kort och i den ligger allt: ”Herre, hjälp mig!”

”Herre, förbarma dig, hjälp mig!” Hon kallar honom Davids Son och Herre. Det är en bekännelse om vem Jesus är. ”Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.” Det är närmast ett dråpslag, när Jesus svarar: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Hundar, det var judarnas beteckning på dem som inte tillhörde gudsfolket. Men, tänk att så direkt bli kallad hund! Kvinnan reagerar oväntat. Hon ger Jesus rätt. Ja visst, hon är en hund. Hon är inte värdig. Ja visst, barnen ska ha maten. Men det blir ju alltid smulor, som faller från bordet! Dem kan hundarna få! De räcker för henne! Det är en underton av glädje i hennes svar. Finns det smulor, så finns det hopp!

”Kvinna, din tro är stor. Det ska bli som du vill.” Hon är bönhörd! Dottern finner hon sova fridfullt där hemma. Vari består hennes stora tro? Jo, i att hon inte ser någon annan utväg i sin hopplösa situation än Jesus, att hon inte kan släppa honom.

Denna kvinna hade inga fäderneärvda stadgar, hon var en oren syndare, men hon bekände Jesus som Herren och godtog hans ord. ”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade.” Tänk, att Guds nåd och kärlek är så stor att smulorna är nog!

Ser du smulorna, tar du vara på dem?

Karin Gunnarsson, missionär, Kenya

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan