Fråga:
Stort tack för ”själavårdsfrågan” i Till Liv! Nu har jag en sak jag undrar över ofta. Jag är mitt i livet men har redan varit sjuk en längre tid och jag verkar få leva med sjukdomen resten av livet. Den är inte livshotande eller så, men plågar mig ofta ändå och förstör till stor del mina möjligheter att umgås på ett normalt sätt. Läkarna kan nog inte göra mycket åt saken.
Nu funderar jag på det som står i Jakobs brev (5:14) om att den sjuke skall be församlingens äldste att komma och be och smörja med olja. Jag har aldrig hört om det i praktiken. Skall man följa detta? Vem ska jag be komma – vi har ju inga ”äldste” i missionshusen? Hur går det till rent praktiskt? Varför skulle Gud höra en sådan bön bättre än mina egna rop till honom? Samtidigt är jag orolig för att förbönen med olja inte kommer att hjälpa – hur kommer jag att ta det? Är det då fel på mig, dem som ber eller Gud? Alla dessa frågor gör att jag hittills inte velat ta tag i det som Jakob ju ändå uppmanar oss till.
Tacksam för råd!
Svar:
Jag är glad för att du kommer med denna fråga. Du har varit sjuk en längre tid, och du funderar på det som står i Jak. 5:14, om det kan vara något för dig, och hur det går till.
Allra först: Vi är i vår generation smittade av rationalismen. Det får två följder. Dels är vi bländade av tekniken och framstegen och glömmer att det är Gud som ger oss både förståndet och kraften till det vi uppfinner och framställer. Dels glömmer vi att Gud är suverän. Han tar oss människor i sin tjänst för både det ena och det andra. Men han är inte beroende av oss. Han tar läkarna i sin tjänst. Men han kan även skänka helande som svar på bön, också i dag.
Vi behöver se vad Guds Ord lär oss om detta. Låt mig föreslå dig att du – till förberedelse – studerar det som står om helande i Nya testamentet. Du kan läsa om hur några vänner bar en lam man till Jesus och hur Jesus först förlät mannen hans synder, och sedan gjorde honom frisk (Mark. 2:1–12). Du kan läsa om kvinnan som förgäves sökt läkare och som, när hon rörde vid Jesu mantel, blev botad från sina blödningar (Mark. 5:25–34). Ja, du finner många exempel på hur Jesus botade sjuka.
Och det var inte bara Jesus som helade. När han sände ut lärjungarna gav han dem uppdraget att bota sjuka (Matt. 10:8, Luk. 10:9). Efter pingsten fortsätter apostlarna med detta (Se t.ex. Apg. 3:1–10, 28:7–9). Och de för det vidare till församlingarna. Dels talar de om hur Guds Ande ger somliga helbrägdagörelsens nådegåva (1 Kor. 12:9). Dels uppmanar de till bön och förbön. Här är ett både – och. Vi får börja med att be själva. Men samme Jesus som lär oss att be i vår kammare lär oss också att be tillsammans två eller tre (Matt. 18:19f.). Och nu ser vi att Jakob ger närmare anvisningar för en gemensam bön för den som är sjuk.
Numera är det ganska vanligt i våra kyrkoförsamlingar med sådan förbön. Ofta sker detta vid särskilda gudstjänster, där den som vill får komma fram för personlig förbön. Vid de tillfällen då jag medverkat har jag haft en annan präst eller en diakon eller en lekman vid min sida, ibland har vi varit tre.
Jag har också varit med om sådan bön hemma hos den sjuke eller på sjukhuset. Han (eller hon) har då först fått säga vad han vill att vi ska be för. Före bönen har vi läst ett par bibelställen. Det kan vara ett löfte om bönhörelse och någon berättelse om hur Jesus botade sjuka. Vi har också gett tillfälle för den sjuke att be syndabekännelsen (som den står i gudstjänstordningen eller med egna ord). Därefter har vi lagt händerna på honom och bett Gud om hjälp och nåd och helande. Vi har använt olja när den sjuke önskat detta, och då har vi anbragt den på pannan.
I detta är det Gud som handlar. Det beror varken på dem som ber eller på den som får förbön. Den sjuke slipper oroa sig för sin tro, om den känns svag eller stark. Han är omsluten av Guds kärlek. Och förbönen blir alltid till välsignelse. Ibland upplever den vi ber för inget särskilt. Stundom sker en förbättring så småningom. Någon gång har den sjuke bett oss eller andra om ny förbön. Jag har inte mött någon besvikelse, men väl tacksamhet.
Det måste inte vara en präst med. Det finns säkert ett par medkristna i din närhet som du kan kalla till dig, kristna som ber och som du har förtroende för. Kanske finner du dem i din förening eller annars inom räckhåll. Du får be Herren leda dig i detta. Också jag ber härom. Och jag är viss om att så som Herren visat dig denna möjlighet i sitt Ord, vill han också låta detta komma till stånd.
Gustav Börjesson, präst, Sätila