Ensamhet kan drabba oss plötsligt och oväntat. När jag som ensamstående stannar vid en korsning och ser det nyförälskade paret lekfullt vandra hand i hand, väcker det först ett varmt leende innan ensamheten hugger tag i mig. När jag som gift märker att jag inte når min partner och att jag inte får den förståelse jag längtar efter, kan distansen kännas outhärdlig. När jag befinner mig i den kristna gemenskapen kan jag trots värmen och gemenskapen plötsligt uppleva ett smärtsamt avstånd.
Ensamhet kan drabba oss plötsligt och oväntat. När jag som ensamstående stannar vid en korsning och ser det nyförälskade paret lekfullt vandra hand i hand, väcker det först ett varmt leende innan ensamheten hugger tag i mig. När jag som gift märker att jag inte når min partner och att jag inte får den förståelse jag längtar efter, kan distansen kännas outhärdlig. När jag befinner mig i den kristna gemenskapen kan jag trots värmen och gemenskapen plötsligt uppleva ett smärtsamt avstånd.1
Skapade för relationer
Ensamhet är mycket värre än vi vanligtvis tänker oss. Vi är skapade för relationer. Gud – verklighetens orsak och ursprung – är enligt kristen tro själv en relation! Fadern, Sonen och Anden har alltid älskat, kommunicerat och haft gemenskap med varandra och för oss, som är skapade till Guds avbild, är relationer av avgörande betydelse. Det gäller först och främst relationen till Gud, då vi är skapade för att vila i hans villkorslösa kärlek. Samtidigt är Bibeln tydlig med de mänskliga relationernas betydelse. Adam var ensam innan Eva fanns trots att hans gudsrelation var fullkomlig. 2 Vi är med andra ord skapade för djupa, mellanmänskliga relationer där vi kan vara sårbara inför varandra och samtidigt mötas av hängivenhet och kärlek.
Problemet: jag kontrollerar
Problemet är att vi efter syndafallet har vänt Gud ryggen och att tomrummet efter hans kärlek styr våra liv. Det innebär att vi omges av själviskhet i stället för av kärlek – och att vi föds med en större längtan efter närhet i relationer än omgivningen kan tillfredsställa. Smärtan i att bli avvisad när jag längtar efter omsorg och värme är outhärdlig. För att överleva utan Gud behöver jag därför kontroll på tillvaron. Då jag inte kan tvinga omvärlden att se mig väljer jag att förändra mig för att få den uppmärksamhet jag längtar efter. Jag går in i en roll som ger mig möjlighet till bekräftelse samtidigt som den ger en skyddande distans i förhållande till omgivningen. Jag sätter upp en fasad av präktighet, kompetens, lycka, fromhet, hjälplöshet – variationen är oändlig.
Jag börjar också styra min omgivning. Jag har, ofta omedvetet, satt upp mål för hur jag ska bli tillfredsställd utan Gud: ”Bara jag lyckas i min karriär, gifter mig, får närhet från min partner, får ett vackert hem…” Jag är i ett desperat behov av bekräftelse och kräver att omgivningen ska hjälpa mig att nå målen, något den tyvärr inte gör frivilligt. Jag börjar därför manipulera dem.
Kontraproduktivt resultat
Det tragiska är att resultatet blir det motsatta. Gemenskap bakom masker är en omöjlighet eftersom inget verkligt utbyte sker. Avsikten med rollen är att gömma mig – inte att nå fram till närhet och gemenskap. Mina relationer kommer att präglas av ängslan för att genomskådas i stället för av intimitet, något som i sin tur bäddar för missförstånd. Jag vågar varken kommunicera tydligt eller be om klargörande av rädsla för att bli avvisad.
Genom att manipulera min omgivning kommer jag att kväva möjligheterna till verklig närhet. Lyckas jag i mina försök till kontroll kommer kärleken och passionen att dö. Kärlek bygger på frihet och kan aldrig tvingas fram, bara ersättas med lydnad. Misslyckas jag för att min partner gjort motstånd blir jag frustrerad och försöker igen, med än större ansträngning. Det leder ofta till maktkamp och ökad distans.
Olika typer av ensamhet
Det finns därför olika typer av ensamhet:
Den tillfälliga ensamheten drabbar mig när jag p.g.a. yttre omständigheter skiljs från en nära vän, t.ex. vid förflyttning eller dödsfall. Den skyddande ensamheten beror på de relationsmönster som jag utvecklat. Jag föredrar att relatera bakom masker och manipulera framför risken att söka närhet och bli besviken.
Den grundläggande ensamheten är mera djupgående och genomgripande. Eftersom jag inte mer än glimtvis kan känna den faktiska relation jag har till Gud i Kristus upplever jag en svår ensamhet. Den fördjupas av att jag efter fallet aldrig – inte ens i de bästa relationer – kan känna fullständig tillfredsställelse. Den grundläggande ensamheten går därför som en mörk ton genom alla erfarenheter oberoende av hur min relation till Gud eller mina medmänniskor upplevs.
Att möta ensamheten
Vi är alltså desperata, törstande människor, men våra behov fördöms aldrig i Bibeln. I stället presenteras de som förutsättningen för Guds inbjudan: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick…”3 Vi ska därför aldrig dölja eller förneka vår ensamhet. I stället för att fly den behöver jag mod att ärligt möta den inför Guds ansikte. Det är först när jag vågar möta smärtan som jag kan undvika att låta den styra mig. Det innebär också att jag får sörja över min ensamhet, eftersom den är motsatsen till de erfarenheter jag skapades för att uppleva.
Att lära sig av ensamheten
Att möta ensamheten är skrämmande. Samtidigt är det när jag sörjer över min ensamhet inför Gud som viktiga insikter kan födas. Ensamheten kan därför ses som en inbjudan från Gud som hjälper mig att upptäcka:
Min själviskhet – och förlåtelsen
När jag vågar möta ensamheten blir mina envisa och destruktiva försök att klara av livet utan Gud tydliga. Jag gömmer mig bakom min fasad för att undvika risken att bli sårad. När jag manipulerar är jag centrerad på att uppfylla mitt mål. Att ära Gud genom att möta mina medmänniskors behov finns oftast inte ens med som ett alternativ.
Därmed avslöjas vad som är viktigast för mig, både när jag agerar bakom fasader och när jag manipulerar: Min personliga bekvämlighet! Jag prioriterar den framför att möta den andra människans behov.
Samtidigt visar mitt handlande att jag inte förtröstar på Gud. Jag litar inte på att han vill eller kan hjälpa mig igenom den smärta jag riskerar att känna genom att möta en annan människa.
När jag insett att jag vänt Gud ryggen och upptäckt de själviska och destruktiva mönster som styrt mitt liv, öppnas också möjligheten för mig att bekänna synden, söka förlåtelsen och jubla över upprättelsen i Kristus.
Att Guds kärlek är tillräcklig
Läkedom för min ensamhet finns i evangeliet. Den kan driva mig närmare Kristus och tvinga mig att klamra mig fast vid honom. Det är i denna situationen jag blir bekräftad av hans kärlek och kan mogna till ett liv i förtröstan och tacksamhet mitt i min smärta. Däremot tas inte känslan av ensamhet bort. Tvärtom! Känslan förstärks eftersom det är först i denna position jag vågar erkänna ensamheten. Samtidigt upptäcker jag att Gud är tillräcklig för att jag ska ha mod att möta och hantera den. Ensamheten är därför inte främst ett problem utan en anledning att brottas med Gud och klamra mig fast vid honom.
Det är också i det mötet som jag kan få en glimt av Guds perspektiv. Mitt i alla svårigheter kan krampen äntligen släppa. Jag inser plötsligt att verkligheten är större än mina problem, att Guds kärlek och ära är viktigare…
Guds kärlek, som tjänar genom att lida
Guds kärlek är alltid centrerad på dem han möter – aldrig på egen smärtlindring. Det tydligaste exemplet är när Sonen blev människa för att offras för vår skull. Han ber för bödlarna, besvarar rövarens bön på korset och ser till Marias behov av stöd och tröst. Nu utmanas vi ”att vara så till sinnes som Kristus Jesus var”.4 Denna självutgivande kärlek går rakt mot vår natur. Eftersom jag lider upplevs tanken att ge från djupet till någon annan absurd. Jag drar mig i stället undan när smärtan och besvikelsen över att andra nonchalerat mina behov överväldigar mig. Även om jag har rätt att vara ledsen och besviken över deras nonchalans har jag fortfarande kallelsen att älska dem och söka deras bästa. Ensamheten ger mig alltså möjlighet att förtrösta på Gud – att hans kärlek är tillräcklig – genom att från djupet börja ge till andra. Det är ett agerande som karaktäriseras av en modig kärlek och inte av undfallenhet. Det är en kärlek som kan förvandla relationer och öppna upp till fördjupad närhet.
Hoppet
Det är först när ensamheten och smärtan gör sig påmind som längtan efter den nya skapelsen börjar växa. En gång ska min längtan efter relationer på djupet vara tillfredsställt. Då kommer jag att vila i Guds famn i full visshet om hans kärlek, värme och entusiasm. Då kommer jag i trygghet att möta andra människor i en djup och nära gemenskap – där jag är sedd och ändå älskad! Med det hoppet vågar jag frimodigt se framtiden an trots min ensamhet.
Henrik Gustavsson, lärare på Theofil, medarbetare i Nordiska l’Abri
1. Artikeln bygger på bl.a. Tom Varney´s bok
Loneliness, NavPress.
2. 1Mos 2:18–20
3. Joh 7:37
4 . Fil 2:5