Saxat & utblickar

Kyrkliga Förbundet och missionsprovinsen

I mitten av januari höll Kyrkliga Förbundet ett sammanträde för att behandla förslaget om den planerade missionsprovinsen. Slutsatsen liknar i flera stycken den ståndpunkt som Missionssällskapet Bibeltrogna Vänners styrelse intagit (se Till Liv 11/02 och s. 22 i detta nummer). Man informerar i Kyrka och Folk (7/03): ”Vi gick grundligt igenom förslagets innehåll med både gillande och kritik. Efter denna genomgång var styrelsen enig i att försöka finna en formulering, som på intet sätt skulle riskera en splittring av vårt förbund.

Inom förbundets styrelse och hos förbundets sympatisörer finns det alltifrån ett helhjärtat engagemang för provinsförslaget till ett mer eller mindre avvaktande, för att inte säga avvisande, av föreliggande förslag till missionsprovins.

Efter moget övervägande enades styrelsen om följande formulering när det gäller Kyrkliga Förbundet för evangelisk luthersk tro på riksnivå avseende förslaget till missionsprovins: Kyrkliga Förbundet för evangelisk luthersk tro på riksnivå har delade meningar om förslaget till missionsprovins, men vi tycker ändå att det är värt att pröva om det är Guds mening och därför vill vi inte säga nej. I förhållande till riksstyrelsen är naturligtvis varje lokalavdelning fri att fatta sitt beslut.”

Vidare skriver man: ”Vi har helt enkelt inte råd med någon splittring i rådande läge. Därför måste vi, på alla nivåer och så brett som möjligt, anstränga oss för att leva upp till de rekommendationer som Guds ord ger oss, när det gäller att hålla ihop och älska varandra.”

 

Ändrad tyngdpunkt i världsmissionen

Den danska tidningen Tro och Mission har i en artikel (2/03) uppmärksammat att flertalet av världens missionärer inte längre kommer från Europa och USA utan från Asien, Latinamerika och Afrika.

En norsk professor i missionsvetenskap, nyss hemkommen från en studieresa i Sydostasien, vittnar om att de kristna där har en enorm glöd för att nå ut med evangeliet. Mission och evangelisation är en huvudsak för kyrkorna. Han berättar att evangelisation föregår på tre nivåer, nämligen genom vänskapsevangelisation, genom sändning av evangelister i hemlandet samt genom att missionärer skickas till andra kulturer. Samtliga tre nivåer anses lika viktiga. Vidare pekar han på att kyrkorna i grunden är relativt likartade till sin teologiska hållning, även om mötesformer och kyrkostrukturer skiljer dem åt. ”Man betonade att evangeliet skulle förmedlas på ett sant sätt. Samtidigt hade man en öppenhet för Andens gåvor. I alla församlingarna gavs Bibeln auktoritet såsom Guds Ord. Missionsbefallningen uppfattades som något personligt förpliktigande och i förkunnelsen lades stor vikt på möjligheten till frälsning och förtappelse. Dessutom kännetecknades församlingarna av ett stort socialt engagemang.”

 

Huvudutmaningen mot kristendomen i dag

I en intervju ger den välkände engelske teologen John Stott följande tänkvärda svar på frågan vad han anser vara en särskild utmaning för kristna i dag: ”Jag är övertygad om att kyrkans huvudutmaning i dag är pluralismen. Och med pluralism menar jag inte bara mångfalden av religioner och ideologier i världen i dag. Pluralismen är i sig själv en ideologi. Pluralismen hävdar varje religions egen giltighet, och fördömer oss därför att vi gör anspråk på att Jesus Kristus är unik och avgörande. Om kyrkan har mod att försvara det unika med Jesus, tvivlar jag inte på att den också kommer att få lida mer!” (Budbäraren 3/03.)

 

Lena Artman intervjuad i DN

I Dagens Nyheter (26/1) ägnades en helsida åt en intervju med Lena Artman, Örkelljunga, i hennes egenskap av styrelseledamot i Svenska kyrkans fria synod.

Skribenten stryker upprepade gånger under att nidbilden av kvinnoprästmotståndarna inte tycks stämma. Intervjun vore värd att trycka i sin helhet, men utrymmet tillåter oss bara att klippa något från slutet. Där påpekar Lena Artman att förespråkarna för kvinnliga präster aldrig har mött motståndarna med bibliska och teologiska argument. Innerst inne vet nog kyrkans ledning att den inte har något stöd i Bibeln för sin sak och väljer därför att angripa i stället för att argumentera: ”Jag kan inte se annat än att kyrkan stängt sig för den öppenhet jag menar att varje ärlig människa måste ha till varje fråga.”

På en fråga om hon själv är öppen i kvinnoprästfrågan svarar hon: ”Det kan hända att jag har fel. Vi i synoden har länge velat höra vilka teologiska argument Svenska kyrkan har för sin sak, så att vi kan väga argumenten och komma fram till vem som har rätt. Vad jag kan se har inte vare sig riksdagen eller kyrkans ledning ännu tagit upp frågan teologiskt. När ärkebiskopen i slutet av året bjöd in till samtal i frågan fick vi veta att vi inte ’på något sätt skulle vänta oss att Svenska kyrkans ledning skulle ändra ståndpunkt’. Är inte det en härlig förutsättning för förutsättningslösa samtal?

Den kristna tron utgår från Bibeln. I den valde Jesus ut tolv lärjungar och instruerade dem hur de skulle bilda församlingar och föra vidare det kristna budskapet. Alla lärjungarna var män. I de instruktionsbrev Paulus senare skrev till församlingsföreståndare förutsätts också att den som leder gudstjänsten är en man.

Som Lena Artman ser det innebär det att också dagens gudstjänster ska ledas av män. Ett motargument är förstås att man kan se Bibeln i sitt sammanhang. Att den skrevs på en tid när kvinnans plats var i hemmet, och att tanken att utse kvinnliga lärjungar förmodligen inte ens slog Jesus.

Problemet är att om Bibeln kan ”ses i sitt sammanhang” i den frågan, vad är det som säger att den inte kan ses i sitt sammanhang i också andra frågor? Och om man nu börjar kompromissa med att Bibeln är ett uttryck för Guds vilja, vad är det då för vits med en Bibel över huvud taget?

Och inte nog med det:

– Det fanns gott om kvinnor i Jesu närhet, kvinnor som efter vad vi förstår saknade barn och familj. Det hade inte varit några problem för honom att utse en kvinnlig lärjunge. Ser man till andra religioner på den tiden var det inte ovanligt med prästinnor. Jesu val var medvetet, säger Lena Artman. Jag säger till Lena Artman att det bara är en sak jag inte begriper: om nu brytningen är så total, förföljelsen så svåruthärdlig, varför lämnar man inte Svenska kyrkan? Varför inte starta eget samfund?

Hon svarar med en motfråga:

– Om man nu är för det som varit kyrkans tro i 2 000 år, i alla länder där kristen tro finns, och om några då säger att det gamla inte gäller längre, är det då inte rimligt att bevisbördan faller på dem som vill det nya?”

 

Stöd i den sekulära pressen

Intervjun i DN med Lena Artman har uppmärksammats och den bekännelsetrogna minoriteten har fått stöd från oväntat håll i den sekulära pressen. Här följer ett par exempel, det första hämtat från en krönika i Expressen av Marie Söderqvist (29/1). Hon noterar att ärkebiskop KG Hammar inte verkar tycka att det finns något som man måste tro för kunna kalla sig kristen. Kvar i Svenska kyrkan tycks bara finnas en absolut dogm – att man inte får vara kvinnoprästmotståndare! De ska utrotas. De har alla beskrivits (inte minst av media) som ett gäng kvinnohatande, bakåtsträvande mörkermän. Söderqvist fortsätter: ”Därför var det förvånande att i söndags i Dagens Nyheter kunna läsa en helsidesintervju med Lena Artman, som är styrelseledamot i Svenska kyrkans fria synod, en sammanslutning som bland annat verkar för att kvinnoprästmotståndare ska få vigas till och arbeta som präster. Det intressanta med Lena Artman är att hon inte alls passar in i de förutfattade meningarna. Hon verkar intelligent och vidsynt. Hon har skrivit ett antal böcker om olika ämnen. Och hon är en av åtta kvinnor i synodens sjuttonhövdade styrelse. Denna sammanslutning, som beskrivs som den mest förtryckande manliga bastion man kan tänka sig, har i själva verket en ledning så jämställd att till och med Margareta Winberg borde vara nöjd. (– – –) Lena Artman konstaterar att allt hon och de andra i Synoden vill är att fritt få verka i kyrkan. Artman gör också klart att det handlar om teologi inte om mäns och kvinnors värde eller om lika eller olika rättigheter. Hon tror inte att man ska tolka Bibeln och Jesu gärning på det sätt som de som är för kvinnliga präster gör. Och det måste man rimligen få tro.

Det är ju inte direkt någon djärv nytolkning av Bibeln utan just en åsikt som funnits länge och som fortfarande en majoritet av jordens kristna bekänner sig till.

Om nu Svenska kyrkan vill vara denna varma, öppna och toleranta famn utan alltför uttalade krav på renlärighet borde väl det omfatta även dem som tror att kvinnor inte ska vara präster. Någon sorts konsekvens i principlösheten måste väl även kyrkan ha.”

Borås Tidning kommenterade intervjun bl.a. med orden: ”DN-intervjun går på tvärs med schablonerna i mer än ett avseende. Sättet som Artman svarar på får reportern att tala om ’ett brott mot den förväntade logiken’. Anhängare av en apostolisk ämbetssyn/kvinnoprästmotståndare förväntas inte ge svar som talar om vikten av att pröva sina ställningstaganden och om den öppna diskussionens friskhet i en av mångfald präglad miljö. Än mindre uttala ödmjukhetens ord som ’det kan hända att jag har fel’.”

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan