Oskyldiga händer

Vem får gå upp på Herrens berg? Vem får träda in i hans helgedom? Den som har oskyldiga händer och rent hjärta. Ps. 24:3–4a.

Lektionerna för dagen var slut på flickskolan på Itierio i Kenya, och internateleverna drog sig mot matsalen, där kvällens majsgröt och bladgrönsak höll på att portioneras ut. Själv tog jag itu med att rätta en hög skrivböcker från en engelskklass.

Jag hade inte hunnit så långt, då det knackade på min dörr och två flickor meddelade att Mr. Ohlsson ville tala med mig nere i flickornas matsal. Rättningsarbetet lades åt sidan och jag skyndade mig ner till matsalen. Då jag kom in möttes jag av 117 par anklagande, kalla ögon.

De annars så glada och meddelsamma flickorna satt som lika många statyer framför sina matportioner. Jag fick veta att de vägrade att äta, eftersom de ansåg att grönsaksportionerna var mindre än vanligt. Det var de också, men vi förklarade att vi inte kunde göra något åt saken, eftersom det var kväll och kockarna, som skötte inköp av dessa tillbehör, hade gått hem. Eleverna råddes att äta det de fått. Ingen reaktion – bara talande tystnad.

Försedda med papper och penna uppmanade vi dem som inte tänkte äta att tysta gå ut efter att ha blivit antecknade. De övriga skulle äta sina portioner. Fortfarande ingen reaktion.

Just då vi började fråga en och en, reste sig en flicka och sa förklarande: ”Mina händer är inte rena. Jag kom sent från sångövningen och hann inte tvätta händerna.” Hon fick lov att gå ut, efter att ha lovat att komma in igen för att äta. Övriga sångare fick möjlighet att följa hennes exempel. De kom alla tillbaka, satte sig och började äta, liksom samtliga övriga i matsalen. Tysta lämnade de den när de var färdiga, tog sina böcker och gick upp till läxläsningen. Vi hade anledning att tacka Herren för att det inte blivit något upplopp av allvarligare slag. Sådana hade på många internatskolor utlösts av missnöje med maten.

Jag gick hem, men orden ”Mina händer är inte rena” brände inom mig. Var mina händer rena? Oskyldiga – rena – händer och ett rent hjärta står ju som symbol för syndfrihet och motsatsen för skuld. Och jag, som så ofta felat i tankar, ord och gärningar, hade all anledning att bekänna mina händers orenhet: nu senast då det gällde alla de bittra och dömande tankar jag hyst då jag mötts av elevernas anklagande blickar. Jag hade bedömt dem som otacksamma, själviska varelser, som inte var villiga att lyssna och ta reson i första taget. Det blev bön om förlåtelse inför Herren och om kraft och vishet i mina relationer till eleverna.

Hur har vi det med våra händers renhet i vardagen, i våra relationer till familj, grannar och släktingar? Hur lätt blir vi inte dömande i våra hjärtan och, tyvärr, ofta också i ord, uttryck och gester, som kan såra i vår omgivning. Vi behöver ständigt be som kung David: ”Sätt, o Herre, en vakt för min mun, bevaka mina läppars dörr!”

Gunhild Andersson, Örkelljunga