Stillhet inför Gud

Genom stillhet och förtröstan blir ni starka. Jes. 30:15.

Vi lever i en hektisk tid, då lugn och ro är en bristvara. Vi talar gärna om vår längtan efter stillhet men vi ger oss sällan tid att tillfredsställa den. Vår tillvaro fylls med aktiviteter från morgon till kväll, och när vi äntligen stupar i säng orkar vi inte ge oss en stunds stillhet och ro till Ordet och bönen, trots att vi vet att det är just i Ordet och bönen som Herren möter oss med sin kraft. I stället låter vi bekymren både för det som varit och det som ska komma hopa sig till en börda, som vi inte orkar bära. Vi förlorar både glädje och frimodighet och livet blir tungt. Tankarna blir snart helt upptagna med att försöka lösa alla problem och bekymmer och oro fyller vår själ. Skuldbördan bara ökar för varje dag.

En gång stod Mose med Israels folk på stranden av Röda havet. Bakom dem kom Faraos soldater framstormande. Man kan tänka sig hur panikstämningen bredde ut sig och hur lätt det skulle ha varit för Mose att tänka: Vad har jag nu ställt till med? Men i stället står det att han trosvisst uppmanar folket att inte frukta. ”Herren skall strida för er och ni skall bli stilla därvid.” (2 Mos. 14:14) I tro på Herrens löfte drog de sedan vidare. Det står också att Herren frågar Mose: ”Varför ropar du till mig?” Mitt i detta kaos har alltså Mose gett sig tid att ropa till Herren om hjälp. Mose hade ett löfte från Gud om att få rädda hans folk från slaveri och föra dem till frihet i det utlovade landet och ”med den osynlige liksom för ögonen härdade han ut.” Att sätta sin tro till Herrens löften ger kraft för varje dag, även när allt verkar stängt och hopplöst.

Tyvärr har vi ofta inte tålamod att vänta på Herrens ingripanden. Abraham hade fått Guds löfte om en son och att världens Frälsare skulle komma ur hans släkt. Men uppfyllelsen dröjde. Abraham och Sara blev gamla. De trodde sig behöva ”hjälpa” Gud, och så fick Abraham Ismael med Hagar. Men Gud hade lovat att han skulle få den utlovade sonen med Sara. Abraham har hunnit bli hundra år och Sara nittio och allt hopp om barnafödande är ute, när Herren kommer till Abraham och talar om att han nu ämnar uppfylla sitt löfte. Sara ler, när hon får höra detta, så omöjligt anser hon det vara. Men genom tron på Guds löfte föder hon Isak, fast hon och Abraham är så gamla.

Guds folk har i alla tider haft Guds löften att hålla sig till. I Bibeln kan vi se vilken kraft de fått som hållit fast vid Guds ord, även när det sett hopplöst ut. Också vi får lägga fram allt inför Herren – både konkreta vardagsproblem och vår synd och skuld – och i tron på Jesus har vi löfte om bönhörelse. Det ligger en oerhörd välsignelse och kraft i att varje dag ta sig tid till en stunds stillhet inför Guds ord och bön. Kraften ligger inte hos oss utan den kommer från honom som gett oss löften.

Bön: Herre, ge oss nåd att bli stilla inför dina löften. Jesus, var oss nära och kom till oss när vardagsbekymren håller på att dra oss ner i misströstan. Kom med din Helige Ande och led oss fram till Jesu kors och låt oss där finna den frid som inte världen kan ge. Låt kraften av ditt Ord fylla våra hjärtan med glädje över din frälsning. Amen.

Arne Engström, skolpastor

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan